Fågelbarn av Christin Ljungqvist

Hanna har en gåva. Hon kan se de döda och ibland får hon en förkänsla på vad som ska hända. Förmågor som hennes föräldrar inte vill kännas vid och som de konsekvent har ignorerat in i tystnaden. Hanna har skyddat sina föräldrar sedan hon var sju år och har en dödslista som mantra: ”knuffa, sticka, bränna, dränka, kväva och köra på med bil”. Det är en spännande karaktär som Christin Ljungqvist bygger upp i Fågelbarn, som är en fristående uppföljare till Kaninhjärta (du får följa en av birollerna i den sistnämnda).

Hanna har två bröder som är varandras motsatser: Samuel är inkännande och begåvats med en stor empati, medan Jens bär på ett bottenlöst mörker. Jens som det inte riktigt går att lita på och tvingar syskonen att leva med att ständigt se sig över axeln, vilket slutar i tragedi då han knuffar Samuel utför en klippa. Jens som senare själv kommer att dö i en trafikolycka. Kunde Hanna förutse dessa händelser? Kunde hon ha stoppat det? Varför kommer Jens tillbaka efter döden?

Christin Ljungqvist har en särdeles förmåga att bygga upp en suggestiv stämning som sakta kryper sig på läsaren. Med en fantastisk finess för språket sänker Ljungqvist dig i mörker, ger dig en ordentlig gåshudsläsning och boken blir hisnande mot slutet. Jag vill även nämna hennes känsla för ett spännande bildspråk som är som ett strössel över sidorna. Så väl skriven och skickligt berättad att jag ryser av bara tanken.

Precis som i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är det inte det klärvoajanta eller övernaturliga inslagen som står i centrum, utan det psykologiska spel som förs mellan den söndervittrande familjen. Jag kan inte heller sluta fundera på vad nästa bok kommer att handla om och om vem. Kommer hon att fortsätta på inslagen linje med familjetragedier, magisk realism och psykologiska spel? Den som läser får se.