Eld är andra delen i Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag läste den inledande delen: Cirkeln först när den kom på pocket (januari 2012) och med mitt guldfiskminne är det ett handikapp att läsa andra delen två och ett halvt år senare (pre-blogg). Jag blandar ihop personer och deras magiska krafter, vem som är kär i vem och vilka som är vänner och fiender. Det går dock att läsa ändå och så småningom börjar till och med jag få ett hum om hur läget är. Nästan.
Det är inte helt lätt att skriva en text om del två i en trilogi, utan att spoila handlingen i del ett, men vi gör ett försök. Boken handlar om ett gäng tonårstjejer, som har det gemensamt att de är häxor och besitter olika magiska krafter. De förenas av den ”enkla” och enda anledningen: att rädda världen från den annalkande apokalypsen (piece of cake, eller?).
De unga häxorna är sinsemelllan väldigt olika varandra och för att lyckas med sitt påtvingade uppdrag måste de fullt ut acceptera varandras olikheter och samarbeta som en grupp. Tillsammans representerar de alla de karaktärer som brukar dyka upp i ungdomslitteraturgenren (eller i filmvärlden för all del), men i denna fördjupas porträtten av dem då alla är faktiska huvudpersoner. De blir helt enkelt något mer flerbottnade och mindre schablonaktiga.
Det märks att författaren tillhör min generation då det duggar tämligen tätt med populärkultursreferenser, inte minst i en mors (vems?) musiksmak. Man kan också dra röda trådar mellan Engelforstrilogin och TV- och filmvärlden: det är snabba scener, ständiga perspektivförändringar och du ser såväl Twilight (rådet tar en stor plats i handlingen), Buffy (hur karaktärerna växer sig starkare tillsammans över tid) och inte minst ser jag True blood (som jag för övrigt har svullat i mig för några veckor sedan. Igen.) där den religiösa sekten ”The fellowship of the Sun” är snarlik ”Positiva Engelfors” (överglättigt och tydligt exkluderande mot de som väljer att stå utanför, men minus religionen).
Jag kan se varför bokserien har blivit så populär. Författarna har lyckats att kombinera alla delar som gör en bra historia och med tanke på den stora katalogen av karaktärer så borde du hitta minst en som du kan se dig själv i. De snabba scenförändringarna, drivet i handlingen och texten gör att den är näst intill omöjlig att lägga ifrån sig. Det måste jag hålla fram, men jag är inte toksåld på böckerna och månne det ha med att jag kanske inte är den huvudsakliga målgruppen. Om jag får göra mig lite lustig så kan man kanske dra en parallell mellan Engelforstrilogins alla fans och Positiva Engelfors?! *duckar*
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Haha. Jag gillar också men är inte heller toksåld, tyckte precis som du att det var svårt att komma ihåg vem som var vem och att skilja karaktärerna från varandra. Men har Nyckeln kvar, ska plöja den när den släpps som pocket.
Jag med. Inväntar pocketsläppet så det gäller att hålla sig undan recensioner om den fram till dess.