Vissa författare har den där extra förmågan att först servera en precis lagom dos spänning för att du ständigt letar lässtunder under dagen för att sedan öka dosen så att det blir omöjligt att lägga boken ifrån sig. Sharon Bolton har den förmågan. Precis när du börjar vackla i intresset så slår hon klorna i dig och du kan omöjligt sluta läsa innan du har läst sista stavelsen.

Omslag: Lars Sundh

Små svarta lögner har tre berättarröster: Catrin, Callum och Rachel vars trasiga historia knyts samman i en fruktansvärd olycka, tre år tidigare, som dödade Catrins båda barn. Catrin bröt – i sin förtvivlan – helt bekantskapen med sin forna bästa vän Rachel, som var den som orsakade tragedin. De bor dock i ett litet samhälle på en av Falklandsöarna, vilket gör det oundvikligt att deras vägar möts och de tvingas således ofta konfronteras med varandra och sina hemska minnen.

En pojke försvinner och man knyter snabbt samman detta med ett liknande fall något år tidigare. Hela ön tycks engagera sig i letandet. Inte långt därefter försvinner ytterligare en pojke och rädslan tar ett hårt grepp om det lilla samhället. Är det inte så att pojkarna är ganska lika varandra? Kan det verkligen vara ett sammanträffande att pojkarna också liknar Catrins barn som dog tre år tidigare?

Boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Du får skuld, sorg och kärlek i dess smärtsammaste form. Du får möta mamman som förlorat sina barn i en fruktansvärd bilolycka och vars hela liv rämnade i outgrundlig sorg. Du får möta kvinnan som orsakade dödsolyckan och som bär på en skuld utan dess like. Du får möta mannen med post-traumatisk-stess-syndrom och som lider i det tysta samtidigt som han passionerat älskar en kvinna, numer på avstånd. Utöver detta så får du också en del av Falklandsöarnas historia då såren efter Falklandskriget ännu inte har läkt.

Bolton väven in naturen och dess inverkan på människorna på fint sätt i historien och jag tänker inte helt osökt på Peter Mays bokserie om de Yttre Hebriderna. Naturen tar och den ger och människorna är tvungna att anpassa sina liv efter dess skiftningar. I denna karga och steniga natur är det lätt att en människa – ett barn – försvinner till synes spårlöst.

Författarfoto: Mark Bassett

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s