Fula tjejer av Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo och Sara Ohlsson

Som relativt nyinflyttad till Gnesta kan man tycka att det är illa nog att få en mindre lyckosam bild i den årliga skolkatalogen, men för Tilde blir det hela än värre när hon ser sin egen bild på ett nystartat och anonymt Instagramkonto med det subtila namnet Fula tjejer. Med denna tunga känsla klistrad på kroppen är det smärtsamt att gå genom skolans oändliga korridorer.

I samma klass som Tilde går Eleni och Jasmine. Eleni är den introverta och kloka ”plugghästen” och Jasmine är den populära tjejen som inte räds att säga vad hon tycker och tänker. Denna något udda trio kommer att förenas i jakten på vem det är som ligger bakom detta fruktansvärda konto. Berättarperspektiven varierar i varje kapitel mellan dessa tre tjejer, vilket gör att du får komma nära dem allihop.

Fula tjejer är skriven av Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo och Sara Ohlsson – d.v.s. av tre av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare. Fula tjejer är den första delen i en trilogi och kommer att följas av Jobbiga tjejer och Svaga tjejer.

Kanske ni minns de upplopp som skedde i Göteborg för några år sedan. Det föranleddes av ett sådant här konto. Det som sker på Tilde, Eleni och Jasmines skola är alltså tyvärr inget unikt. Kränkningar via sociala medier blir allt vanligare och något antagligen alla skolor idag har att arbeta med.

Den oro som detta konto skapar sprider sig långsamt bland tjejerna på skolan. Tanken på att vem som helst kan hamna där gör att tjejerna börjar att anpassa sig. Ingen vill utmärka sig. Välj neutrala kläder, tänk hela tiden på hur du står och går och vad du gör för miner. Som att högstadietiden inte är en smärtsam tid ändå. Sakta med säkert börjar det dock också väckas kampvilja hos dem, vilket gör att fler än trion så småningom förenar sig till grävandet efter den skyldige.

Jag tillhör inte den direkta målgruppen (12-15 år), men sveps ändå med i den spirande girl-power-känslan och romanen skildrar såväl vänskap, kärlek som skolans värld på ett trovärdigt sätt. Jag hoppas att detta blir en bok som många elever får läsa i såväl mellan- som högstadium. Den är aktuell och viktig i dessa tider av snabba osorterade tankar i diverse digitala arenor.

Illustration på författarna: Stina Wirsén
Bokomslag: Vendela & Valentin

Djupa ro av Lisa Bjärbo

Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!

Jag sträckläste Lisa Bjärbos roman Djupa ro och tvingades hålla andan utmed sidorna och fick passa på att ta ett andetag när jag bläddrade. Denna sorg som dessa fyra unga människor tvingas gå igenom är oerhört smärtsam att läsa.

djuparoNittonåriga Jonathan hittas död under bryggan vid stranden Djupa ro i det lilla småländska samhället Ingelstad. När det tragiska beskedet når de fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula återvänder de till barndomsstaden för att finna tröst hos varandra, finna svar på vad som egentligen har hänt och gå på Jonathans begravning.

Relationerna mellan vännerna är otroligt bra gestaltade av författaren och den pulserande sorgen är högst närvarande i texten. Insikten träffar dem med kraft att det finns så mycket osagt i gruppen – saker som skaver och som inte har fått ta plats. De sörjer inte bara en vän, de sörjer en tid som flytt och att de nu lämnar barndomen bakom sig. Den handlar också om att lämna ett jag och finna ett annat. Det är med andra ord en mångbottnad historia.

Det är David som är berättaröster och jag gillar verkligen att höra hans röst, ta del av hans tankar och hur han möter döden egentligen för första gången. Jag gillar hans bild av mamman och hur hon har massor av olika sätt att rufsa honom i håret och hur de sakta närmar sig varandra som två människor. Jag bär också med mig bilden av Jonathans trasig mamma som tvingas bära på en otänkbar sorg och hur hon trots detta bjuder in de fyra vännerna i hemmet. Alla karaktärer är helt enkelt väldigt gill- och relaterbara, vilket vi kan tacka Lisa Bjärbo för. De är alla mångfacetterade, har sin historia, sin ryggsäck och sorgen ter sig helt olika för dem, men någonstans mitt i detta kan de mötas.

Jag skulle nog vilja säga att trots att boken är till bredden fylld av sorg, så handlar Djupa ro lika mycket om kärlek. Kärleken till en vän, kärleken till en förälder, till ett barn, till en stad och till minnen som både gör ont och som värmer. Den innehåller såväl mörker som ljus, vilket kanske är en förutsättning för att man ska orka läsa en sådan här historia. För läsa bör man.

Andra som läst: Västmanländskans bokblogg, Enligt O och Carolina läser

Författarporträtt:  Leif Hansen
Bokomslag: Sara R Arcedo