En mörk och förvriden flod

Lacey Flint, som vi känner från Sharon Boltons tidigare böcker (fjärde delen i serien), har flyttat till en husbåt på Themsen och arbetar numer hos Londons flodpolis för att komma bort från den minst sagt händelserika Metropolitan Police. Hon hoppas nu på ett mer stillsamt liv och att lägga Mark Josebury, mannen hon älskar men inte tycks kunna få, bakom sig. Inte helt förvånande så är det just Lacey som under en simtur hittar ett kvinnolik förankrat i botten och insvept i ett tygstycke. Flint dras således in i ännu en utredning och en händelseutveckling utanför hennes kontroll. Någon tar sig dessutom ombord på hennes båt och lämnar kryptiska meddelanden. Var kvinnoliket ämnat för hennes uppmärksamhet? Vad lurar på eller kanske i Themsens lömska vatten? Vem lämnar leksaksbåtar på Flints däck? Frågorna tätnar i Boltons En mörk och förvriden flod.

Sharon Bolton är sanningen en spänningsbyggare av rang. Nu ska jag väl dock i ärlighetens namn säga att det tog ett bra tag innan jag slukades av historien. Det var kanske inte förrän de sista hundra sidorna som jag, i sedvanlig ordning, blev okontaktbar. Jag har dock haft en sviktande läslust så jag låter det vara osagt om detta beror på historien eller på undertecknad.

Bolton är också smart när hon låter flera karaktärer komma till tals i historien då man både får följa polisen Dana Tulloch och hennes förhållande med Helen och de papperslösa flyktingarna Nadia och Pari (och fler därtill). På så vis tröttnar man inte på Lacey, vilket annars kan ligga nära till hands. Men hur gör Bolton för att bygga upp denna bladvändarspänning? Dels ser hon till att vi läsare är intresserade av alla karaktärer (utfall vi tröttnar på Lacey) och dels har hon ett lätt språk med korta kapitel. Så korta att man ständigt tycks tänka ”bara ett till”. Så där ligger man på småtimmarna och läser och får således gå zombielik till jobbet dagen efter. Sist men inte minst låter hon hela tiden läsaren pendla i ovisshet och gör scenbyten i ett rasande tempo och växlar mellan de olika personerna.

Vid det här laget känner man Lacey så hon känns inte så intressant längre. Jag gillar henne inte mindre för det ska kanske tilläggas. Jag gillar hennes små egenheter och att hon är kantstött och har stor integritet, men jag har helt svårt att bli överraskad längre. Smart är det också att låta Josebury ha en mindre framträdande roll i En mörk och förvriden flod, vilket möjliggör att man kanske kan få följa honom lite närmare längre fram (men snälla Bolton; jag vet vid det här laget att karln har turkosa ögon, var god och utelämna denna information i eventuell fortsättning). Det är inte så att jag hänger på brevlådan för att läsa mer om den något dysfunktionella kriminalpolisen, men nog sitter jag där smått sneglades och kommer självklart att läsa om Bolton släpper fler om Lacey Flint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s