Sa ni tjugohundranitton?!

Den här lilla bloggen har verkligen blivit åsidosatt, försummad, ja rent ut sagt vanvårdad. Jag har verkligen fått kämpa med läsningen under den senare halvan av 2018 och la helt ner den under de sista två månaderna. Besynnerligt. Det är besynnerligt hur läsning kan kännas som något betungande, när jag egentligen vet att läsningen kan bidra till att resten av världen inte känns så tung och mörk. Besynnerligt, men man gör inte alltid det som är bra för kropp och själ (Hej utebliven träning!). Ämnet är dock inte obekant och jag har mött detta ökenlandskap tidigare. Och ja jag vet, det är tråkigt att läsa inlägg om utebliven läslust, men dessa fattiga rader får bli ett försök att väcka skrivlusten till liv.

Mitt läsmål för föregående år var 52 böcker och jag låg i fas under hela första halvan av året. Det tog stopp vid 30 böcker och det får väl sägas vara bättre än 0, eller? På Kulturkollo har jag dock kämpat på och på årets sista dag publicerades min lista över Kulturåret 2018, som får fungera som något av en sammanfattning. Av dessa 30 böcker är det följande som jag har markerat som favoriter (vill du läsa mina tankar kring dessa så finner du dem här:  Lästa 2018):

Nytt år, nya tag. Jag måste komma igång med läsningen. Måste.

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

I verkligheten lade Norra Latins gymnasium (tidigare: Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm) ner sin verksamhet 1982 och är idag ett konferenscentrum. I Sara Bergmark Elfgrens värld är fortfarande byggnaden en gymnasieskola som inhyser bland annat det estetiska programmet. Precis som vilken gymnasieskola som helst inkluderar denna sociala spel, betygshets och såväl ovänskap som varm vänskap. Till skillnad från vilken gymnasieskola som helst inkluderar de anrika lokalerna, de ekande korridorerna och gotiska stentrapporna också övernaturligheter och magi, vilket gör skolan till ett perfekt sceneri för den här historien.

I Norra Latin får vi möta två berättarrörster: den inflyttande Tamar och stockholmstjejen Clea. Båda drömmer om att bli skådespelare, men deras förutsättningar och bakgrund skiljer sig en hel del åt. Tamar flyttar från Östersund där hon lämnar såväl familj som vänner medan Clea har ”det i blodet” då hennes mamma redan är en etablerad skådespelare och rör sig obehindrat i dessa kretsar. Clea är också redan känd som barnskådespelare då hon varit med i otaliga produktioner, t ex julkalendern.

Jag fastnar tämligen omgående för Tamar då hon är en tänkare och iakttagare och en riktigt varm person, som tyvärr känner sig omärklig när hon börjar på Norra Latin. Alla andra tycks redan känna någon och hon hittar inte riktigt sin plats i klassen. Clea har dock sin självklara plats i den sociala hierarkin då alla vet vem hon är. Hennes självklara plats blir än mer tydlig när hon blir tillsammans med Tim – ännu en berömd barnskådespelare.

Tamars känsla av osynlighet är kanske den som bidrar till att hon blir mer mottaglig för det osynliga – det som finns på Norra Latin men som ingen annan ser. Vem är det som vandrar i korridorerna? Vem är det som viskar små ledtrådar och meddelanden som endast Tamar tycks uppfatta? Tamar kämpar för att förstå vad det är som förväntas av henne av såväl verkligheten som overkligheten.

Clea är dock den karaktär som växer mest utmed historien. Hon går från en ganska verklighetsfrånvänd (på ett helt annat plan) till att börja uppfatta nyanserna hos Tamar och börjar syna sitt liv och sitt förhållande i sömmarna. Mot slutet av historien omfamnar jag Clea med allt jag har.

Bergmark Elfgren är – i mitt tycke – fantastisk på att fånga ungdomarnas värld och som jag uttryckte mig på Kulturkollo (se länk nedan): ”Bergmark Elfgren är superskicklig på att genom det sociala spelet, som är trovärdigt återspeglat, låta de olika karaktärerna växa fram. Det känns som jag är tillbaka i klassrummet igen och lyssnar på mina elever.” Hur hon låter relationerna mellan tonåringarna stå i centrum för historien är otroligt väl framställt och hur den tysta kommunikationen – t ex en endaste blick – kan förändra det sociala spänningsfältet i rummet.

I centrum står också Shakespeares En midsommarnattsdröm som har en särskild betydelse för berättelsen med den mystiska Puck i centrum. Det sägs att En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia är skrivna samma år och att trollväsendet Queen Mab ska vara en skiss till Pucks karaktär. Den förstnämnda fick flickorna att drömma om kyssar och på liknande sätt betvingar Puck Tamars drömmar (men handlar långt ifrån kyssar). För övrigt så inkluderar först nämnda pjäs en grupp hantverkare som repeterar en pjäs på samma vis som sker på Norra Latin. En pjäs i pjäsen som sker i boken. Solklart?

Det är en hel del magiska och övernaturliga inlag i historien och ja, historien kunde helt klart stått för sig själv utan dessa, men jag tycker det blev en bra balans mellan det verkliga och det overkliga. En midsommarnattsdröm – på samma sätt som hela miljön – blev en viktig del av hela scendekoren i boken och på så vis blev de magiska inslagen så självklara.

En annan dimension av historien som blir extra stark i svallvågorna av #tystnadtagning, #metoo och Golden Globe är framställningen av Tims pappa – den kända skådespelaren med en Hollywood-karriär – som får en osynlig dispans på att bete sig hur han vill då ingen vill ifrågasätta ”den framgångsrika mannen”. Där i hittar vi skräckinslaget i boken.

Läs också: Kulturkollo konfererar Norra Latin

Författarporträtt: Henric Lindsten
Bokomslag: Lina Neidestram och Pär Åhlander

 

 

Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Som den tegelstensfobikern jag emellanåt är (ni vet när man måste vårda sin labila läslust genom att mata den med lagom långa, lättsmält litteratur), så har jag låtit Nyckeln stå ett tag i hyllan. Nog kvalar den in under lättsmält-kategorin, men med sina dryga 800 sidor så har den skrämt mig. Nu tog jag dock mod(!) till mig och ett tu tre så var den utläst.

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är den avslutande delen i Engelsforstrilogin där Cirkeln (pre-blogg) inleder den och där Eld tar över. Nu är jag månne den sista på jorden som läser trilogin, men om det finns någon som mot all förmodan inte har gjort det så kan jag berätta att i Cirkeln får sex väldigt olika tonårstjejer reda på att de är häxor, som alla besitter varsitt element och kan utföra magi. En sanning med modifikation då en av häxorna verkar stå utan. Det magiska talet i sagans värld är sju och så småningom kommer det fram att den sjunde medlemmen – den enda killen – mördades i bokens inledning (utan att han själv förstod vad han var). Cirkelns uppgift går kort och gott att sammanfattas med: rädda världen från apokalypsen, som kommer ta sin början i Engelsfors. En uppgift som är nog så svår och kompliceras ytterligare genom att de sex tjejerna inte alltid uppskattar varandra sällskap samt att rådet – häxornas kontrollorgan – har svårt att acceptera att Cirkeln även är de utvalda (att rädda världen det vill säga).

I uppföljaren Eld kompliceras historien då ”Positiva Engelsfors” – en sektliknande rörelse som blir ondskans verktyg i Engelsfors. Nu slåss man inte bara mot demoner, tampas med rådet och allehanda mörker utan kämpar mot sina vänner som blir som förbytta när de gått med i ”Positiva Engelsfors”. Författarna räds inte att ta död på sina huvudpersoner och när Nyckeln börjar är det endast fyra häxor kvar. Dock står det ganska snart klart att i alla fall en av dem har hamnat i Gränslandet – inte riktigt död, inte levande – och hen följer händelseutvecklingen därifrån och försöker hitta sätt att komma i kontakt med cirkeln.

När det bara återstår fyra personer och världen runt omkring dem tycks rämna så är det svårt att hänga samman. Cirkeln splittras och distansen dem emellan blir allt mer tydlig utmed historiens gång. Tvivel växer sig starkare i gruppen och frågan är hur och om de kan hitta tillbaka till cirkeln, så de kan rädda oss från apokalypsen och är det över huvud taget möjligt att göra detta då det endast återstår fyra stycken?

När man summerar handlingen på detta sätt är det lätt att tro att boken ”bara” handlar om häxor, demoner och apokalyps, men i och med de många huvudpersonerna handlar den också om allt annat i livet – om att mista en förälder, om oroliga föräldrar, om alkoholism,  och om hur ett brottsoffer kan stötas ut ur gemenskapen, om drev via sociala medier, om kärlek naturligtvis och inte minst om vänskap.

Jag har funderar mycket på det här – vad är det som gör att just denna serie rönt så stor framgång. Själva undergångshistorien med häxcirkel är ju egentligen inget nytt. Jag tror att det sitter i det vardagliga. Hur författarna låter huvudpersonernas liv bli små egna sidospår där allt annat än undergångshistorien får plats. Att samtidigt som demonerna knackar på världens dörrar så samlas man i en rättssal och följer en rättegång på grund av ett världsligt brott. Å ena sidan måste cirkeln hitta och stänga portalen, å andra sidan så får du följa sorgeprocessen efter en älskad vän. Det författarna också lyckas med är hur detta flätas samman på ett fullständigt naturligt sätt. Jag som inte är helt övertygad om att läsa om övernaturliga fenomen i böcker ser liksom ingen skillnad på vardagsliv, tonårsliv och magi och apokalypsens antågande. Där i ligger en del av framgången antar jag.

Lägg där till författarnas berättarglädje, bokens snabba scenförändringar, perspektivsbyten och korta kapitel med fortsättningsslut gör att Nyckeln är tämligen svår att lägga ifrån sig.

Omslag: Pär Åhlander

Foto: Magnus Liam Karlsson

 

Sommarläsning

”Bookworm” av Nathan O’Nions

Jag har blivit utmanad av Mias bokhörna att göra en sommarenkät. Tack Mia! Här kommer mina svar:

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?

Oj, fastnar på första frågan. Jag har inte skrapat samman en semesterlista. Jag attackläser just nu. In bland olästa, välj en bok fort innan du tappar läslusten. Men nu när jag tänker på det så finns det några som jag verkligen vill hinna med: Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, Den sista delen i Engelforstrilogin: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, E. Lockharts  Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, Marina Bellezza av Silvia Avallone, och så vill jag läsa ut Carolina Ramqvists Alltings början (och så hade det ju varit kul att få plöjt SvB:s höstkatalog). Nu när jag tänker på det kan jag säkert rabbla tio böcker till som står och väntar i bokhyllan som jag verkligen, verkligen vill hinna läsa.

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att tag i?

Jag har många – jag lider av att tvångsmässigt köpa in och lagra böcker, som jag sen tappar lusten för att läsa för att de står här och samlar damm och så köper jag tvångsmässigt in fler böcker istället. Frågor på det? För att nämna några: Hilary Mantels Wolf hall och Marlene Van Niekerks Agaat (mentalt så är det tiokilosböcker vid det här laget).

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?

I tystnad någonstans. Stranden (vilket egentligen är en ouppnådd dröm då jag har två barn att passa och kan inte försjunka in i en bok) och i trädgården.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?

I soffan, möjligtvis i trädgården beroende på väder.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Nej, nopp, no – jag jinxar den då!

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?

Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam, Bea Uusmas Expeditionen – Min kärlekshistoria och Jennifer Clements En bön för de stulna eller Vägen av Cormac McCarthy eller Älskade av Toni Morrison. En bok? Stoppa mig!  

7. Strand eller hängmatta?

Strand

8. Deckare eller roman

Jag varvar gärna, men är ingen storkonsument av deckare, så svaret får bli: roman.

9. Favoritgenre?

Jag är en eländesläsare, d.v.s. samtidsrealism/diskbänksrealism, men varvar friskt för att mäkta med att läsa det tunga. Jag läser också en hel del cross over/ungdomslitteratur, med det gemensamt att det i grund och botten handlar om relationer.

10. Tagga 3 andra:

Du! Ja, du. Häng på!

Bokrea? Ikke, nein, ei, ekki… nej!

Jag ska icke köpa något på årets bokrea. Inget. Nada. Så det så. Undertecknad har helt enkelt alldeles för många olästa böcker i sin ägo plus att hon har tyvärr en tendens att låta hyllvärmare förbli olästa och istället kasta sig över nyinköpta böcker, vilket gör att bokhyllorna bågnar av olästa, och med största sannolikhet, fantastisk litteratur.

Ni vet dock hur lätt det är att bara trycka på en knapp eller två. Men än så länge – ta i trä, hoppa jämfota och ”smurf” och allt som (o)passar in i situationen – har jag icke ännu tryckt på någon köp-knapp. Jag kan dock tipsa er om några väldigt bra böcker som finns på årets bokrea (tryck på titeln om du vill läsa vad jag tidigare har skrivit om aktuell bok):

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson – köp här.
Gone girl av Gillian Flynn – köp här och här.
Mörka platser av Gillian Flynn – köp här och här.
Svarthuset av Peter May – köp här och här.
Innan jag somnar av S.J Watson – köp här och här.
Livrädd av S.J. Bolton – köp här och här.

Jag säger inte att det ÄR så, men det KAN vara så att jag råkade – i bara farten – klicka hem några böcker under tiden jag skrev detta inlägg. Kan vara så. Om detta nu vore sant så kan det ha varit dessa (och det kan också ha slunkit med en liten pocket):

Vägen till bålberget, För in de döda, Kunskapens frukt, Medan mörkret faller och Nyckeln. 

Höstens pockettips 2014

Några böcker som förblivit olästa och som under hösten 2014 kommer att släppas på pocket:
x            Pockettips på böcker jag har läst:

Läs om vad jag tyckte om Gone girl här, Låt vargarna komma här och September här.

Inte toksåld. Gillar. Men förstår de som är just det. Toksålda.

Eld är andra delen i Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag läste den inledande delen: Cirkeln först när den kom på pocket (januari 2012) och med mitt guldfiskminne är det ett handikapp att läsa andra delen två och ett halvt år senare (pre-blogg). Jag blandar ihop personer och deras magiska krafter, vem som är kär i vem och vilka som är vänner och fiender. Det går dock att läsa ändå och så småningom börjar till och med jag få ett hum om hur läget är. Nästan.

Det är inte helt lätt att skriva en text om del två i en trilogi, utan att spoila handlingen i del ett, men vi gör ett försök. Boken handlar om ett gäng tonårstjejer, som har det gemensamt att de är häxor och besitter olika magiska krafter. De förenas av den ”enkla” och enda anledningen: att rädda världen från den annalkande apokalypsen (piece of cake, eller?).

De unga häxorna är sinsemelllan väldigt olika varandra och för att lyckas med sitt påtvingade uppdrag måste de fullt ut acceptera varandras olikheter och samarbeta som en grupp. Tillsammans representerar de alla de karaktärer som brukar dyka upp i ungdomslitteraturgenren (eller i filmvärlden för all del), men i denna fördjupas porträtten av dem då alla är faktiska huvudpersoner. De blir helt enkelt något mer flerbottnade och mindre schablonaktiga.

Det märks att författaren tillhör min generation då det duggar tämligen tätt med populärkultursreferenser, inte minst i en mors (vems?) musiksmak. Man kan också dra röda trådar mellan Engelforstrilogin och TV- och filmvärlden: det är snabba scener, ständiga perspektivförändringar och du ser såväl Twilight (rådet tar en stor plats i handlingen), Buffy (hur karaktärerna växer sig starkare tillsammans över tid) och inte minst ser jag True blood (som jag för övrigt har svullat i mig för några veckor sedan. Igen.) där den religiösa sekten ”The fellowship of the Sun” är snarlik ”Positiva Engelfors” (överglättigt och tydligt exkluderande mot de som väljer att stå utanför, men minus religionen).

Jag kan se varför bokserien har blivit så populär. Författarna har lyckats att kombinera alla delar som gör en bra historia och med tanke på den stora katalogen av karaktärer så borde du hitta minst en som du kan se dig själv i. De snabba scenförändringarna, drivet i handlingen och texten gör att den är näst intill omöjlig att lägga ifrån sig. Det måste jag hålla fram, men jag är inte toksåld på böckerna och månne det ha med att jag kanske inte är den huvudsakliga målgruppen. Om jag får göra mig lite lustig så kan man kanske dra en parallell mellan Engelforstrilogins alla fans och Positiva Engelfors?! *duckar*

En bok i pausen kanske?

En paus i Steglitsan it is. Det betyder inte att jag inte gillar den, utan att Tartt är så himla… Tartt. Så tät text att det just nu kräver en stunds vila. Så då började jag läsa den här (ja jag vet att jag typ är sist i hela världen att läsa den):