Gå din väg men stanna – angelägen och äkta

I Johanna Nilssons Gå din väg men stanna, beskriver huvudpersonen Hanna sig själv som ”de strida strömmarna, hudlös från födseln – hon saknade filter, det blev för mycket att bära, för många känslor som var andras, för många klanger på en och samma gång, för många möjligheter, för många berättelsetrådar: hon ville lösa dem alla och då glömde hon bort sig själv, glömde berättelsen om Hanna.” 

Det har förflutit femton år sedan vi för första gången fick möta Hanna i Johanna Nilssons debut Hon går genom tavlan ut ur bilden, och hon har blivit en etablerad författare men lider alltjämt av såväl ångest som ätstörningar. Mitt i kampen om att överleva dagen, att finna sig själv, att våga bli sitt vuxna jag, träffar hon Alex som kommer att bli hennes livboj, hennes rot i verkligheten och samtidigt känner hon sig emellanåt snärjd av förhållandets krav. Under tiden faller hon också allt djupare in i ett tablettmissbruk av ångestdämpande mediciner.

Gå din väg men stanna är skriven i tredje person, men du som läsare kommer ändå mycket nära Hannas känslor och tankar. Det är få förunnat att kunna beskriva så mörka dystra känslor som ångest som författaren gör. Det är Pär Lagerkvist och det är Johanna Nilsson. Båda besjälar ofta känslan och den liknas vid våldsamma djur.

Ångesten liknas såväl med svarta ormar, som vid ett vilddjur som vildsinta fjärilar som fladdrar runt och förstör henne inifrån. ”Lägenheten var full av svarta fjärilar. De hade vässat sina vingar. Det droppade bläck från dem, som svarta blodklumpar. De skulle spetsa hennes tro, hopp och kärlek”. 

”Vilddjuret kom med mörkret, började gräva i hennes bröstkorg med sina tänder och klor, borrade in sin eldblick i hennes hjärna, brände upp allt som var vackert där, väckte avgrundshungern, skrek åt henne att gå iväg nu och handla maten som hon behövde, för hon var så hungrig, hon var så tom, hon måste bedöva sig, det fanns inget annat sätt.”

Hannas personlighet och hela hennes värld är som en stor antites. Hon motsäger sig själv och lever i ytterligheterna. Det hon ena dagen ser som fantastiskt och lockande kan hon nästa vända ryggen och se på med förakt. Svart eller vitt. Antingen eller. Detta motsatsförhållande syns även i boktiteln: Gå din väg men stanna.

Romanen kan ses som bitvis samhällskritisk då huvudpersonen bollas mellan olika avdelningar, får med allt för stor lätthet ut ångestdämpande och beroendeframkallande mediciner och det dröjer allt för många år innan hon får rätt hjälp. Det är en verklighet du emellanåt möter i pressen och på debattsidor, men en verklighet du sällan får ta del av från insidan som du får tillsammans med Hanna.

Boken bygger på Johanna Nilssons eget liv och du får en högst personlig och äkta skildring om psykisk ohälsa och på samma gång en viktig inblick i hur vår psykvård fungerar. Personligen tycker jag att denna bok är bättre än föregångaren. Kanske kan detta bero på att jag läste debuten som vuxen och jag har därför lättare att se mig själv i den vuxna Hanna, kanske det beror på att författaren blivit än mer säker på skrivandets hantverk. Hur som haver – det är en viktig och angelägen bok. Läs den!

Läs även:
Johanna Nilsson: Jag är den som ska komma
Dagens bok om Hon går genom tavlan ut ur bilden