Med stor iver, näst intill frenesi, kastar jag mig över Bokbabbels tegelstensutmaning, som går ut på att man ska visa (bekänna, avslöja eller kanske blotta är användbara synonymer här):
1) De fem tjockaste böckerna som står hemma i hyllan som jag har läst
2) De två tjockaste böckerna ur hemmahyllan som jag inte har läst.
Det visar sig snart dock vara lättare sagt än gjort. Nog har jag läst en del tegelstenar, inte minst Tartts båda romaner, men det har ju då varit låneböcker. Till detta kommer att jag får krypa till korset och blotta min okunskap i var gränsen går – vilket sidantal gör att boken går från en tunn, till en normaltjock, till en tegelstensroman? De lärde de tvistar kan jag säga: bud från 500 sidor, till 600 till TEGELSTENAR (observera versalerna) som är på 1000 sidor eller mer (ja Helena jag tittar på dig). För att överhuvud taget ha en chans att anta utmaningen så går jag på det första budet: en tegelsten har fler än 500 sidor.
1) De fem tegelstensböckerna som står hemma i hyllan har alla gemensamt att det är pocketupplagor:
Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.”
James Freys omtvistade Tusen små bitar (519 sid), som även den tillhör de tidlösa favoriterna. Inte minst på grund av en tandläkarscen du sent kommer att glömma.
Den tredje från höger är Henri Charrieres Papillon (549 sid), som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna.
Sen har vi Lars Keplers Paganinikontraktet (565 sid), som är fortsättningen på Hypnotisören. Minns tyvärr inte så mycket mer än jag gillade den tillräckligt för att läsa tredje delen: Eldvittnet, som jag inte heller minns något av. Så är det att läsa med guldfiskminne.
Den femte och sista tegelstenen, som nästan är en TEGELSTEN, är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.
Är det en tillfällighet att fyra av fem tegelstenar räknas till mina absoluta favoriter. I think so not. En plötslig insikt – heureka!
Och så har vi då kommit fram till den andra punkten: visa två olästa tegelstenar som står (och skräpar) i din bokhylla:
Nästan-TEGELSTENEN De välvilliga (902 sid) av Jonathan Littell. Haruki Murakami Fågels som vrider upp världen (741 sid) och Pestens tid (737 sid) av Stephen King. De två första gav jag upp efter 300 respektive 200 sidor och den sistnämnda är ännu ej påbörjad. Tiden får utvisa om jag ger mig på de redan prövade igen. Hoppsan det blev visst tre (jag har aldrig sagt att jag är bra på att räkna).
Sist men inte minst ska jag tagga vidare utmaningen (men naturligtvis får vem som helst hoppa på den). Jag har försökt finna er fem (?) som ännu inte har visat tegelstenarna:
Enligt O
Dark places
Marcusbibliotek
Fru E:s böcker
How hollow heart and full
Calliope books
Upp till bevis. Show me your tegelstenar!
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Det känns som om Jonathan Strange…, Shantaram, Blonde och någon King är med i VARJE inlägg 😀
Ja precis :D. Jag får väl kolla upp den där Strange…
Haha, ja vissa tegelstenar verkar finnas i nästan varje bokhylla! 🙂
Jag önskar lite att jag haft med Blonde på min lista eftersom det är en storfavorit även hos mig, men jag hade helt enkelt alldeles för många böcker på runt 800 sidor att välja mellan!
Du har väl en hel del att välja på antar jag. Fantasy är en genre där det verkar vara lag på tegelstensrtjocklek.
Ja, det verkar nästan så. Jag blev nästan chockad när jag läste Ursula LeGuins första Earthsea-bok i höstas, för den var knappt 200 sidor. Mycket ovanligt!
Undantaget som bekräftar regeln. 🙂
Observera att upplagan av Pestens tid som du har där är den ursprungliga KORTA versionen. De finns också i en nyare som är ca 400 sidor längre… 🙂
Say WHAT?! Följdfrågan blir dock vilken version som är bäst?
Åh, PRECIS samma utgåva av Pestens tid hittade jag i farmors och farfars bokhylla under det tidiga 90-talet! Läste den först, sedan den superlånga versionen. Svårt att säga vilken som är bäst, men de extra 400 sidorna tillför en hel del, tycker jag, och så föredrar jag att läsa Kingen på engelska. (Den extralånga versionen kom dock i svensk översättning någon gång under 90-talet.)
Du menar att jag är gammal?! 😉
Haha, i så fall är jag väl också det? 😀
Tegelstenar rules.
De skrämmer mig lite, men tydligen så gillar jag dem mer än vad jag var medveten om.
Shantaram är nog den tjockaste bok jag har läst. Och jag ångrar sååå att jag läste den, för jag tyckte den var urusel. 😉 Nåja. Jag har insett att många delar din åsikt om den. Själv hade jag gärna sett den nedbantad till 300 sidor.
Haha härligt att tycka olika. 🙂
Gud ja, tandläkarscenen i Tusen små bitar! Man vrider på sig. Har du läst Bright Shiny Morning av Frey? Ännu bättre, om du frågar mig (roman).
Vi måste förresten ha släppt ut våra tegelstenar precis samtidigt, för jag såg inte detta förrän efter jag redan skrivit mitt inlägg. 🙂 Angående 1000-sidorsbestarna så är det väl tegelstenen i dess mest extrema form. Jag är helt med på 500-plusdefinitionen, även om vissa författare (jag tittar på dig, Kingen!) format mig i frågan.
Nej jag har inte läst BSM av Frey. Än. Jag köpte Sista testamentet på rean, men ännu ej läst den heller. Av någon konstigt anledning så har inte BSM kommit i svensk utgåva.
Ah jag var så nöjd när jag hittade King i mors bokhylla, men nu känner jag dock att jag vill läsa den långa versionen.
Långa versionen finns nog på bibblan!
Då får jag söka mig dit. Tack för tipset. 🙂