Idag för två år och två dagar sedan inträffade terrorbombdåden i Stockholm. Närmare bestämt den 11 december 2010. Denna dag tappade vi lite av den folkhemska naiviteten som på något sätt präglar Sverige. Det var dock inte det första terrordådet i landet och sannolikt inte det sista. Men plötsligt så var världen så nära.
Islamofobi, rasism och främlingsfientlighet är dagsaktuella vokabulär. När samhället skriker efter enkla svar växer extrempolitiska grupperingar sig starkare. Historien tycks upprepa sig. Gång på gång. Du behöver inte gå tillbaka till trettiotalet, utan stanna du vid 1991. Året då Ny demokrati tog plats i riksdagen. År 2010 tog Sverigedemokraterna plats där.
Jonas Hassen Khemiri skrev en vecka efter bombdådet ett uppmärksammat debattinlägg i DN – ”Jag ringer mina bröder”, i vilket han berättar om känslan som han bär med sig. Att känna sig utpekad. Att känna sig förföljd. Att känna skuld fast där inte finns någon skuld att bära. Att ena stunden vilja gömma sig och för att den andra vägra vara osynlig. ”Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter”.
I höstas gav Khemiri ut romanen med samma namn Jag ringer mina bröder. Boken inleds på samma vis och inkluderar flera gånger samma meningar som i debattinlägget. Artikelns ”jag” har dock i romanen blivit ersatt med en Amor, som vandrar runt i staden och känner sig förföljd och utpekad. Boken är indelad i fem kapitel som representerar lika många personer i Amors liv. Det är ett ständigt flöde av dialog och det är inte alltid helt tydligt om det är en dialog som utspelar sig i Amors huvud eller om den verkligen sker. Den är skickligt berättad och Amors paranoia känns påtagligt av läsaren. Khemiri är som alltid genialisk i sin språkbehandling, vilket har kommit att bli hans kännetecken. Romanen fungerar som en förlängning av artikeln och texten transformeras från ett personligt inlägg i den aktuella debatten till en skönlitterär roman, men Khemiri får ändå fram sitt budskap. Det är frustration, sorg och ilska förpackat i en tunn liten bok.
Jag ringer mina bröder går snabbt att läsa – den rappa dialogformen i kombination med det anspråkslösa formatet. Boken stannar dock kvar. Det är inte en läsning som du packar ihop och lägger bakom dig. Den har en eftersmak. Du tänker. Funderar. Och det väl det som författare vill antar jag. Stanna hos oss. Stämplas in. Jag ringer mina bröder är viktig på flera plan – så läs den. Tänk på den.
Vill du läsa debattinlägget kan du göra det här.
Vill du hellre lyssna på när Jonas Hassen Khemiri läser sin text kan du gör det här.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 