100 hemskaste av Helena Dahlgren

Det här är ingen recension. Vi börjar med det. Det här är ingen regelrätt recension för att författaren är en vän till mig. Jag vill ändock skriva ett inlägg om boken och berätta om min läsupplevelse. Kalla det vad du vill!

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Senast har jag läst Färjan av Mats Strandberg med stort nöje, vilket för några år sedan hade varit en omöjlighet för undertecknad.

Vad vi också har gemensamt, men har resulterat i milsvida konsekvenser – är vår bekantskap med Stephen King. Helenas tidiga möte med hans skräcklitteratur resulterade i en livslång kärlekshistoria, medan i mitt fall en för tidig (?) skräckläsning av rang gjorde att jag inte läste en King-bok på trettio år. Ja, så kan också gå. King är för övrigt en författare som Helena återkommer till vid flertalet tillfällen i sin 100 hemskaste. Det är tydligt hur han har inte bara format en hel efterföljande generations skräckskapande utan också Helenas person.

100 hemskaste började som ett bloggprojekt och idén föddes under en intervju med DN:s litteraturskribent Lotta Olsson, som hade skapat en 100-lista över de bästa deckarna. Helenas lista består av 100 personliga populärkulturella och fiktiva skräckhöjdpunkter (såväl filmer, tv-serier, dikter, saker (!) som musik). Förutom att skapa en lista så får du också ta del av Helenas liv och tankar så du får inte bara en eminent skräcklista utan en bit av henne själv. Jag fascineras av författarens passion för och kunskap om genren – nörderiet når nya höjder. Jag fascineras (och avundas japp) också av hennes ”motsatsen till teflonminne (everything sticks)” då jag själv har begåvats med motsatsen av motsatsen; jag har ett teflonminne a.k.a. guldfiskminne (everything blows through) där jag kan ha problem att följa serier där jag inte kan se ett avsnitt dagligen eller glömmer handlingar i böcker efter ett par (läs: en) dagar.

I survived another phone call that should have been an e-mail.

Alla kan självklart läsa boken med nöje, men tillhör du, som jag, generation X så får den ytterligare en nivå – ett nostalgiskt filter och du får återse (läs: läsa) om flertalet av de där skräckupplevelserna du fick under din kaotiska tonårstid. Du påminns om din rabiesskräck (tack King!), rädslan för att få hälsenan avskuren (tack King!), för att den döda katten skulle klösa på dörren för att komma in (tack King!), eller att förvänta sig att någon i ens närhet kommer att slita av sig huden och visa sitt rätta ödlejag (tack V!) (på samma vis som jag som barn förväntade mig att kunna nå Narnia om jag verkligen trodde och gick med övertygande steg in i garderoben) och Helena, vi har ytterligare en sak gemensamt: telefonskräcken och ja, kanske är den sprungen ur en liknande erfarenhet som du hade som barn.

Som sagt började listan som ett bloggprojekt vilket märks i tilltal och uttryck. Hon skriver med en kärlek för språk och nyord poppar upp lite då och då, men kan också uppfattas något babbligt, vilket säkert har att göra med att bloggen var den ursprungliga plattformen. Jag läser dock med stort mysrysnöje och uppskattar det personliga tilltalet och det skenande associationskedjan som listan bidrar till. Läs boken, men missa inte för guds skull hennes blogg där hon briljerar i språkliga finesser.

Det kanske trots allt blev en förtäckt recension det här. Må så vara.

Författarporträtt: Severus Tenenbaum
Omslag: Lars Sundh
Illustrationer: Marcus Stenberg