De första tolv – apokalypsen fortsätter

Styrkan med min okunskap i den postapokalyptiska bokgenren är just det. Okunskapen. Jag har liksom inte mycket att jämföra med. Vissa jämför Justin Cronins författarskap med Stephen Kings. Nu är ju Stephen King och jag inte såta vänner, så jag har läst mycket litet av honom också. Paralleller dras mellan Passagen-trilogin och bibeln och ja, jag kan se det mest uppenbara, men nog lyser min okunskap även här. Men varför inleda med att jämföra?!

De första tolv är fortsättningen på Flickan från ingenstans (läs min recension här) och är således andra delen i en tänkt trilogi. Och som sig bör är andra delen i en trilogi en lång, om än tämligen händelserik, transportsträcka. Den tar vid någonstans där den första delen slutar och den laddar inför den tredje och avslutande delen (The City of Mirrors, 2014).

Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.

Ett ljus i det apokalyptiska mörkret är dock Amy – flickan från ingenstans, som likt de första tolv blivit infekterad av det dödsbringande viruset men som inte förvandlats till en viral. Därmed blir hon den vars uppgift är att spåra upp och döda de första tolv. Hon blir den som ska frälsa världen ifrån undergång (Okej jag är inte blind för denna parafras. Jag är inte helt obildad). Och ja jämförelsen är omöjlig att undgå då Cronin skapar en egen tideräkning där apokalypsen är år 0 och årtalen anges före eller efter EV (efter viralerna).

Cronin skriver en mäktig och smått imponerande historia som rymmer många människoöden och han hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsperioder, historier och olika personer. I likhet med David Simons fantastiska kriminalserien The Wire låter han inte någon spela huvudrollen, utan alla har lika stor eller för all del lika liten plats i historien. En person kan dyka upp, driva på en historia för att sedan försvinna. Ingen pardon. Ingen sentimentalitet. Detta är en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum.

Du kommer att känna igen flertalet av personerna i boken: Peter Jaxson, Alicia Donadio, Hollis Wilson m.fl. som alla bekämpade viralerna i första delen (ca 100 E.V.) men du får nu även ta del av historier från år 0 och får då bland annat möta Bernard Kittridge, som var Denvers sista överlevare, Danny Chayes, den godhjärtade busschauffören och Lila Kyle som gravid vägrar se verkligheten för vad den faktiskt är. Du får även ta del av massakern på majsfältet 79 E.V. som förklarar en hel del vad som händer tjugo år senare när du är tillbaka i ursprungshistorien igen.

Det stora persongalleriet. Det stora tidsspannet och den icke-linjära berättelsen. Trots att detta är en del av böckernas storhet är det också en bidragande anledning till att jag emellanåt känner mig distanserad från historien. Storheten förvirrar den med ett tveksamt närminne, långtidsminne och för all del läsminne. Som jag. Inte ett persongalleri i världen kan hjälpa tyvärr mig. Jag kommer på mig själv flertalet gånger att sakna minnesanteckningar från den första boken. Troligen kommer jag att tänka samma sak när jag läser den sista delen.

Har jag något annat att invända emot? Ja det skulle vara titeln som, i alla fall för mig, känns något missvisande. Den fick mig att tro att man skulle få följa just De första tolv och deras historia. Och nog fanns de med, men de fick ta lika stor eller för all del lika liten plats i historien som alla andra.