2017 utsåg jag Miraklet av Emma Donoghue som en av de bästa läsupplevelserna. Den berör ämnet ”the fasting girls” som var ett fenomen på 1800-talet. Det handlade om unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri. Emma Donoghue väcker med Miraklet intressanta tankar kring religionens påverkan på människan och dess omvärld. Hon problematiserar också när den ”nya” och den ”gamla” världen krockar. Det som drabbade mig mest var dock den fantastiska skildringen av det lidande barnet.
Därefter läste jag Room av Donoghue. Likt Miraklet så är det barnet som är i fokus, men till skillnad från förut nämnda bok så är det faktiskt det femåriga barnet som är själva berättarrösten (vilket fungerar förvånansvärt bra). Den handlar om Jack vars hela värld består av drygt tio kvadratmeter och hans mamma. Det ljudisolerade rummet är deras fängelse, och mamman levde där ensam de första två åren innan Jack föddes. Donoghue väcker med denna många tankar kring att leva i en begränsad och snäv omvärld – hur hela deras liv anpassas till detta lilla rum och samtidigt som mamman fortsätter kampen att hitta en väg ut, så är rummet allt och tillräckligt för Jack. Som i Miraklet så krockar två världar – den inre och den yttre.
Så jag har ganska höga förväntningar numera på Emma Donoghues böcker. Så också när jag börjar läsa Fränder (2020). Jag är besviken. Tyvärr. På Meh-skalan ett rungande Meh! Mellanmjölk, medelgod och medelmåttig.
Fränder handlar om den franskfödde Noah som är änkling och en pensionerad kemiprofessor som bor på Upper West Side i New York. Han har under de senaste åren tillbringat den mesta tiden i lägenheten där han för samtal med sitt mentala spöke (sin fru). Han har dock bestämt sig för att återvända till sin hemstad Nice i Frankrike – en stad han inte varit sedan barnsben. Det visar sig dock att han är närmast anhörig till elvaårige Michael, som behöver akut hjälp. Motvilligt bestämmer han sig för att ta med pojken på sin resa. Väl i Nice börjar de tillsammans nysta i sin familjehistoria. Det omaka paret börjar så småningom att finna varandra (oväntat, va?!).
Varför fastnar jag inte för boken? Kanske handlar det om att temat – det omaka paret – inte är en speciellt unik historia. Kanske handlar det om att jag inte är speciellt intresserad av varken Noah eller Michael. Det är ingen stor förändring som sker med personerna genom boken. Inget oväntat i alla fall.
Det är dock intressant att läsa om de historiska trådarna till andra världskriget och Noahs familjs inblandning i vad som skedde i landet. Det är nog så att jag tycker den historien är långt mer intressant än den som sker i nutid. Romanen hade kanske vunnit på att fokusera på att skildra dåtiden och haft nutiden som ramhistoria.
Det är på inget sätt en dålig bok – jag läser ut den. Jag vill veta hur den slutar. Sannolikt kommer jag tyvärr inte minnas den som de två tidigare nämnda böcker. Den är varken bu eller bä. Mellanmjölk, medelgod och medelmåttig. Meh!
Författarporträtt: Nina Subin
Bokomslag: Paolo Sangregorio
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 