Room av Emma Donoghue

Miraklet finns med på min lista över de bästa läsupplevelserna under 2017. I den så väcker Emma Donoghue intressanta tankar kring religionens påverkan på människan och dess omvärld. Hon problematiserar också när den ”nya” och den ”gamla” världen krockar. Det som drabbade mig mest var dock den fantastiska skildringen av det lidande barnet. Jag bestämde mig där och då att jag måste läsa mer av Donoghue. Sagt och gjort Room blev årets första utlästa – icke att förväxlas med årets första recenserade – bok.

Som i Miraklet så är det barnet i fokus, men till skillnad från förut nämnda bok så är det faktiskt det femåriga barnet som är själva berättarrösten. När jag började läsa Room så utgick jag ifrån att jag skulle tröttna på Jacks naiva och aningslösa röst. Det blev faktiskt helt tvärtom. Ju mer jag läst ju mer sögs jag in i Jacks godtrogna och likväl insiktsfulla person och boken blev efterhand väldigt svår att lägga ifrån sig.

Jacks hela värld består av drygt tio kvadratmeter och hans mamma. Det ljudisolerade rummet är deras fängelse, och mamman levde där ensam de första två åren innan Jack föddes. Det gör ont i själen när du får Jacks ord på en vuxen oförståelig värld och när du som läsare förstår långt mer än vad han gör – som att hans mamma låter honom sova i garderoben för att hon inte vill att han ska få en relation till den man som låst in dem och som kommer om kvällarna.

Donoghue väcker många tankar kring att leva i en begränsad och snäv omvärld – hur hela deras liv anpassas till detta lilla rum och samtidigt som mamman fortsätter kampen att hitta en väg ut, så är rummet allt och tillräckligt för Jack. Som i Miraklet så krockar två världar – den inre och den yttre.

Det är en gripande läsning där du kan identifiera dig med såväl pojken som hans mamma. Historien handlar om kärleken mellan barn och förälder men också om att överleva. Jag är mycket glad att jag inte slutade läsa efter de första tragglande sidorna med Jacks begränsade språk utan lät mig omslutas av hans berättelse.

Annonser

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar!

Läsmässigt blev 2017 ett helt okej år för mig – knappt 50 böcker inkl tre radioföljetonger. Bloggmässigt så har dock året som gått haft långt mer att önska. Jag har helt enkelt varit så rädd att tappa min läslust, då den är såväl sporadisk som labil, så jag har helt enkelt fortsatt läsa medan det funkar. Må så vara. Det här handlar om läsglädje och skrivglädje. Dock förhåller det sig så att alla beställda böcker ännu inte har fått den recension den förtjänar, vilket jag så klart kommer att åtgärda inom kort. Symptomatiskt månne så publiceras detta inlägg först en månad in på det nya året.

I sedvanlig ordning har jag listat 2017 på Kulturkollo. Årets obehagligaste, årets kulturupplevelse, årets möte och mycket annat. Mental note till mig själv: börja fila på årslistan 2018 redan i januari – it will be worth it in late december. mvh guldfiskminne

2017 var året då jag läste tämligen förutsättningslöst – jag beställde ett mycket begränsat antal rec.ex. och antog inga utmaningar. Möjligen fortsätter jag 2018 på insatt spår. Kanske lyfter jag en gammal utmaning ”fyrtio författare” – min version av boktolvan – för att påminna mig om författarskap jag ännu inte är bekant med. Kanske jag beställer något fler böcker. Kanske jag bör ge mig i kast med alla de högar av olästa böcker jag balanserar upp här hemma.

För knappt en vecka sedan sonderade jag vårutgivningen på Kulturkollo. Det är väl bara att erkänna att jag lockas av en hel del. Listan består dock av drygt 30 böcker, vilket är en ohållbar ekvation när jag vet att bortom hörnet väntar såväl sommarutgivningen som den maffiga höstutgivningen. Därmed återstår bara den illa detaljen: att välja.

Avslutningsvis listar jag de bästa läsupplevelserna 2017:

Nytt år, nya utmaningar, nya förväntningar, nytt bloggtema!

 

 

Miraklet av Emma Donoghue

Självsvält som fenomen är tyvärr inget ovanligt och det finns säkerligen lika många anledningar som drabbade. Självsvält förekom dock redan på medeltiden, men den symboliska innebörden av självsvält har förändrats sedan dess. Flickorna och kvinnorna, som det främst handlade om, eftersträvade snarare den andliga renheten och närheten till Gud snarare än samhälleliga normer och skönhet. Det finns också forskare som hävdar att svälten hade en feministisk prägel då det kan ha varit en protest mot den underordnade roll kvinnor tvingades leva i. De tog helt enkelt de verktyg de kunde ha kontroll över; sin egen kropp. Några av de svältande kvinnor erkändes som helgon då de även ansågs besitta särskilt heroiska dygder.

Under 1800-talet blev ”the fasting girls” ett begrepp. Unga viktorianska kvinnor och flickor, som hävdade att de skulle kunna överleva utan mat eller annan näring. Inte minst på Irland blev detta ett fenomen då den katolska kristendomen var djupt rotad på landsbygden. Troende betraktade sådana fall som mirakulösa och flickorna kunde förhoppningsvis nå helgonstatus. Den vetenskapliga läkarkåren hävdade dock att detta var bedrägeri och ett tecken på hysteri.

A personal note: I came across the Fasting Girl phenomenon back in the mid-1990s – so long ago that I can’t even remember where I first read about these girls and young women (and very occasionally older women or men). I was instantly intrigued by these cases, which seemed to echo medieval saints starving as an act of penance, and also modern anorexics, but weren’t exactly the same as either. It seemed to say a lot about what it’s meant to be a girl – in many Western countries, from the sixteenth century right through to the twentieth – that these girls became celebrities by not eating. (Emma Donoghue)

I Miraklet av Emma Donoghue får vi möta Anna, som är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan tycks hon vara vid god hälsa. Kanske Anna kan bli Irlands första helgon på över 500 år?! Fallet väcker stor uppmärksamhet och såväl journalister som religiösa turister flockas kring stugan där hon bor.

Huvudpersonen i boken är sjuksköterskan Elizabeth – Lib, som är upplärd av självaste Florence Nightingale. Lib får i uppdrag att under två veckor vaka över Anna för att se till att det inte rör sig om bedrägeri. Anna och Lib kommer under dagarna väldigt nära varandra och vad Lib kan se så får hon verkligen ingen mat. Vad är det Anna döljer för Lib? Ser Lib sanningen men vägrar ta den till sig? Eller är det Anna?

Donoghue väcker intressanta tankar kring religion och dess djupa påverkan på människans omvärld och hur denna kan forcera fram såväl godhet som ren ondska. Om Anna kan bli Irlands första helgon på femhundra år så innebär det inte bara att den närmsta familjen påverkas utan hela bygden kommer att växa då hundratal, ja kanske tusentals, kan komma att göra en pilgrimsresa dit. Det är också intressant att se hur den ”nya” och den ”gamla” världen krockar där Lib får representera den nya där Florence Nightingales tankar kring det moderna sjuksköterskeyrket är nya och revolutionerande och som på flera sätt krockar med den kultur som råder i Annas familj där katolicismen är stark samt gammal irländsk folktro där underjorden och pysslingar är högst verkliga. Inte minst kvinnans olika roller i den gamla och nya världen blir påtaglig.

Det är en fantastisk skildring av det lidande barnet i synnerhet och tidsandan i allmänhet. Det är ett mångfacetterat persongalleri som på olika sätt fascinerar dig. Det är mörka hedar, piskande regn och skrämmande mossar. Det är gotisk lässtämning som följer dig hela vägen igenom boken. Fängslande tragedi och mysrys på samma gång. Bara läs!

Författarporträtt: Andrew Bainbridge
Bokomslag: Joanna Thomson, Picador Art Department