Bokrea? Ikke, nein, ei, ekki… nej!

Jag ska icke köpa något på årets bokrea. Inget. Nada. Så det så. Undertecknad har helt enkelt alldeles för många olästa böcker i sin ägo plus att hon har tyvärr en tendens att låta hyllvärmare förbli olästa och istället kasta sig över nyinköpta böcker, vilket gör att bokhyllorna bågnar av olästa, och med största sannolikhet, fantastisk litteratur.

Ni vet dock hur lätt det är att bara trycka på en knapp eller två. Men än så länge – ta i trä, hoppa jämfota och ”smurf” och allt som (o)passar in i situationen – har jag icke ännu tryckt på någon köp-knapp. Jag kan dock tipsa er om några väldigt bra böcker som finns på årets bokrea (tryck på titeln om du vill läsa vad jag tidigare har skrivit om aktuell bok):

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson – köp här.
Gone girl av Gillian Flynn – köp här och här.
Mörka platser av Gillian Flynn – köp här och här.
Svarthuset av Peter May – köp här och här.
Innan jag somnar av S.J Watson – köp här och här.
Livrädd av S.J. Bolton – köp här och här.

Jag säger inte att det ÄR så, men det KAN vara så att jag råkade – i bara farten – klicka hem några böcker under tiden jag skrev detta inlägg. Kan vara så. Om detta nu vore sant så kan det ha varit dessa (och det kan också ha slunkit med en liten pocket):

Vägen till bålberget, För in de döda, Kunskapens frukt, Medan mörkret faller och Nyckeln. 

En mörk och förvriden flod

Lacey Flint, som vi känner från Sharon Boltons tidigare böcker (fjärde delen i serien), har flyttat till en husbåt på Themsen och arbetar numer hos Londons flodpolis för att komma bort från den minst sagt händelserika Metropolitan Police. Hon hoppas nu på ett mer stillsamt liv och att lägga Mark Josebury, mannen hon älskar men inte tycks kunna få, bakom sig. Inte helt förvånande så är det just Lacey som under en simtur hittar ett kvinnolik förankrat i botten och insvept i ett tygstycke. Flint dras således in i ännu en utredning och en händelseutveckling utanför hennes kontroll. Någon tar sig dessutom ombord på hennes båt och lämnar kryptiska meddelanden. Var kvinnoliket ämnat för hennes uppmärksamhet? Vad lurar på eller kanske i Themsens lömska vatten? Vem lämnar leksaksbåtar på Flints däck? Frågorna tätnar i Boltons En mörk och förvriden flod.

Sharon Bolton är sanningen en spänningsbyggare av rang. Nu ska jag väl dock i ärlighetens namn säga att det tog ett bra tag innan jag slukades av historien. Det var kanske inte förrän de sista hundra sidorna som jag, i sedvanlig ordning, blev okontaktbar. Jag har dock haft en sviktande läslust så jag låter det vara osagt om detta beror på historien eller på undertecknad.

Bolton är också smart när hon låter flera karaktärer komma till tals i historien då man både får följa polisen Dana Tulloch och hennes förhållande med Helen och de papperslösa flyktingarna Nadia och Pari (och fler därtill). På så vis tröttnar man inte på Lacey, vilket annars kan ligga nära till hands. Men hur gör Bolton för att bygga upp denna bladvändarspänning? Dels ser hon till att vi läsare är intresserade av alla karaktärer (utfall vi tröttnar på Lacey) och dels har hon ett lätt språk med korta kapitel. Så korta att man ständigt tycks tänka ”bara ett till”. Så där ligger man på småtimmarna och läser och får således gå zombielik till jobbet dagen efter. Sist men inte minst låter hon hela tiden läsaren pendla i ovisshet och gör scenbyten i ett rasande tempo och växlar mellan de olika personerna.

Vid det här laget känner man Lacey så hon känns inte så intressant längre. Jag gillar henne inte mindre för det ska kanske tilläggas. Jag gillar hennes små egenheter och att hon är kantstött och har stor integritet, men jag har helt svårt att bli överraskad längre. Smart är det också att låta Josebury ha en mindre framträdande roll i En mörk och förvriden flod, vilket möjliggör att man kanske kan få följa honom lite närmare längre fram (men snälla Bolton; jag vet vid det här laget att karln har turkosa ögon, var god och utelämna denna information i eventuell fortsättning). Det är inte så att jag hänger på brevlådan för att läsa mer om den något dysfunktionella kriminalpolisen, men nog sitter jag där smått sneglades och kommer självklart att läsa om Bolton släpper fler om Lacey Flint.

Omslag: Lars Sundh

Foto: Michael Webberley

Odödlig – sluta-andas-spännande

S.J. Boltons Odödlig är den tredje boken om den excentriske kriminalaren Lacey Flint, men för att vara huvudkaraktären så syns hon faktiskt ovanligt lite i texten (inledningsvis iallafall). Den första delen Nu ser du mig kom för i stort sett exakt ett år sedan, medan den fristående fortsättningen Livrädd kom i våras (Modernista). Och ja, man bör läsa dem i ordning för att förstå Flint fullt ut.

Odödlig inleds med att ett par tioåriga tvillingpojkar hittas mördade (något scary när vi har ett par nioåriga tvillingpojkar), vilket visar sig vara de fjärde offren som uppvisar samma mönster. Med andra ord: en seriemördare med unga pojkar som specialitet härjar i London. Lacey Flint återhämtar sig sakteliga från det trauma hon mötte i Cambridge i den föregående boken Livrädd och hålls därför officiellt utanför utredningen, vilket blir lättare sagt än gjort då hon förstår att hennes elvaåriga granne Barney troligen vet mer än vad han berättar.

Barney är en vanlig pojke som ser på världen på ett lite ovanligt sätt och har en fantastisk känsla för detaljer. Han och hans kompisar blir som besatta av pojkmorden och kan inte låta bli att själva försöka undersöka vad som faktiskt har hänt. Första halvan av boken blir Barneys berättelse och man börjar så smått att undra varför Lacey Flint får en så blygsam roll, men detta kommer att ändras i andra halvan av boken (så håll ut Flint-fans). Att låta en elvaåring föra talan ger ett spännande berättarperspektiv och gör historien mer trovärdig. Du får se världen ur hans ögon och man förstår både hans rädsla och fascination av morden. Sporadiskt dyker det upp några kortare kursiverade kapitel, vilka är ett samtal som sker mellan en klient och en psykiatriker och du förstår inte vilka dessa är förrän i slutet av boken. Spänningen i Odödlig byggs på så vis upp genom olika perspektiv och plan.

Jag vill ge en eloge till att författaren inte gör mig besviken när det kommer till vem som är mördaren. Ofta blir jag tyvärr frustrerad när jag läser deckare och när det mot slutet visar sig vem som var den egentliga mördaren (tråkigt val, ologiskt, you name it), men Bolton lyckas få mig ur balans flertalet gånger och blir således snuvad flera gånger om (som torde vara hela meningen med en deckare). S.J. Bolton är också fenomenal på att bygga upp en olidlig spänning och jag bokstavligen negligerar hus och hem för att få läsa klart den. Jag bara måste läsa ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.

Livrädd av S.J. Bolton

Om du är ovanligt sugen på något som bokstavligen sliter dina nerver i stycken (inklusive nagelbitning inpå benen och försumma hem och familj), så är Livrädd av S.J. Bolton något för dig. Boken är en fristående fortsättning på Nu ser du mig och du får åter igen möta den excentriska och emotionellt oförutseende Lacey Flint. Jag måste inleda med att säga att andra delen om Flint är än mer spännande än första delen var, vilket i sig inte säger något om du inte vet hur spännande Nu ser du mig var (vilket den, for the record, var).

På Cambrige universitet har det genom åren skett oförklarligt många självmord. Det ena mer spektakulärt än det andra. Lacey Flint placeras som under cover på ett elevhem på universitetsområdet och har som uppgift att rapportera allt som tycks frångå det normala. De enda som vet varför hon är där är psykologen Evi Oliver och Joesbury, som är hennes kontakt på Scottland Yard.

Stilmässigt så skriver Bolton med ett enkelt språk, rakt på sak och använder korta intensiva kapitel för att hålla tempo och bygga upp den ruggiga stämningen. På något sätt så lyckas Bolton hålla fart genom hela historien och till och med öka mot slutet, vilket gör att den blir just den där nervslitande och ”omöjlig-att-lägga-ifrån sig-boken”. Ska jag klaga på något så är det, precis som Helena även reagerade mot, mycket utseendefixering. Den ena kvinnan snyggare än den andra (och killarna med för all del, som tycks springa runt i bara överkroppar när som). Och att offren är modellsnygga är tydligen något sensationellt då snygga människor inte kan vara olyckliga och vanligtvis inte begår självmord(!). Hur som haver det må vara det enda jag kan klaga på.

Att historien i sig är tämligen osannolik; jag tror nog att att dikten faktiskt överträffar verkligheten när det kommer till spännande under cover-jobb och att Flint lyckas på mindre än två veckor rota fram mer än vad någon annan lyckats på femton år,  kan du liksom leva med då historien är så ruggigt spännande att du knappt mäktar med dina måsten (jobb, äta, sova, barn) och kan med det definieras såsom en extrem bladvändare.

Höst huka dig

Men oj vad det står stilla här då! Vad hände?!

Hösten hände. Hösten kom och ruskade om denna stackars lilla människa och dunkade vintern i nacken på henne. Hon är helt enkelt inte kompatibel med årstiden. Visst älskar hon stearinljus och visst gillar hon att kura under filtar under höstmörka kvällar. Men låt denna arma människa få lite ljus under dagen. Låt henne få sörpla i sig lite energi och lapa sina höstliga sår. Hon rullar således i höstlig melankoli och vaknar igen någon gång när vårsolen gör entré. Låt henne helt enkelt träda in i april med snabba steg.

Ni hör självömkan. Ni hör vemod. Ni hör en rejäl portion gnäll helt enkelt. Ni hör en människa som talar om sig själv i tredje person. Så gör hösten med henne. Så illa är hösten.

För övrigt läser jag just nu en bok som jag vanligtvis skulle undvika – en ur genren ”vi-följer-med-polisen-litteratur”(Nu ser du mig av S.J. Bolton). Men den är onekligen spännande, lättuggad och har korta kapitel med tydliga fortsättningsslut. Passar en självömkande trögtänkt tredje-person-människa helt enkelt.