Marta Söderbergs Ramona

Ramona är sexton år och nyss hemkommen efter att ha bollats runt på olika behandlingshem och vårdinrättningar. Ingen tycks ha rätt hjälp att ge henne i hennes förtvivlan och självskadebeteende. Hon är nu utskriven på prov för att se hur hon kan klara livet utan övervakande läkare, isoleringsrum och gruppterapi.

”Och då bilen backar ut från uppfarten går jag upp för trappan och blir stående  på tröskeln till mitt rum. Kisar mot eftermiddagssolen som faller in genom fönstret och känner något svaja till inne i mig. För jag borde verkligen känna mig hemma här. Men tyst och tomt ekar väggarna mot mig. Som om jag vore en främling. En inkräktare som snart ska ge sig av.”

I Ramona berättar Marta Söderberg på ett mycket trovärdigt sätt hur det är att vackla mellan mörker och ljus, att till synes stå på utsidan och titta in och desperationen i att vilja må bra, men inte hitta förmågan. Så trovärdigt att jag skulle vilja påstå att det hela är självupplevt (vilket också blir än tydligt när boken tillägnas Louise, som är namne med huvudpersonens bästa kompis). Men jag ämnar inte fördjupa mig i detta, utan vill betona hur bra författaren faktiskt får fram de här känslorna och låter oss läsare att se in i Ramonas svart-vita värld.

sådant jag aldrig berättar

Och det finns tillfällen.
Små, korta ögonblick när jag balanserar och ingenting är självklart längre.
Då står jag på perrongen och känner tunnelbanetåget susa in. Jag står alldeles stilla, som paralyserad, med blicken fäst på stålfronten.
Och tåget bromsar in, dörrarna glider upp och jag kan långsamt slappna av.
Med vetskapen om att jag stod kvar.
Men det är sådant jag aldrig berättar för någon.
Ingen skulle ändå förstå.

Det är ett viktigt ämne som Söderberg belyser och jag önskar att boken kommer fler till del och skulle passa som synnerligen bra diskussionsunderlag för ungdomar i de högre klasserna på grundskolan samt gymnasieskolan. För övrigt alla föräldrar borde också läsa den. Eller tja alla borde läsa den.

Söderberg har en varierad berättarstil, vilket gör det hela än mer intressant och gör att tempot hålls uppe. Dels i olika långa kapitel (från några rader som ovan citat, till flera sidor) och dels i hur mycket du får komma Ramonas tankar till del då det som sägs sällan överensstämmer med det hon tänker. Söderberg strösslar också texten med populärkulturreferenser och oftast med tämligen tidlösa sådana, vilket bidrar att man än mer ser sig själv i huvudpersonen. Ramona lyssnar på Joy Division, White Lies och Florence and the machine och Mark, killen hon så småningom lär känna, lyssnar på The Smiths. Ramona själv har för övrigt fått namn från sina föräldrars favoriter The Ramones. Bara det!

2 reaktioner till “Marta Söderbergs Ramona

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s