Dödsdömd av Sharon Bolton

In medias res à la Bolton. Du slängs direkt in i en dramatisk luftballongfärd som slutar i en tragisk kraschlandning. En scen som utmanar såväl klaustrofobin som höjdrädslan. Ett första mord hinner förresten ske strax innan själva kraschen. Sharon Bolton kastar oss i sedvanlig ordning snabbt in i handlingen i Dödsdömd och håller sedan farten hela romanen igenom.

Bara en person, Jessica Lane, överlever kraschen. Samma person som även såg mördaren. Mördaren såg dock också Jessica Lane. Handlingen eskalerar därför snart till en katt-och-råtta-lek där mördaren gör allt för att hitta Jessica innan polisen gör det. Ja, jo polisen jagar också Jessica. Och Jessica jagar eeeh… polisen. Historien inkluderar även nunnor, flyktingar, romer, något enstaka övernaturligt inslag och påfåglar. Jag raljerar lite här för effektens skull – i Boltons värld är detta en fullständigt trovärdig blandning av element och ja, jag tror henne. Nästan.

Jag har vid det här laget läst fem böcker av Bolton och om hon var farligt nära ett fiasko med Daisy i kedjor, så får jag väl säga att hon har rest sig med Dödsdömd. Hon är en mästare på att bygga upp spänningen och vrida till historierna ett extra varv lite då och då. Det är snabba perspektivbyten, korta kapitel och en något oväntad vändpunkt, som jag inte förutsåg. Det blir månne något långsökt på slutet och de röda trådarna är tämligen svaga, men jag förlåter henne. Men.

Ja, jag har ett men. Det var något som skavde under läsningen och som kändes något olustigt. Varför måste hon framställa romerna på detta föråldrade och fördomsfulla sätt? Är resandefolk i England så eländiga? De bor i husvagnar trots att de äger såväl hus som mark. Husvagnar som de snabbt kan sätta i rullning om polisen blir för nyfikna. De snattar, slåss och snor bilar och lever utanför samhällets regler. Det är en utpräglad tystnadskultur där alla håller varandra bakom ryggarna. Kan inte riktigt sluta att fundera på det här.

Vad jag dock vill lyfta fram som intressant i Boltons författarskap är att hon allt oftare väljer att belysa aktuella samhällsproblem och företeelser. I Dödsdömd så sätter hon strålkastaren på den illegala handeln med organ – i tidigare böcker har hon bland annat behandlat papperslösa flyktingarna och människohandel.

För övrigt ett uppseendeväckande bokomslag där det är 3D-effekt på stängslet. Effektfullt!

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Hur är det möjligt att människor (läs: män) kan uppnå stjärnstatus genom att mörda? Hur är det möjligt att vi fascineras av mördare till den grad att dessa får hängivna fans/följeslagare/groupies (läs: kvinnor)? Nä, inte alla män och inte alla kvinnor, men fenomenet är ett faktum, vilket bland annat Micael Dahlén problematiserar i sin Monster.

Hamish Wolfe är stereotypen för den karismatiske mördaren – smart, snygg och oerhört tilldragande. Han sitter i fängelse för att ha kidnappat och mördat tre kvinnor, men har samtidigt en hängiven fanklubb som är övertygad om att han är oskyldig.

Maggie Rose är såväl mycket framgångsrik brottmålsadvokat som bästsäljande true crime-författare. Hon gillar dock inte att leva i ramphuset så hon för vanligtvis en tillbakadragen och blygsam tillvaro. Wolfe kontaktar Rose med förhoppningen att hon ska bli hans advokat och att hon är den som kommer att förändra hans öde. Kommer han att lyckas? Är Maggie Rose immun mot den sortens karisma? Är han eller är han inte skyldig till de hemska mord som sägs?

Jag har benämnt Sharon Boltons tidigare böcker som ”sluta-andas-spännande” och att Bolton är en spänningsbyggare av rang. Stilmässigt så brukar hon skriva med ett enkelt språk och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen, vilket hon också gör i Daisy i kedjor, men historien i sig håller inte samma klass som tidigare böcker. Och den ruggiga stämningen blir inte så påtaglig och slutet blir rent av katastrofalt osannolikt. ”DET ÄR ORIMLIGT!”, skriker jag inombords i ren kishtiansk anda. Jag skulle våga påstå att Bolton är väldigt nära ett fiasko med denna. Hade jag inte läst hennes tidigare så hade detta sannolikt blivit den första och sista. Nu vet jag bättre och kommer så klart att läsa hennes kommande.

Det som blir intressant med den här är tankarna som väcks kring hur och varför kvinnor dras till män som blivit dömda för fruktansvärda dåd. Sen går det inte att bortse ifrån att den är spännande och man läser i rasande fart. Vad som inte går att bortse ifrån är dock upplösningen på det hela.

 

Författarporträtt: Mark Bassett
Bokomslag: Lars Sundh

SMÅ SVARTA LÖGNER av Sharon Bolton

Vissa författare har den där extra förmågan att först servera en precis lagom dos spänning för att du ständigt letar lässtunder under dagen för att sedan öka dosen så att det blir omöjligt att lägga boken ifrån sig. Sharon Bolton har den förmågan. Precis när du börjar vackla i intresset så slår hon klorna i dig och du kan omöjligt sluta läsa innan du har läst sista stavelsen.

Små svarta lögner har tre berättarröster: Catrin, Callum och Rachel vars trasiga historia knyts samman i en fruktansvärd olycka, tre år tidigare, som dödade Catrins båda barn. Catrin bröt – i sin förtvivlan – helt bekantskapen med sin forna bästa vän Rachel, som var den som orsakade tragedin. De bor dock i ett litet samhälle på en av Falklandsöarna, vilket gör det oundvikligt att deras vägar möts och de tvingas således ofta konfronteras med varandra och sina hemska minnen.

En pojke försvinner och man knyter snabbt samman detta med ett liknande fall något år tidigare. Hela ön tycks engagera sig i letandet. Inte långt därefter försvinner ytterligare en pojke och rädslan tar ett hårt grepp om det lilla samhället. Är det inte så att pojkarna är ganska lika varandra? Kan det verkligen vara ett sammanträffande att pojkarna också liknar Catrins barn som dog tre år tidigare?

Boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Du får skuld, sorg och kärlek i dess smärtsammaste form. Du får möta mamman som förlorat sina barn i en fruktansvärd bilolycka och vars hela liv rämnade i outgrundlig sorg. Du får möta kvinnan som orsakade dödsolyckan och som bär på en skuld utan dess like. Du får möta mannen med post-traumatisk-stess-syndrom och som lider i det tysta samtidigt som han passionerat älskar en kvinna, numer på avstånd. Utöver detta så får du också en del av Falklandsöarnas historia då såren efter Falklandskriget ännu inte har läkt.

Bolton väven in naturen och dess inverkan på människorna på fint sätt i historien och jag tänker inte helt osökt på Peter Mays bokserie om de Yttre Hebriderna. Naturen tar och den ger och människorna är tvungna att anpassa sina liv efter dess skiftningar. I denna karga och steniga natur är det lätt att en människa – ett barn – försvinner till synes spårlöst.

Författarfoto: Mark Bassett

En mörk och förvriden flod

Lacey Flint, som vi känner från Sharon Boltons tidigare böcker (fjärde delen i serien), har flyttat till en husbåt på Themsen och arbetar numer hos Londons flodpolis för att komma bort från den minst sagt händelserika Metropolitan Police. Hon hoppas nu på ett mer stillsamt liv och att lägga Mark Josebury, mannen hon älskar men inte tycks kunna få, bakom sig. Inte helt förvånande så är det just Lacey som under en simtur hittar ett kvinnolik förankrat i botten och insvept i ett tygstycke. Flint dras således in i ännu en utredning och en händelseutveckling utanför hennes kontroll. Någon tar sig dessutom ombord på hennes båt och lämnar kryptiska meddelanden. Var kvinnoliket ämnat för hennes uppmärksamhet? Vad lurar på eller kanske i Themsens lömska vatten? Vem lämnar leksaksbåtar på Flints däck? Frågorna tätnar i Boltons En mörk och förvriden flod.

Sharon Bolton är sanningen en spänningsbyggare av rang. Nu ska jag väl dock i ärlighetens namn säga att det tog ett bra tag innan jag slukades av historien. Det var kanske inte förrän de sista hundra sidorna som jag, i sedvanlig ordning, blev okontaktbar. Jag har dock haft en sviktande läslust så jag låter det vara osagt om detta beror på historien eller på undertecknad.

Bolton är också smart när hon låter flera karaktärer komma till tals i historien då man både får följa polisen Dana Tulloch och hennes förhållande med Helen och de papperslösa flyktingarna Nadia och Pari (och fler därtill). På så vis tröttnar man inte på Lacey, vilket annars kan ligga nära till hands. Men hur gör Bolton för att bygga upp denna bladvändarspänning? Dels ser hon till att vi läsare är intresserade av alla karaktärer (utfall vi tröttnar på Lacey) och dels har hon ett lätt språk med korta kapitel. Så korta att man ständigt tycks tänka ”bara ett till”. Så där ligger man på småtimmarna och läser och får således gå zombielik till jobbet dagen efter. Sist men inte minst låter hon hela tiden läsaren pendla i ovisshet och gör scenbyten i ett rasande tempo och växlar mellan de olika personerna.

Vid det här laget känner man Lacey så hon känns inte så intressant längre. Jag gillar henne inte mindre för det ska kanske tilläggas. Jag gillar hennes små egenheter och att hon är kantstött och har stor integritet, men jag har helt svårt att bli överraskad längre. Smart är det också att låta Josebury ha en mindre framträdande roll i En mörk och förvriden flod, vilket möjliggör att man kanske kan få följa honom lite närmare längre fram (men snälla Bolton; jag vet vid det här laget att karln har turkosa ögon, var god och utelämna denna information i eventuell fortsättning). Det är inte så att jag hänger på brevlådan för att läsa mer om den något dysfunktionella kriminalpolisen, men nog sitter jag där smått sneglades och kommer självklart att läsa om Bolton släpper fler om Lacey Flint.

Omslag: Lars Sundh

Foto: Michael Webberley

Odödlig – sluta-andas-spännande

S.J. Boltons Odödlig är den tredje boken om den excentriske kriminalaren Lacey Flint, men för att vara huvudkaraktären så syns hon faktiskt ovanligt lite i texten (inledningsvis iallafall). Den första delen Nu ser du mig kom för i stort sett exakt ett år sedan, medan den fristående fortsättningen Livrädd kom i våras (Modernista). Och ja, man bör läsa dem i ordning för att förstå Flint fullt ut.

Odödlig inleds med att ett par tioåriga tvillingpojkar hittas mördade (något scary när vi har ett par nioåriga tvillingpojkar), vilket visar sig vara de fjärde offren som uppvisar samma mönster. Med andra ord: en seriemördare med unga pojkar som specialitet härjar i London. Lacey Flint återhämtar sig sakteliga från det trauma hon mötte i Cambridge i den föregående boken Livrädd och hålls därför officiellt utanför utredningen, vilket blir lättare sagt än gjort då hon förstår att hennes elvaåriga granne Barney troligen vet mer än vad han berättar.

Barney är en vanlig pojke som ser på världen på ett lite ovanligt sätt och har en fantastisk känsla för detaljer. Han och hans kompisar blir som besatta av pojkmorden och kan inte låta bli att själva försöka undersöka vad som faktiskt har hänt. Första halvan av boken blir Barneys berättelse och man börjar så smått att undra varför Lacey Flint får en så blygsam roll, men detta kommer att ändras i andra halvan av boken (så håll ut Flint-fans). Att låta en elvaåring föra talan ger ett spännande berättarperspektiv och gör historien mer trovärdig. Du får se världen ur hans ögon och man förstår både hans rädsla och fascination av morden. Sporadiskt dyker det upp några kortare kursiverade kapitel, vilka är ett samtal som sker mellan en klient och en psykiatriker och du förstår inte vilka dessa är förrän i slutet av boken. Spänningen i Odödlig byggs på så vis upp genom olika perspektiv och plan.

Jag vill ge en eloge till att författaren inte gör mig besviken när det kommer till vem som är mördaren. Ofta blir jag tyvärr frustrerad när jag läser deckare och när det mot slutet visar sig vem som var den egentliga mördaren (tråkigt val, ologiskt, you name it), men Bolton lyckas få mig ur balans flertalet gånger och blir således snuvad flera gånger om (som torde vara hela meningen med en deckare). S.J. Bolton är också fenomenal på att bygga upp en olidlig spänning och jag bokstavligen negligerar hus och hem för att få läsa klart den. Jag bara måste läsa ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.

Livrädd av S.J. Bolton

Om du är ovanligt sugen på något som bokstavligen sliter dina nerver i stycken (inklusive nagelbitning inpå benen och försumma hem och familj), så är Livrädd av S.J. Bolton något för dig. Boken är en fristående fortsättning på Nu ser du mig och du får åter igen möta den excentriska och emotionellt oförutseende Lacey Flint. Jag måste inleda med att säga att andra delen om Flint är än mer spännande än första delen var, vilket i sig inte säger något om du inte vet hur spännande Nu ser du mig var (vilket den, for the record, var).

På Cambrige universitet har det genom åren skett oförklarligt många självmord. Det ena mer spektakulärt än det andra. Lacey Flint placeras som under cover på ett elevhem på universitetsområdet och har som uppgift att rapportera allt som tycks frångå det normala. De enda som vet varför hon är där är psykologen Evi Oliver och Joesbury, som är hennes kontakt på Scottland Yard.

Stilmässigt så skriver Bolton med ett enkelt språk, rakt på sak och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen. På något sätt så lyckas Bolton hålla fart genom hela historien och till och med öka mot slutet, vilket gör att den blir just den där nervslitande och ”omöjlig-att-lägga-ifrån sig-boken”. Ska jag klaga på något så är det, precis som Helena även reagerade mot, mycket utseendefixering. Den ena kvinnan snyggare än den andra (och killarna med för all del, som tycks springa runt i bara överkroppar när som). Och att offren är modellsnygga är tydligen något sensationellt då snygga människor inte kan vara olyckliga och vanligtvis inte begår självmord(!). Hur som haver det må vara det enda jag kan klaga på.

Att historien i sig är tämligen osannolik; jag tror nog att att dikten faktiskt överträffar verkligheten när det kommer till spännande under cover-jobb och att Flint lyckas på mindre än två veckor rota fram mer än vad någon annan lyckats på femton år,  kan du liksom leva med då historien är så ruggigt spännande att du knappt mäktar med dina måsten (jobb, äta, sova, barn) och kan med det definieras såsom en extrem bladvändare.

Höst huka dig

Men oj vad det står stilla här då! Vad hände?!

Hösten hände. Hösten kom och ruskade om denna stackars lilla människa och dunkade vintern i nacken på henne. Hon är helt enkelt inte kompatibel med årstiden. Visst älskar hon stearinljus och visst gillar hon att kura under filtar under höstmörka kvällar. Men låt denna arma människa få lite ljus under dagen. Låt henne få sörpla i sig lite energi och lapa sina höstliga sår. Hon rullar således i höstlig melankoli och vaknar igen någon gång när vårsolen gör entré. Låt henne helt enkelt träda in i april med snabba steg.

Ni hör självömkan. Ni hör vemod. Ni hör en rejäl portion gnäll helt enkelt. Ni hör en människa som talar om sig själv i tredje person. Så gör hösten med henne. Så illa är hösten.

För övrigt läser jag just nu en bok som jag vanligtvis skulle undvika – en ur genren ”vi-följer-med-polisen-litteratur”(Nu ser du mig av S.J. Bolton). Men den är onekligen spännande, lättuggad och har korta kapitel med tydliga fortsättningsslut. Passar en självömkande trögtänkt tredje-person-människa helt enkelt.