Dagen efter Jonas Hassen Khemiri

Det är dagen efter som idén med att föra anteckningar ter sig genialisk. Om man nu fört anteckningar dagen innan alltså.

Jonas Hassen Khemiri höll under en timme en föreläsning där han berättade om sitt författarskap, hur hans berättarteknik förändrats med de olika böckerna och han fick in ett och annat läs- och skrivtips. Han läste även en lysande novell som handlade om hans egen mormor och ibland stannade han upp för att göra en liten parentes, en liten fotnot om det som han precis läst.

Khemiri bjöd en hel del på sig själv och berättade på ett humoristiskt sätt hur han har svårt att sluta korrläsa sina texter. Hur han filar och ändrar och byter bokstäver tills förläggaren skriker efter manus. Hög igenkänningsfaktor på detta. Att man låter prestationskraven bli så enorma att det ibland svämmar över själva jobbet. Och nej jag ger inte ut böcker utan skriver bara i en liten blogg. Det tog mig lång tid att våga skriva första bokstaven och nu måste jag chocktrycka på publiceringsknappen innan jag hinner börja tveka. I de inlägg jag börjar vackla, börjar fila och ändra så skulle jag nog korrdöden vara nära förestående.

Och vet ni vad – jag vågade fråga. Han gav en öppning så jag kastade mig ut direkt (för att undvika väntdöden) och ställde den fråga som H gav mig i kommentarsfältet under torsdagen. ”Är läsaren närvarande när du skriver?” Khemiri gav ett långt och inlevelsefullt svar och svävade ut och iväg för att sen komma tillbaka till frågan och svaret blev att läsarna var närvarande och kanske emellanåt i alldeles för hög grad. Jag antar att läsarna och de egna prestationskraven och korrdöden är nära sammanlänkade. Det kan säkerligen vara svårt att veta vem som just för stunden är närvarande. Den bästa texten kommer när man släpper taget och låter orden flöda. När texten får leva sitt eget liv och sväva iväg utan kritiserande överaxelnläsare. Men han poängterade också att skrivprocessen inte handlar om gudomlig besatthet som på ett magiskt vis sprutar ord ur fingrarna, utan att skriva är ett hårt jobb. Även Khemiri skriver således mycket som hamnar i det stora arkivet: papperskorgen.

Jag passade på att köpa ett nytt exemplar av min bortslarvade/bortlånade/månne stulna Ett öga rött och såg naturligtvis till att den blev signerad. På Facebook ligger en annat finfint foto på Khemiri och undertecknad, där min starstrucklighet överglänser min fina kroppshållning.

Jag bör runda av och jag vill avslutningsvis uppmana er att läsa hans senaste bok Jag ringer mina bröder, som han talade om en hel del under gårdagens föreläsning. Texten är högst personlig och bygger till stor del på egna erfarenheter. Se gärna gårdagens inlägg där jag skriver om den samt ger länk till en krönika med samma namn: Jag ringer mina bröder.

P.S. Jag började att gilla Khemiri än lite mer när det visade sig att vi gillade lika. Båda älskar Etgar Kerets korta men knivskarpa texter. Läs och låt dig förföras. Låt dig roas och överraskas. D.S.