Som den tegelstensfobikern jag emellanåt är (ni vet när man måste vårda sin labila läslust genom att mata den med lagom långa, lättsmält litteratur), så har jag låtit Nyckeln stå ett tag i hyllan. Nog kvalar den in under lättsmält-kategorin, men med sina dryga 800 sidor så har den skrämt mig. Nu tog jag dock mod(!) till mig och ett tu tre så var den utläst.
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är den avslutande delen i Engelsforstrilogin där Cirkeln (pre-blogg) inleder den och där Eld tar över. Nu är jag månne den sista på jorden som läser trilogin, men om det finns någon som mot all förmodan inte har gjort det så kan jag berätta att i Cirkeln får sex väldigt olika tonårstjejer reda på att de är häxor, som alla besitter varsitt element och kan utföra magi. En sanning med modifikation då en av häxorna verkar stå utan. Det magiska talet i sagans värld är sju och så småningom kommer det fram att den sjunde medlemmen – den enda killen – mördades i bokens inledning (utan att han själv förstod vad han var). Cirkelns uppgift går kort och gott att sammanfattas med: rädda världen från apokalypsen, som kommer ta sin början i Engelsfors. En uppgift som är nog så svår och kompliceras ytterligare genom att de sex tjejerna inte alltid uppskattar varandra sällskap samt att rådet – häxornas kontrollorgan – har svårt att acceptera att Cirkeln även är de utvalda (att rädda världen det vill säga).
I uppföljaren Eld kompliceras historien då ”Positiva Engelsfors” – en sektliknande rörelse som blir ondskans verktyg i Engelsfors. Nu slåss man inte bara mot demoner, tampas med rådet och allehanda mörker utan kämpar mot sina vänner som blir som förbytta när de gått med i ”Positiva Engelsfors”. Författarna räds inte att ta död på sina huvudpersoner och när Nyckeln börjar är det endast fyra häxor kvar. Dock står det ganska snart klart att i alla fall en av dem har hamnat i Gränslandet – inte riktigt död, inte levande – och hen följer händelseutvecklingen därifrån och försöker hitta sätt att komma i kontakt med cirkeln.
När det bara återstår fyra personer och världen runt omkring dem tycks rämna så är det svårt att hänga samman. Cirkeln splittras och distansen dem emellan blir allt mer tydlig utmed historiens gång. Tvivel växer sig starkare i gruppen och frågan är hur och om de kan hitta tillbaka till cirkeln, så de kan rädda oss från apokalypsen och är det över huvud taget möjligt att göra detta då det endast återstår fyra stycken?
När man summerar handlingen på detta sätt är det lätt att tro att boken ”bara” handlar om häxor, demoner och apokalyps, men i och med de många huvudpersonerna handlar den också om allt annat i livet – om att mista en förälder, om oroliga föräldrar, om alkoholism, och om hur ett brottsoffer kan stötas ut ur gemenskapen, om drev via sociala medier, om kärlek naturligtvis och inte minst om vänskap.
Jag har funderar mycket på det här – vad är det som gör att just denna serie rönt så stor framgång. Själva undergångshistorien med häxcirkel är ju egentligen inget nytt. Jag tror att det sitter i det vardagliga. Hur författarna låter huvudpersonernas liv bli små egna sidospår där allt annat än undergångshistorien får plats. Att samtidigt som demonerna knackar på världens dörrar så samlas man i en rättssal och följer en rättegång på grund av ett världsligt brott. Å ena sidan måste cirkeln hitta och stänga portalen, å andra sidan så får du följa sorgeprocessen efter en älskad vän. Det författarna också lyckas med är hur detta flätas samman på ett fullständigt naturligt sätt. Jag som inte är helt övertygad om att läsa om övernaturliga fenomen i böcker ser liksom ingen skillnad på vardagsliv, tonårsliv och magi och apokalypsens antågande. Där i ligger en del av framgången antar jag.
Lägg där till författarnas berättarglädje, bokens snabba scenförändringar, perspektivsbyten och korta kapitel med fortsättningsslut gör att Nyckeln är tämligen svår att lägga ifrån sig.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 