S.J. Boltons Odödlig är den tredje boken om den excentriske kriminalaren Lacey Flint, men för att vara huvudkaraktären så syns hon faktiskt ovanligt lite i texten (inledningsvis iallafall). Den första delen Nu ser du mig kom för i stort sett exakt ett år sedan, medan den fristående fortsättningen Livrädd kom i våras (Modernista). Och ja, man bör läsa dem i ordning för att förstå Flint fullt ut.
Odödlig inleds med att ett par tioåriga tvillingpojkar hittas mördade (något scary när vi har ett par nioåriga tvillingpojkar), vilket visar sig vara de fjärde offren som uppvisar samma mönster. Med andra ord: en seriemördare med unga pojkar som specialitet härjar i London. Lacey Flint återhämtar sig sakteliga från det trauma hon mötte i Cambridge i den föregående boken Livrädd och hålls därför officiellt utanför utredningen, vilket blir lättare sagt än gjort då hon förstår att hennes elvaåriga granne Barney troligen vet mer än vad han berättar.
Barney är en vanlig pojke som ser på världen på ett lite ovanligt sätt och har en fantastisk känsla för detaljer. Han och hans kompisar blir som besatta av pojkmorden och kan inte låta bli att själva försöka undersöka vad som faktiskt har hänt. Första halvan av boken blir Barneys berättelse och man börjar så smått att undra varför Lacey Flint får en så blygsam roll, men detta kommer att ändras i andra halvan av boken (så håll ut Flint-fans). Att låta en elvaåring föra talan ger ett spännande berättarperspektiv och gör historien mer trovärdig. Du får se världen ur hans ögon och man förstår både hans rädsla och fascination av morden. Sporadiskt dyker det upp några kortare kursiverade kapitel, vilka är ett samtal som sker mellan en klient och en psykiatriker och du förstår inte vilka dessa är förrän i slutet av boken. Spänningen i Odödlig byggs på så vis upp genom olika perspektiv och plan.
Jag vill ge en eloge till att författaren inte gör mig besviken när det kommer till vem som är mördaren. Ofta blir jag tyvärr frustrerad när jag läser deckare och när det mot slutet visar sig vem som var den egentliga mördaren (tråkigt val, ologiskt, you name it), men Bolton lyckas få mig ur balans flertalet gånger och blir således snuvad flera gånger om (som torde vara hela meningen med en deckare). S.J. Bolton är också fenomenal på att bygga upp en olidlig spänning och jag bokstavligen negligerar hus och hem för att få läsa klart den. Jag bara måste läsa ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 