Se mörkret – Elizabeth Hand

Som vanligt hade det varit en del strul. I november hade jag rest norrut till en ö utanför Maines kust i hopp om att ro iland en intervju som hade kunnat skaka liv i min insomnade fotografkarriär, som varit död sedan mer än trettio år tillbaka. Istället drogs jag in i något riktigt hemskt [Läs här]. Ljuspunkten i det hela var att jag nu var tillbaka i stan, men jag var i stort sett luspank, med vintern i antågande och med ännu sämre utsikter än jag hade när jag gav mig iväg ett par veckor tidigare. Jag tog itu med det på mitt vanliga sätt : jag köpte en flaska Jack Daniels, satte på stereon och blev packad.

01_1-658x1024Med ovan citat inleder Elizabeth Hand Se mörkret, som är en fristående fortsättning på Generation loss. Du möter åter igen den destruktiva antihjälten Cassandra ”Cass” Neary. Jag fascineras fortfarande hur Hand lyckas få läsaren att behålla intresset och empatin för huvudkaraktären, som är en synnerligen udda och emellanåt smått obehaglig person (kanske att hon ändock trots sin skavighet väcker en del igenkänning, låter dock här vara osagt om vilka sidor).

Jag hade månne för höga förväntningar – kanske allt för höga. Den nådde inte riktigt upp till dessa, men det säger inte att den är dålig på något sätt. Med att jämföra med tidigare bok så skenar historien något, men Hand har ett speciellt sätt att bygga intressanta karaktärer, att omfamna mörkret, att inte väja inför det obehagliga som är väldigt intressant.

I Se mörkret har Cass precis återvänt från hemskheterna i Maine och hon får ett jobberbjudande om att undersöka äktheten av ett par konstfotografier i Helsingfors. Resan – som inkluderar trådar till black metal-scenen i Oslo – slutar så småningom i Reykjavik där allt tycks bli allt mer komplicerat och svart och udda. Islands ekonomi har just raserats i börskraschen och landet är både ett själsligt och världsligt mörkt land där och då.

Det är black metal, death metal, religion, ockultism, mysticism, mytologi, offerriter och flertalet gånger går tankarna – inte helt osökt – till dokumentären A headbanger’s journey där bland annat just black och death metalscenen i Olso lyfts (om inte mitt minne brister fatalt). Så om man kan sin musikhistoria eller har en aning om vad som försiggick (eller i alla fall vad som sades försiggå) under läsningens gång så är faktiskt inte Hands fantasi helt skenande – ibland överträffar verkligheten dikten. En insikt här och nu.

Constant reader väljer att kalla boken punknoir och det är bara att instämma. Så mycket mer punk – eller rättare sagt black metal – kan nog inte en skönlitterär bok bli.

Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Michaela Larsson

En blänkare eller två

Idag tar jag ett snack med Bia Sigge, som är förläggare på Storytel, om det här med bokomslag. Hur viktiga är de? Hur går processen till? Vem bestämmer… egentligen? Missa inte Kulturkollo möter Bia Sigge.

Häromdagen tog jag också ett snack med mina kulturkollare om Elizabeth Hands Generation loss. Missa inte heller Kulturkollo konfererar om Generation loss.

Generation loss av Elizabeth Hand

Mången bokbloggare har hyllat. Tålmodigt har jag väntat. Väntat på att något svenskt förlag ska översätta och ge ut Elizabeth Hand. Så har äntligen skett: Constant reader har gett ut Generation loss av Elizabeth Hand.

generation_lossDenna tålmodiga väntan har dock bidragit till att förväntningarna (naturligtvis, säkert och oundvikligt) har skenat till orimliga höjder. Det blir ju lätt så när alla hejar och jag väntar och väntar. Levde den då upp till mina förväntningar? Både ja och nej skulle jag vilja säga.

Vi börjar med det halvbra – det som mitt intresse inte stannade vid. Själva ramhistorien – själva deckargåtan – är sådär intressant och författaren låter den skena sådär orimligt och det blir en tämligen osannolik historia till slut. Men – M E N – det finns så mycket annat!

En vän skickar huvudpersonen Cass på uppdrag att fotografera och intervjua den ökända Aphrodite – en framstående och ökänd fotograf, som på de senaste åren blivit en riktig eremit på en ö utanför Maine. Väl där så hamnar hon mitt i en gammal och olöst kriminalhistoria som fortfarande skördar ungdomars liv. Till historien sällar sig också ett gammalt sektliknande hippie-kollektiv som numera är ett minne blott, men några medlemmar bor fortfarande kvar på ön.

Cassandra ”Cass” Neery har själv hamnat i en destruktiv spiral under de senaste trettio åren, där alkohol, piller och sex dränker den värsta ångesten. Cass peakade under sjuttiotalet då hon under sina ”fifteen minutes of fame” var en efterfrågad fotograf på underground-scenerna och gjorde sig ett namn då hon gav ut en fotobok som fick ett visst genomslag. Numera är hon dock sitt forna jag. Det är minst sagt en trasig själ som är huvudperson i Elizabeth Hands roman. Du kan dra trådar till såväl Gillian Flynns Libby Day som till Stieg Larssons Lisbeth Salander, men ingen lever riktigt upp till den självdestruktiva Cass Neary.

Det är Cass Neary själv som är den stora behållningen av Generation loss. Jag har en fallenhet för att fastna för söndriga karaktärer, som utmanar läsaren och dess empatiska förmåga. Trots att den sarkastiska och självdestruktiva Cass egentligen inte ändrar nämnvärt på sig under läsningens gång så växer ändå empatin hos läsaren, vilket naturligtvis vi kan tacka Elizabeth Hand för. Men hade du inte fått ta del av Cass historia så är det tveksamt att hon väckt dessa känslor hos dig. Det som också gör henne så intressant är hur hon bevakar världen ur fotografens perspektiv. Hon ställer sig liksom utanför allt som händer och letar motiv, letar skuggor och låter sig inte delta fullt ut i världen. Drogerna hjälper henne också att behålla den här distansen.

Hand skriver med ett fantastiskt språk och tar in naturen på ett ett häftigt sätt i historien. Precis som för fotografens öga så blir naturen en viktig kuliss i historien som författaren målar upp. Människorna på ön tvingas leva efter dess lagar och hela livet får anpassas efter dess krafter. Cass Neary blir en påtaglig kontrast till ölivet när hon halkar in på sina nätta stövlar och tunna skinnjacka och knaprar piller och halsar ur whiskeyflaskan.

Titlen Generation loss handlar om förlusten av kvalitet när du gör kopior – i detta fall handlar det om fotografier. Gör du en kopia på en kopia så förloras det än mer i kvalitet – generation loss – och till slut finns bara brus kvar. Cass Neary hittar kopior på nätet av Aphrodites fotografier och irriterar sig på att förlusten är så påtaglig. Det går dock också att dra trådar till karaktärerna. Den osociala och än mindre sympatiska Aphrodite är övertygad om att Cass är en sämre kopia av henne självt. En gammal konflikt mellan Aphrodite och hennes f.d. man handlar också om det här: vem som är originalet och vem som är kopian. Vem är klar och vem är bara brus?

Som sagt; det är den intressanta, komplexa och punkiga antihjälten Cass Neary som gör hela boken – ett fantastiskt karkatärsbyggande av Elizabeth Hand. Jag är tämligen övertygad om att jag har funnit en kärlekshistoria som varar länge. Nu väntar jag otåligt – sa jag otåligt? – på nästa bok.

”Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer” Elizabeth Hand om Cass Neary

Författarporträtt: Norman Walters
Bokomslag: Pharmacy Sthlm

Megan Abbott in my arms

Då är det äntligen dags att sätta tänderna i Megan Abbotts Om du vågar – Abbott som är en av alla de författare jag väntat och väntat på att de ska bli översatta (Elizabeth Hand! Hallå?! Anyone?!)*. Bokfabriken har nu just gjort det. Översatt Abbott alltså. Så peppen!

IMG_20150323_170020

 

Peppen når idag orimliga höjder då jag läser Helena ”Dark Places” Dahlgrens intervju med Abbott. Innan jag läser vidare i Om du vågar måste jag därför sänka förväntningarna – hur man nu gör det. Tips?

*Cornelia Read och Jennifer McMahon sållar sig också hit, men just i skrivande stund såg jag att Bazar förlag kommer att ge ut McMahons Vinterfolket i september. Yej! Men jag nöjer mig inte där: jag väntar tålmodigt på översättningen av Don´t Breathe a Word.