Som vanligt hade det varit en del strul. I november hade jag rest norrut till en ö utanför Maines kust i hopp om att ro iland en intervju som hade kunnat skaka liv i min insomnade fotografkarriär, som varit död sedan mer än trettio år tillbaka. Istället drogs jag in i något riktigt hemskt [Läs här]. Ljuspunkten i det hela var att jag nu var tillbaka i stan, men jag var i stort sett luspank, med vintern i antågande och med ännu sämre utsikter än jag hade när jag gav mig iväg ett par veckor tidigare. Jag tog itu med det på mitt vanliga sätt : jag köpte en flaska Jack Daniels, satte på stereon och blev packad.
Med ovan citat inleder Elizabeth Hand Se mörkret, som är en fristående fortsättning på Generation loss. Du möter åter igen den destruktiva antihjälten Cassandra ”Cass” Neary. Jag fascineras fortfarande hur Hand lyckas få läsaren att behålla intresset och empatin för huvudkaraktären, som är en synnerligen udda och emellanåt smått obehaglig person (kanske att hon ändock trots sin skavighet väcker en del igenkänning, låter dock här vara osagt om vilka sidor).
Jag hade månne för höga förväntningar – kanske allt för höga. Den nådde inte riktigt upp till dessa, men det säger inte att den är dålig på något sätt. Med att jämföra med tidigare bok så skenar historien något, men Hand har ett speciellt sätt att bygga intressanta karaktärer, att omfamna mörkret, att inte väja inför det obehagliga som är väldigt intressant.
I Se mörkret har Cass precis återvänt från hemskheterna i Maine och hon får ett jobberbjudande om att undersöka äktheten av ett par konstfotografier i Helsingfors. Resan – som inkluderar trådar till black metal-scenen i Oslo – slutar så småningom i Reykjavik där allt tycks bli allt mer komplicerat och svart och udda. Islands ekonomi har just raserats i börskraschen och landet är både ett själsligt och världsligt mörkt land där och då.
Det är black metal, death metal, religion, ockultism, mysticism, mytologi, offerriter och flertalet gånger går tankarna – inte helt osökt – till dokumentären A headbanger’s journey där bland annat just black och death metalscenen i Olso lyfts (om inte mitt minne brister fatalt). Så om man kan sin musikhistoria eller har en aning om vad som försiggick (eller i alla fall vad som sades försiggå) under läsningens gång så är faktiskt inte Hands fantasi helt skenande – ibland överträffar verkligheten dikten. En insikt här och nu.
Constant reader väljer att kalla boken punknoir och det är bara att instämma. Så mycket mer punk – eller rättare sagt black metal – kan nog inte en skönlitterär bok bli.
Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Michaela Larsson
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 