Ibland kommer de där böckerna som får en att uppfyllas av tusen biljoner (!) frågor, filosoferar, tänk om:ar, loopar tankarna och som väcker hela känslospannet; jag såväl fängslas, som skräms, som äcklas, som fylls av empati. Och som får mig att komma till insikt om min egen roll i hela spektaklet. Så hang with me trots långt inlägg (or don´t).
Emma Clines Flickorna är en sådan bok. Jag blev tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.
Bakgrundshistorien är lika känd och skrämmande. Det handlar om Charles Manson och hans ”familj”, hans flickor, hans sekt och det som kommer att leda fram till det s.k. Tate-LaBianca-morden (då bl a den gravida skådespelaren Sharon Tate som var gift med regissören Roman Polanski mördades). Manson blev ondskan personifierad då det avslöjades att han var mannen bakom morden, men som inte själv närvarande utan fick sin ”familj” att utföra det bestialiska dådet. Manson och hans ”kraft” fascinerar och skrämmer och inom populärkultur han blivit något av ett fenomen då han dyker upp i såväl tv-serier, filmer, true crime-litt som nu i skönlitterär form. I Flickorna heter han dock Russel. Det som gör boken extra intressant är att det inte är Russel vi får följa utan hans flickor – kvinnorna som han omgav sig med och deras dragningskraft på den fjortonåriga Evie.
Evie Boyd är tonåringen som går under av tristessen i sitt eget liv, som söker efter mer än vad den lilla staden kan erbjuda. Hon vill ta avstånd från sina skilda föräldrar i allmänhet och sin traditionella kvinnofällehållna (nytt ord?!) och relationssökande mamma i synnerhet. I parken får hon en dag syn på några unga kvinnor med trassliga hår, lättsam ton och frihet i blicken som rotar i soptunnorna. De har ett magiskt skimmer runt sig trots sina smutsliga kläder och Evie kan inte sluta titta. De låter inte andra blickar bekomma dem och Evie ser i dem en frihet, en distans, en nonchalans till livet långt ifrån sin mamma. Nyfikenheten blir såklart total för Evie.
På vissa sätt förstod jag mamma senare. Att femton år med pappa hade skapat tomrum i hennes liv som hon försökte lära sig att fylla, som en strokepatient som på nytt måste lära sig orden för bil och bord och penna. Mammas blyga sätt att betrakta sig själv inför spegelns orakelsvar, kritiskt och förhoppningsfullt som en tonåring. Hur hon sög in magen för att dra upp gylfen på sina nya jeans.
När hon några dagar senare stöter på dem igen får hon följa med till den ranch där de bor tillsammans med Russel. Den karismatiske Russel som trollbinder alla i sin omgivning. Det är ett klokt val av Cline – kan jag tycka – att låta huvudkaraktärer vara en person som rör sig i utkanten. Hon hör inte riktigt till, men är ändå så nära. Evie är den observerande nykomligen. Hon som vill vara som dem. Hon som vill tillhöra flickorna.
Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig. Senare skulle jag undra om det var därför det var så många fler kvinnor än män på ranchen. All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.
Kvinnoporträtten är oerhört spännande. Jag kan som läsare känna Evies fascination av flickorna. Suzanne är en komplex själ som väcker ambivalenta känslor hos Evie och läsaren och du blir onekligen väldigt nyfiken på hennes bakgrund. Det är Suzanne som gör att Evies dras till gruppen likt galaxernas dragningskraft – osynlig men ändock väldigt pågaglig. Det är Suzannes fascination av Russel som gör att Evie dras till honom. Jag skulle vilja påstå att det snarare är Suzanne och inte Russel som är den person som Evie inte kan vara utan.
Jag kunde inte förklara det för mig själv, hugget när jag tittade på henne. Hon tycktes lika besynnerlig och vild som blommorna som slår ut i flammande explosioner vart femte år, vars prunkande, stickande retning nästan var samma sak som skönhet. Och vad hade hon sett när hon tittade på mig?
Friheten som från en början lockar Evie visar sig dock vara ett fängelse där flickorna är totalt beroende av sin ledare, vilket hon själv inte ser. Evie sökte en värld långt ifrån sin egen och mammas mentala fängelse, men såg inte att flickorna på ranchen var minst lika – om inte mer – beroende av sin man. Ingen av dem är fria.
Det är ju något som kittlar – jag skäms, ja – men nyfikenheten är påtaglig i dessa true crime-tider. Vad är det som fascinerar? Kunde jag ha blivit en av dem? Skulle jag gjort som dem? Ohjälpligt drar jag trådar till min läsning av Micael Dahléns Monster, i vilken du får möta fem kända mördare (däribland Charles Manson) och som bidrog till ett skrämmande uppvaknande hos undertecknad; Under läsningens gång kröp det sakta in under skinnet på mig – insikten att jag och min nyfikenhet var en kugge i detta ruggiga spel då jag faktiskt köpt och läst boken om dem. Jag valde därför bort att skriva ett inlägg. Jag blev skrämd av min egen fascination. Men att bli fascinerad av att läsa om manipulativa mördare är självklart (puh!) inte i närheten av söka upp och idoliserar en (men, men nyfikenheten balanserar hårfint till hur kvinnorna dras till dessa män och dess skrämmande karisma).
Mord säljer. Mördare säljer. David Berkowitz a.k.a. Son of Sam vann sådan berömmelse och tjänade så stora pengar efter att han åkt fast att det stiftades en lag i hans namn: ”The Son of Sam Act” för att förhindra att mördare kan tjäna pengar på sina brott. Varumärket Charles Manson genererar uppenbarligen fortfarande många dollar. Det säger något om vår tid. Cline gör dock Russel bara till en bifigur i den här historien – det är inte själva mordet som är i centrum – utan flickornas, kvinnornas situation. Den säger mer om om vår tid, om deras tid, om kvinnornas tid än det fruktansvärda brott som är ett sidospår i historien.
Vad är det för mekanism som kör igång för att en person ska få den dragningskraft som Russel får? Hur medvetet manipulativ är han i alla situationer? Vad är det som saknas hos alla dem som dras till honom? Vad är det de kan se i honom och inte hos någon annan? En människa som styrde ”sitt folk” med såväl kärlek (i dess allra förnedrades form) som skräck och i kombination med ett kontinuerligt drogrus. En fanatisk lojalitet som är svår att förklara och svår att förstå. Jag som står utanför ser hans vidrighet, hans maktmissbruk, hans sjukliga fanatism, men de som lever med honom lever i en helt annan ytterlighet, en annan sanning.
”Du kommer att älska honom”, sa hon. ”Han är inte som någon annan. Allvarligt. Det är som att vara hög utan droger när man är nära honom. Som solen eller något. Så stor och vis.”
Historien är en stark kontrast mot den (efterkonstruerade?) flower power-tiden som vi vanligtvis får ta del av i populärkulturen då drogerna flödade lika mycket som kärleken och frihetskamper. Här tror de sig leva i detta ideal, men är i stället ett levande bevis på dess mörka verklighet: Alla i gruppen tog droger i vansinniga mängder – de verkade ständigt gå på ett drogrus som gjorde deras personligheter tämligen oberäkneliga, vilket Evie själv märker då Suzanne verkar förändras för varje gång hon möter henne och hur hon får parera och avvakta innan hon kan se hur hon kan närma sig henne. Deras verklighet ligger långt ifrån vår egen, men i deras värld helt sann.
Cline berättar om tonårslivet utan att döma, utan att ta på sig vuxenglasögonen. Evie är en arg och frustrerad ung kvinna men också en högst sexuell sådan. I Evie får hela känslospannet rum och hon söker efter något som hon inte själv kan sätta ord på. Hon verkar dock övetygad om att hon inte vill vara kvar i den värld där hon vet allt om sin egen pappa men han vet inte något om henne. Evie står med en fot i den oskuldsfulla barndomen och med den andra i den frånvarande vuxenvärlden. Eller är den frånvarande? Är den så frånvarande eller om hela berättelsen är ur Evies perspektiv? Berättelsen är vad hon ser, vad hon upplever. Intet mer. Det finns liksom ingen avgörande händelse som gör att Evie tar steget bort från sin familj och till gården – hon glider medvetet dit sökandes.
Författarporträtt: Megan Cline
Bokomslag: Sara R Acedo
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
En reaktion till “Flickorna av Emma Cline – fascinerande och skrämmande”