Årets tankeväckare 2012

Att känna. Att lära. Att tänka. Årets tankeväckare 2012 är en bok som förenar allt detta.

Under 2012 har det diskuterats vilt kring en docka i tomteverkstaden, Tintins varda eller icke varda, pepparkaksgubbar som inte var något annat än just pepparkaksgubbar, om SD:s uppgång och tyvärr inte fall. I en tid fylld av misstänksamhet, ett samhälle där extrempolitik drar väljare, där vi famlar efter enkla snabba lösningar, där just några sekunders skillnad i en tecknad film från trettiotalet kan skapa hysteri och ropen skallar om en förstörd jul och hotade svenska (!) traditioner. Det är en tid där frågor kring rasism och sexism lyfts, inte minst på våra sociala medier och missuppfattning och okunskap haglar.

För två år sedan läste jag en krönika som stannade kvar hos mig. Den visade en utsatthet och den väckte tankar kring rasism hos mig. Den fungerade som en liten men ack så hörbar väckarklocka. 2012 kom boken som är skriven av samma författare och har samma titel: Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. Den handlar om att vara invandrare i ett Sverige där Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen, i ett Sverige där en självmordsbombare spränger sig själv på en gata i Stockholm. Åter igen blev jag eftertänksam och självrannsakande.

Årets tankeväckare 2012 är Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonnier förlag (2012)

9789100132651 (1)

Litteraturkvalster listar lästa böcker 2012. Se även:
Årets provokation
Årets omslag
Årets överraskning

Dagen efter Jonas Hassen Khemiri

Det är dagen efter som idén med att föra anteckningar ter sig genialisk. Om man nu fört anteckningar dagen innan alltså.

Jonas Hassen Khemiri höll under en timme en föreläsning där han berättade om sitt19a1175a462211e2a9ed22000a1fb773_7 författarskap, hur hans berättarteknik förändrats med de olika böckerna och han fick in ett och annat läs- och skrivtips. Han läste även en lysande novell som handlade om hans egen mormor och ibland stannade han upp för att göra en liten parentes, en liten fotnot om det som han precis läst.

Khemiri bjöd en hel del på sig själv och berättade på ett humoristiskt sätt hur han har svårt att sluta korrläsa sina texter. Hur han filar och ändrar och byter bokstäver tills förläggaren skriker efter manus. Hög igenkänningsfaktor på detta. Att man låter prestationskraven bli så enorma att det ibland svämmar över själva jobbet. Och nej jag ger inte ut böcker utan skriver bara i en liten blogg. Det tog mig lång tid att våga skriva första bokstaven och nu måste jag chocktrycka på publiceringsknappen innan jag hinner börja tveka. I de inlägg jag börjar vackla, börjar fila och ändra så skulle jag nog korrdöden vara nära förestående.

Och vet ni vad – jag vågade fråga. Han gav en öppning så jag kastade mig ut direkt (för att undvika väntdöden) och ställde den fråga som H gav mig i kommentarsfältet under torsdagen. ”Är läsaren närvarande när du skriver?” Khemiri gav ett långt och inlevelsefullt svar och svävade ut och iväg för att sen komma tillbaka till frågan och svaret blev att läsarna var närvarande och kanske emellanåt i alldeles för hög grad. Jag antar att läsarna och de egna prestationskraven och korrdöden är nära sammanlänkade. Det kan säkerligen vara svårt att veta vem som just för stunden är närvarande. Den bästa texten kommer när man släpper taget och låter orden flöda. När texten får leva sitt eget liv och sväva iväg utan kritiserande överaxelnläsare. Men han poängterade också att skrivprocessen inte handlar om gudomlig besatthet som på ett magiskt vis sprutar ord ur fingrarna, utan att skriva är ett hårt jobb. Även Khemiri skriver således mycket som hamnar i det stora arkivet: papperskorgen.

Jag passade på att köpa ett nytt exemplar av min bortslarvade/bortlånade/månne 30ab379046d711e2a07422000a1fab83_7stulna Ett öga rött och såg naturligtvis till att den blev signerad. På Facebook ligger en annat finfint foto på Khemiri och undertecknad, där min starstrucklighet överglänser min fina kroppshållning.

Jag bör runda av och jag vill avslutningsvis uppmana er att läsa hans senaste bok Jag ringer mina bröder, som han talade om en hel del under gårdagens föreläsning. Texten är högst personlig och bygger till stor del på egna erfarenheter. Se gärna gårdagens inlägg där jag skriver om den samt ger länk till en krönika med samma namn: Jag ringer mina bröder.

P.S. Jag började att gilla Khemiri än lite mer när det visade sig att vi gillade lika. Båda älskar Etgar Kerets korta men knivskarpa texter. Läs och låt dig förföras. Låt dig roas och överraskas. D.S.

Jag ringer mina bröder

Idag för två år och två dagar sedan inträffade terrorbombdåden i Stockholm. Närmare bestämt den 11 december 2010. Denna dag tappade vi lite av den folkhemska naiviteten som på något sätt präglar Sverige. Det var dock inte det första terrordådet i landet och sannolikt inte det sista. Men plötsligt så var världen så nära.

Islamofobi, rasism och främlingsfientlighet är dagsaktuella vokabulär. När samhället skriker efter enkla svar växer extrempolitiska grupperingar sig starkare. Historien tycks upprepa sig. Gång på gång. Du behöver inte gå tillbaka till trettiotalet, utan stanna du vid 1991. Året då Ny demokrati tog plats i riksdagen. År 2010 tog Sverigedemokraterna plats där.

Jonas Hassen Khemiri skrev en vecka efter bombdådet ett uppmärksammat debattinlägg i DN – ”Jag ringer mina bröder”, i vilket han berättar om känslan som han bär med sig. Att känna sig utpekad. Att känna sig förföljd. Att känna skuld fast där inte finns någon skuld att bära. Att ena stunden vilja gömma sig och för att den andra vägra vara osynlig. ”Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter”.

I höstas gav Khemiri ut romanen med samma namn Jag ringer mina bröder. Boken inleds på samma vis och inkluderar flera gånger samma meningar som i debattinlägget. Artikelns ”jag” har dock i romanen blivit ersatt med en Amor, som vandrar runt i staden och känner sig förföljd och utpekad. Boken är indelad i fem kapitel som representerar lika många personer i Amors liv. Det är ett ständigt flöde av dialog och det är inte alltid helt tydligt om det är en dialog som utspelar sig i Amors huvud eller om den verkligen sker. Den är skickligt berättad och Amors paranoia känns påtagligt av läsaren. Khemiri är som alltid genialisk i sin språkbehandling, vilket har kommit att bli hans kännetecken. Romanen fungerar som en förlängning av artikeln och texten transformeras från ett personligt inlägg i den aktuella debatten till en skönlitterär roman, men Khemiri får ändå fram sitt budskap. Det är frustration, sorg och ilska förpackat i en tunn liten bok.

Jag ringer mina bröder går snabbt att läsa – den rappa dialogformen i kombination med det anspråkslösa formatet. Boken stannar dock kvar. Det är inte en läsning som du packar ihop och lägger bakom dig. Den har en eftersmak. Du tänker. Funderar. Och det väl det som författare vill antar jag. Stanna hos oss. Stämplas in. Jag ringer mina bröder är viktig på flera plan – så läs den. Tänk på den.

Vill du läsa debattinlägget kan du göra det här.
Vill du hellre lyssna på när Jonas Hassen Khemiri läser sin text kan du gör det här.

Jonas Hassen Khemiri & jag

Jag ska på lunchdate med Jonas Hassen Khemiri! *konstpaus*
På biblioteket. Med andra. Men ändå!

Tänk om jag blir så där starstruck och flamsig och tramsig och fnittrar fram ogenomtränglig rappakalja?! Fast med största sannolikhet kommer undertecknad bli stum. Och tom. Och komma på alla bra frågor. Sen. Efteråt.

Jag är nyfiken på hans språk och hans mod att våga bryta dessa regler. Har hans litterära språk alltid varit hans eller kom det med Ett öga rött?!

Jag vill varken fnittra starstruckligt eller bli stum så jag behöver er hjälp. Vilka frågor ska jag ställa? Vad vill vi veta? Uppriktigt: jag behöver hjälp! Kommer du på någon smart fråga lämna en kommenter nedan eller på Facebook eller via Twitter

Dags att tänka på ytligheter

Detta är ett inlägg för att hylla alla härliga formgivare som skapar våra fina bokomslag. Hur boken ser ut och känns är att största vikt, inte minst för mig som spontanköper och attack-läser böcker. Det sägs att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jo, jag dömer fort och skoningslöst. Snyggt omslag – köp! Tråkigt omslag – ingen läslust! Inte alltid den bästa metoden, men ack så snabbt det kan gå. Böckerna blir också en extra inredningsdetalj där hemma, så ju snyggare omslag, ju bättre placering.

Det finns dock några bokomslag som jag vill lyfta fram lite extra, t.ex. Lotta Kühlhorns formgivning av Jonas Hassen Khemrirs Ett öga rött (2003) – ett omslag som har lagt sig som ett grafiskt minne och gör att jag tänker på den när jag ser hennes senare verk, såsom Jonas Karlssons Spelreglerna : noveller (2011). Även när jag ser på Babel (sker oförskämt sällan) så tänker jag på boken då dekoren är snarlik. Lotta Kühlhorn är även formgivare till de omslag som jag sedan tidigare har hyllat hos Novellix förlag (här). Nedan följer nämnda böcker samt fler exempel på Lotta Kühlhorns fantastiska omslag:

    

Ett annat omslag som jag har fastnat för är Eva Lindebergs Utrensningen av Sofi Oksanen. Nedan ser ni även hennes häftiga omslag till pocketutgåvan av Bibeln.

                   

Om det inte är färgknaster och geometriska mönster går jag främst igång på svart-vita omslag såsom Gilla Böckers nyutgivning av James Freys Tusen små bitar (formgivning: Vendela & Valentin). Nedan följer även Marina Mattssons omslag för Cormac McCarthys Vägen och Anna Gevaldas En dag till skänks. Eva Lindberg har formgivit Kim Leines Tunu.

   

Bokomslag behöver inte alltid vara så himla snygga – viktigast, ur försäljningssynpunkt, är kanske att de är uppseendeväckande och minnesvärda (och att innehållet lever upp till omslaget). Ofta går det väl hand i hand (förhoppningsvis). Avslutningsvis vill jag därför lyfta fram något av en favorit i ämnet. Ett omslag som ligger fast på min näthinna som jag kategoriserar som minnesvärt snarare än snyggt (vill du läsa om vad jag tyckte om innehållet kan du göra det här).

Boken heter Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Tyvärr har jag inte lyckats vaska fram ett namn på formgivaren.

Babel, Khemiri och Gardell

Jag är ingen fantast av Babel. Jag vet. Fruktansvärt på alla de vis. Skäms på mig. Jag borde ju gilla detta, men det är dagens sanning. Står Babel på så finns det några vanliga scenarion att välja mellan: 1) jag somnar 2) omedvetet greppar jag fjärrkontrollen och zappar 3) jag börjar läsa boken som med största sannolikhet vilar i mitt knä. Det sista alternativet är att föredra men sen står det ganska jämnt och väger mellan det första och andra alternativet.

Men är det jag vill komma fram till?! Jo, att på söndag så vill jag minsann titta. Då kommer två av mina svenska favoriter dit: Jonas Hassen Khemeri (jag veeet tredje inlägget om honom på en vecka) och Jonas Gardell. Båda är aktuella med nya böcker och den sistnämnda även med en nyskriven TV-serie. De har gemensamt att de båda skriver om ”vi och dom” och utanförskapets destruktiva kraft. När? På söndag den 7:e oktober kl 20 i SVT2 (se mer här).

Dagens Khemiri

Jag har en tendens att snöa in på saker. Just nu är jag tydligen insnöad på Jonas Hassen Khemiri. Nyfikenheten spritter. Här kan du läsa ett utdrag ur hans nya bok Jag ringer mina bröder.

Foto: Leif Hansen

I tidskriften Bang har Khemiri även skrivit I danspalatset, en minnestext för en vän som gick bort i somras. En vemodigt vacker och sorgsam text där du får ögonblicksbilder som ger en bild av tomrummet som vännen lämnat. Läs den här men var beredd på att den inte lämnar dig oberörd – livets förgänglighet gör sig påmind.

Jag ringer mina bröder

Imorgon är det utgivning för Jonas Hassen Khemiris senaste roman Jag ringer mina bröder. Och jag är självklart nyfiken då jag fick en riktigt litterär kick av Ett öga rött från 2003, i vilken Khemiri visade prov på ett uppfriskande och provocerande språk. Tyvärr ”fipplade” jag själv bort Montecore – en unik tiger då jag försökte mig på den när jag var ur läsfas och fick helt enkelt lägga den åt sidan. Den får jag helt klart föra in på Vill-läsa-listan igen och detsamma gäller Jag ringer mina bröder.

I katalogtexten går det att läsa följande:

En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.

Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.

Novell på dropp

Jag försöker ibland att bryta läslunken med noveller. Perfekt att ha när navelsträngen från föregående läsupplevelse är svår att klippa. När du är i en mellan-bok-period. I valet och kvalet. Numer ligger det ofta en novellsamling på sängbordet som jag läser ur lite då och då. En novell i taget. 

Novellformen är en ganska svår genre att bemästra som författare. Det lilla formatet begränsar såväl ordval, tidsperspektiv som innehåll. Nivån kan således variera ganska stort i en novellsamling. Därför är Novellix affärsidé avundsvärt lysande. De ger ut en novell åt gången. De har redan valt ut guldkornen. Den litterära världens version av snabbmat. En liten läsupplevelse i fickformat. Perfekt till tidigt kalla bussturer. Du kan sjunka ner i sätet och mysa in dig i halsduken och börja din dag med ett litterärt uppvaknande.

Tanken är lockande god, men jag åker ju inte kollektivt. Jag kör bil. Det blir därmed svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa en novell – hur liten den än må vara. Jag passade därför på att hämta hem tre ljudnoveller från biblioteket. Tanken är smått brilliant! Jag kan inhalera text även när jag kör bil. Eller novell på dropp.

Det fantastiska med de här novellerna är att de är inlästa av författarna själva, vilket bidrar till att man får höra hur de själva har tänkt sig att texten ska låta. Jo det är ”fine”, men jag vill ju kunna pausa, stanna upp, drömma vidare, fundera en stund, läsa om, skumma eller gå tillbaka i texten. Det funkar ju inte när man har ljudbok. Jag tappar istället tråden och intresset och får lyssna om. När jag läser är jag ett med texten och behöver se den för att ta in hela läsupplevelsen. Bilden av texten är en del av hela grejen. Med text alltså.

Dessa noveller var faktiskt lite för bra för att bli ”skumlyssnade” på. De är värda så mycket mer än mitt ointresse. Jonas Karlsson gör visserligen en väldigt bra inläsning av sin novell Spår i snön och jag gillar verkligen hans stämma. Men jag måste fokusera: ”lyssna, lyssna, lyssna” och nu i efterhand minns jag nästan bara snön och hans röst. Johannas Thydells Han tänkte på dem som färger gick mig tyvärr helt förbi då den är väldigt litterär och jag behövde verkligen möjligheten att stanna upp och läsa om och få texten serverat i min takt – få smaka på den lite mer. Här börjar jag känna mig lite obekväm och småirriterad.

Den sista jag lyssnade på var Jonas Hassen Khemiris Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (lysande titel!) och nu blev jag riktigt förbannad på mig själv. Varför förstöra läsupplevelsen på det här sättet? Jag måste få läsa själv. Det här är ju bra. Egentligen. Jag bara kom av mig i dagdrömmeriet, i rödljuset eller någonstans på motorvägens tristess. För att göra mig lite extra irriterad så är ljudkvaliteten under all kritik. Det låter som att Khemiri pratar i en låda.

Ljudnovellen. Det är inte ditt fel. Det är mig det är fel på. Du är inte rätt format för mig just nu. Jag skulle ha läst dig istället. Förlåt.