Veckans söndagskoll

kk-litenJust nu är det politik som gäller på Kulturkollo och denna helg håller jag mig ganska tyst. Inte för att jag på något vis tycker det är ointressant eller oviktigt eller vill förminska något utan för att jag helt enkelt behövde vila. Tidigare i veckan publicerade jag två inlägg på Kulturkollo, som tog en hel del kraft att formulera.

I det första inlägget, ”Skönlitteratur – en lisa för själen”, skrev jag om biblioterapi och att det för ca ett år sedan kom en tvärvetenskaplig studie som påvisade det positiva sambandet mellan skönlitterär läsning och rehabilitering vid utmattningssyndrom, vilket jag berättar att jag har personlig erfarenhet av (d.v.s. av både utmattningssyndrom och biblioterapi).

I följande inlägg, ”min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”, skrev jag om författare som har funnit språket för att förmedla de svåra känslorna, de tunga, ibland obeskrivligt mörka känslorna.

Utöver det har det faktiskt blivit hela tre recensioner här på Litteraturkvalster & småtankar, vilket får sägas vara ett tämligen ovanligt gott bloggresultat. Klicka dig vidare via bilderna nedan om du vill läsa dem.
flynn_vassa_foremal_omslag_inb    9789100138882

I kväll ska jag åka och rösta. En självklarhet! Använd din röst! Och missa för sjutton inte de andra kulturkollarnas intressanta inlägg på Kulturkollo.

 

 

Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag gillar verkligen Christin Ljungqvist sätt att skriva. Den ena boken är inte den andra lik, men ändå känner man igen Ljungqvist litterära röst. I Kaninhjärta gillade jag särskilt det tempoväxande språket, i Fågelbarn det kreativa bildspråket och i Rävsång använder hon andra litterära grepp för att driva på historien, vilket gör att hon är en spännande författare att följa.

Rävsång handlar om Finn, som efter ett och ett halvt år på resande fot, väljer att komma hem igen. Hem till lägenheten, till soffan där hans pappa dog, bokstavligen drack ihjäl sig, innan Finn flydde landet. Hem till resterande familjen och vännerna som desperat letade och lyste honom innan han gav sig känna via sociala medier. Något stämmer dock inte; saker tycks byta plats i lägenheten, hunden morrar åt till synes ingenting, TV:n sätter på sig själv och mamman beter sig emellanåt ytterst märkligt.

Likt de föregående böckerna är detta först och främst ett familjedrama, en relationsbok där vad som händer mellan personerna är det viktiga. Det handlar om hur Finn svek familjen och vännerna. Hur och om man kan komma tillbaka till det som en gång varit. Vad händer med dem som stannar kvar? Vad händer med den som återvänder? Boken handlar om förlåtelse och sorg. Utöver detta blandar författaren detta med magisk realism då hon väljer att inkludera övernaturliga inslag. Detta görs dock på ett ytterst sparsmakat sätt, vilket gör att även jag, den stora skeptikern mot annat än just realism, köper allt med hull och hår.

Om de föregående böckerna har språkligt sätt varit stilistiskt smått fantastiska så använder  Ljungqvist denna gång mer handlingen som katalysator av det suggestiva. Likt Elisabeth Östnäs, som i Feberflickan, använde feber som ett väldigt effektfullt sätt att bygga stämning, låter Ljungqvist huvudkaraktären ha en tilltagande huvudvärk och stamning som varningstecken att något kommer att hända. Varför denna återkommande huvudvärk? Är det Finn själv som framkallar den? Och varför verkar den emellanåt som helt bortblåst?

Denna gång använder författaren sig också av en hel del populärkulturreferenser, som jag inte riktigt minns förekom i tidigare böcker (men det kanske det gjorde?). Du får textrader från såväl The Soundtrack of Our Lives, Kent och inte minst Håkan Hellström som återkommer flera gånger i texten. Jag gillar också att Ljungqvist låter Hanna, som hade en viktig biroll i Kaninhjärta och huvudperson i Fågelbarn, återkomma i boken. Även denna gång som en viktig och avgörande biroll. Jag gillar också huvudkaraktären Finn – å ena sidan vill jag emellanåt ruska om honom och irriterat fräsa (läs: skrika) uppmaningar i hans öra, å andra sidan smälter jag när jag ser hur mycket kärlek han hyser för sin familj och vänner (och räds inte att visa det).

Är det något jag saknar då? Ja, det skulle vara Ljungqvists bildspråk, men Rävsång klarar sig utan – det är bara jag som saknar. Jag ska också erkänna att jag har något svårt för Facebook-inslagen, som trots att jag ser att det sker spännande saker i relationerna, emellanåt skaver i mitt läsflow. Utöver detta har författaren en särdeles förmåga att låta texten flyta och språket är förledande och spännande, vilket gör att boken är svår att lägga ifrån sig.

Hösten på korsen och tvärsen

Ska du a l d r i g sluta tjata om höstutgivningen tänker kanske ni? Svar: nej. Den är både spännande, oftast monstruöst ofantlig i sitt omfång och intressant i sitt innehåll. Fast jo, snart ska jag sluta tjata, så jag hinner läsa…

Skärmavbild 2014-08-28 klIdag på Kulturkollo skriver jag om höstens debutanter och om några minnesvärda tidigare sådana, samt varför jag gillar att läsa just debutromaner.

Tidigare har jag här tipsat om lästa och olästa pocketböcker, som kommer under hösten.

”Enkät: hösten, hösten, hösten”, som var som en hjälp att sondera förlagens höstutgivning snurrar fortfarande runt bland bokbloggare, vilket är kul. På så vis får jag upp ögonen för alla boktips jag själv missat – tidsbesparande och kul att vi hittar så olika. Jag försöker peppa mig själv med att, trots den evigt växande att-läsa-listan, så ska jag glädja mig åt det jag faktiskt hinner läsa och inte tyngas av allt det som går mig förbi.

Förresten – ni har väl inte missat gårdagens utlottning av Christin Ljungqvists Rävsång?! Motprestationen för att kunna delta är minimal: lämna en mejladress och svaret på frågan: Vilken bok har varit bäst hittills i år?

Foto: ”Books” av Ryan Hyde (CC BY-SA 2.0)

”Men hej jag fyller ju år!” sa bloggen förvånat.

Idag fyller Litteraturkvalster & småtankar minsann två år. Hipp hipp hurra! Ni tänker kanske tårtbuffé, champagnemingel, sprakande fyrverkerier och ballongregn. Jag tänker att vi lottar ut en bok. Det går det också.

atn1024_Rävsång_2014För att fira bloggen så får du nu chans att vinna, en av mina favoritförfattare, Christin Ljungqvists senaste bok: Rävsång (läs om hennes tidigare böcker: Kaninhjärta och Fågelbarn). Motprestationen? Svara på frågan: Vilken bok har varit bäst hittills i år?, i kommentarsfältet nedan. Långt eller kort. Du bestämmer. Alla svar är bra svar! Glöm inte att inkludera en mejladress, där jag kan nå dig om du vinner.

Uppdatering: ni kan delta i utlottningen till den 3 september kl 16.

Jag kanske borde fira mig själv lite också – en fastnar ju så lätt på etsy (farlig sida, kan lätt sitta en hel kväll och surfa runt).

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mr. Darcy-mugg
Eat sleep read-örhänge
Quote Necklace
In Cold Blood Earrings
Peter Pan Jewelry
Librarian necklace
Jack Skellington Book Purse
Mary Shelley Frankenstein Steampunk Purse
Peter Pan Never Grow Up Print
Quotation marks necklace for typography nerds

Tack till Gilla böcker för boken!

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 22.33.42

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändåRamona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!

Fågelbarn av Christin Ljungqvist

FågelbarnHanna har en gåva. Hon kan se de döda och ibland får hon en förkänsla på vad som ska hända. Förmågor som hennes föräldrar inte vill kännas vid och som de konsekvent har ignorerat in i tystnaden. Hanna har skyddat sina föräldrar sedan hon var sju år och har en dödslista som mantra: ”knuffa, sticka, bränna, dränka, kväva och köra på med bil”. Det är en spännande karaktär som Christin Ljungqvist bygger upp i Fågelbarn, som är en fristående uppföljare till Kaninhjärta (du får följa en av birollerna i den sistnämnda).

Hanna har två bröder som är varandras motsatser: Samuel är inkännande och begåvats med en stor empati, medan Jens bär på ett bottenlöst mörker. Jens som det inte riktigt går att lita på och tvingar syskonen att leva med att ständigt se sig över axeln, vilket slutar i tragedi då han knuffar Samuel utför en klippa. Jens som senare själv kommer att dö i en trafikolycka. Kunde Hanna förutse dessa händelser? Kunde hon ha stoppat det? Varför kommer Jens tillbaka efter döden?

Christin Ljungqvist har en särdeles förmåga att bygga upp en suggestiv stämning som sakta kryper sig på läsaren. Med en fantastisk finess för språket sänker Ljungqvist dig i mörker, ger dig en ordentlig gåshudsläsning och boken blir hisnande mot slutet. Jag vill även nämna hennes känsla för ett spännande bildspråk som är som ett strössel över sidorna. Så väl skriven och skickligt berättad att jag ryser av bara tanken.

Precis som i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är det inte det klärvoajanta eller övernaturliga inslagen som står i centrum, utan det psykologiska spel som förs mellan den söndervittrande familjen. Jag kan inte heller sluta fundera på vad nästa bok kommer att handla om och om vem. Kommer hon att fortsätta på inslagen linje med familjetragedier, magisk realism och psykologiska spel? Den som läser får se.

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

KaninhjärtaChristin Ljungqvists debutroman Kaninhjärta är svår att genrebestämma – den är såväl ett familjedrama, en ödesmättat grekisk tragedi, en annorlunda deckare som en modern spökhistoria. I centrum står de sjuttonåriga tvillingsystrarna Mary och Anne och deras relation till varandra – hur de levde i full symbios, oskiljaktiga både till utseende och person: ”Mary Anne, MaryAnne, Maryanne, Marianne. Det var därför som de växte ihop till en person med en röst och en tanke och Mary var rösten och Anne var tanken.” Det är inte bara deras systerskap som gör dem annorlunda, utan de står även i kontakt med de döda. Anne är den som ser dem och Mary är den som låter dem tala genom henne.

Båda bär på var sitt kaninhjärta – båda bär på rädslor som ingen annan tycks se. Mary har ett inre mörker, en dödslängtan, som gör henne till den utåtagerande, den som hela tiden letar efter mer smärta, ”som inte kunde få nog och ville ha mer så snart hon fått lite”. Genom ett spöke får Anne se Marys mörker, men trots mångtaliga försök kan hon inte nå sin syster. Marys kaninhjärta blir således även hennes rädsla, då hon hela tiden går med oron att Marys ska skada sig själv.

Huvuddelen av bokens handling utspelar sig på ett sommarlov då de olovligen lånar pappans lägenhet under några veckor. De kommer i kontakt med en grupp som har seanser och som letar efter en försvunnen femårig flicka. Mary och Anne sugs in i gruppen och inte minst Mary blir som besatt av sökandet efter den lilla flickan. Trots att det är spännande att följa upplösningen i dramat med flickan så är det ändock inte den historien som står i centrum. Det är hela tiden tvillingflickornas historia och deras kaninhjärtan som är det mest intressanta. Under denna sommar kommer symbiosen dem emellan att spricka och slutet tycks vara förutbestämt och oundvikligt.

Det är en mångfacetterad debut och Ljungqvist skriver med en stilistisk säkerhet som är fascinerande. Hennes meningar tycks emellanåt att växa och öka i tempo, vilket gör att flödet i texten blir ett helt äventyr i sig. Ljungqvist har även gett ut Fågelbarn som är en slag av spin off på Kaninhjärta där man får följa en av bifigurerna, Hanna. Jag hoppas att författaren har behållit sin litterära röst i denna, då den har något verkligen speciellt.