Paradise – långt ifrån ett paradis

Som ni säkert vet vid det här laget så triggar jag igång på elände och på mörker och på eländiga mörka karaktärer. Därför är det inte så konstigt att Paradise av Nanna Johansson väcker all min nyfikenhet då jag läste baksidestexten: ”I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt.” Det är en märklig läsupplevelse – fast jag är övertygad om att alla människor har såväl goda som mindre goda sidor – så är antagonisten oftast en man inom film och litteratur. Visst? Därför är det provocerande – ”in a good way I will add” – att läsa om kvinnor som är obehagliga, på gränsen till onda och som är nästan (med betoning på nästan!) utan självinsikt… eller månne är likgiltiga ett bättre ord i sammanhanget. Självinsikt och skuld är närvarande, vill jag påstå, men kryddat – förnekat, undanträngt, utkonkurrerat – av likgiltigheten hos dessa kvinnor.

Paradise består av tio noveller som handlar om lika många kvinnor och ett utsnitt – ett nedslag – ur och i deras liv – ursnitt där de visar allt annat än smickrande sidor. Vi får möta syskonavundsjuka ungdomspyromanen, kvinnan som ser på och som inte vill välja sida när maken misshandlar sin brorson för att han har ett förhållande med deras son och politikern med hybris som gjorde bort sig i ett radioprogram. Du får också möta systrarna som utövar systematisk utpressning av män och kvinnan som föraktar sin väns familjelycka. Det är bitterhet och kränkthet i sitt esse.

Den novell jag bär med mig allra mest är den med samma titel som hela samlingen: Paradise, som är en sliten kinakrog där den alkoholiserade f.d. bibliotekarien spenderar sina dagar och pengar. Den är så vansinnigt sorglig på flera sätt. Dels kvinnans förnekelse och håglöshet och dels kvinnans dotter som tvingas bevittna och leva med detta. Utöver all utsatthet som redan drabbar dottern både på hemmaplan och i skolan så bidrar mamman omedvetet till mobbningen av dottern. Den skaver fortfarande – en knapp vecka efter läsningen.

Varför fastnar jag? Varför fastnar jag trots allt som nöter och alla negativa känslor som väcks? Kan det vara så att läsaren invaggas i falsk empati för kvinnorna till en början för att varje gång överrumplas av deras obehag, deras likgiltighet? Som läsare vill jag gärna hitta förklaringar i patriarkala strukturer, men det går inte att väja sig mot kvinnornas obehag och strukturerna kan inte ursäkta dem. Det här har Johansson lyckats ypperligt med.

Författarporträtt: Emil Malmborg
Bokomslag: Eva Wilsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s