Sa ni tjugohundranitton?!

Den här lilla bloggen har verkligen blivit åsidosatt, försummad, ja rent ut sagt vanvårdad. Jag har verkligen fått kämpa med läsningen under den senare halvan av 2018 och la helt ner den under de sista två månaderna. Besynnerligt. Det är besynnerligt hur läsning kan kännas som något betungande, när jag egentligen vet att läsningen kan bidra till att resten av världen inte känns så tung och mörk. Besynnerligt, men man gör inte alltid det som är bra för kropp och själ (Hej utebliven träning!). Ämnet är dock inte obekant och jag har mött detta ökenlandskap tidigare. Och ja jag vet, det är tråkigt att läsa inlägg om utebliven läslust, men dessa fattiga rader får bli ett försök att väcka skrivlusten till liv.

Mitt läsmål för föregående år var 52 böcker och jag låg i fas under hela första halvan av året. Det tog stopp vid 30 böcker och det får väl sägas vara bättre än 0, eller? På Kulturkollo har jag dock kämpat på och på årets sista dag publicerades min lista över Kulturåret 2018, som får fungera som något av en sammanfattning. Av dessa 30 böcker är det följande som jag har markerat som favoriter (vill du läsa mina tankar kring dessa så finner du dem här:  Lästa 2018):

Nytt år, nya tag. Jag måste komma igång med läsningen. Måste.

Spegelstaden av Justin Cronin

Som jag har väntat. 2012 läste jag Justin Cronins Flickan från ingenstans och 2013 De första tolv. Sen gick åren. Nu – äntligen – har jag läst den avslutande delen i den dystopiska Passagetrilogin Spegelstaden.

För att sammanfatta de närmare 2400 sidorna i trilogin citerar jag mig själv från recensionen av De första tolv: ”Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.”

När Spegelstaden tar sin början har viruset spritt sig över världen och endast en liten spillra av mänskligheten har överlevt. Människorna lever i tron att viralerna tillhör det förgångna och börjar flytta utanför de skyddande murarna i de få kvarvarande städerna. Men – så klart – finns det viraler kvar som bara väntar att människorna åter igen ska bli lättåtkomliga byten. Även fadern – Noll a.k.a. Fanning – till de första tolv har överlevt. Hans hat gentemot Amy – flickan från ingenstans – och hans planläggande av den sista attacken – det sista slaget mot mänskligheten – har hållit honom i liv under många år.

Cronin kräver sin läsare då han har ett oändligt persongalleri och han hoppar mellan olika tidsåldrar. Men när du väl låter dig svepas med och slutar att kämpa emot kontrollbehovet så är det en riktigt mäktig läsning. Inte ens karaktärslistan i slutet hjälpte mig då det har gått så många år sedan del ett och två. Detta är dock en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum. Du får ta del av en värld som har gått under och hur mänskligheten pressas till ytterlighetens brant. Du får följa människans kamp i det såväl vardagliga som i det stora – mänsklighetens överlevnad. Och jag måste ge Cronin en eloge hur han trots allt lyckas binda samman hela historien och den röda tråden blir till slut hel. Karaktärer som du lärde känna i första delen återkommer i sista och du får äntligen de svar du trodde du skulle få i del två.

Precis som i de tidigare verken dras paralleller till bibeln – inte minst genom att arken har en central roll i Spegelstaden. Men kommer den att leda till vår undergång eller räddning – det låter jag dig själv upptäcka. För övrigt kommer böckerna att bli TV-serie under året, men missa inte att läsa denna episka dystopi innan dess.

Om del två var något seg och något av en transportsträcka – helt enligt det oskrivna regelverket om del två:or – så slukade jag Spegelstaden. En sex år lång läsning har nått sitt slut och vilket slut det blev.

Bokomslag: Miroslav Sokcic

I väntans tider

Här sitter jag och surar. Det är klart jag vill läsa Justin Cronins avslutande del i The Passage Trilogy, men det dröjer ju så f a s a n s f u l l t länge. Publiceringsdatum flyttas hela tiden fram och i skrivande stund står det den 22 oktober 2015 på Goodreads. Sen får ju en vänta på den svenska översättningen. Om man söker nätet så låter det som att en filmatisering kan vara på gång och enligt obekräftade källor kan det vara Ridley Scott som producerar och Matt Reeves (bl.a. Let me in) som regisserar. Men jag väntar på del tre jag.

4353256556_5063dd0842_bFoto: ”Waiting” av Tom Woodward (CC BY-NC 2.0)

 

Minnesvärda tegelstenar

I våras cirkulerade det en bloggutmaning som gick ut på att visa sina tegelstensromaner. I veckans tematrio hos Lyran ska man istället berätta om tre stycken minnesvärda sådana. I år har jag läst tämligen få tegelstensromaner (om vi per definition menar fler än 500 sidor och ja jag vet att meningarna går isär var den här gränsen egentligen går). De enda som ligger i spannet är Tartt och Cronin. Jag får helt enkelt titta lite längre tillbaka i tiden för att finna mina absoluta favoriter:

Jag börjar med Joyce Carol Oates fascinerande Blonde (862 sid) som tillhör mina tidlösa favoriter. ”Oates fantastiska och tragiska roman om Marilyn Monroes fantastiska och tragiska liv.” Så läsvärd! Så fänglsande!
.

.

Papillon

Den andra är Henri Charrieres Papillon (549 sid) från 1969som delvis en självbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna. En omläsning torde vara på sin plats.
.

Den avslutande tegelstenen (som kvalar in per de flestas definition) som jag vill boktipsa om är Gregory David Roberts Shantaram (938 sid). Detta är en fantastisk roman som drar in läsaren i en fängslande historia i en spännande miljö – Bombays undre värld. Även denna återfinna bland favoriternas favoriter.

De första tolv – apokalypsen fortsätter

Styrkan med min okunskap i den postapokalyptiska bokgenren är just det. Okunskapen. Jag har liksom inte mycket att jämföra med. Vissa jämför Justin Cronins författarskap med Stephen Kings. Nu är ju Stephen King och jag inte såta vänner, så jag har läst mycket litet av honom också. Paralleller dras mellan Passagen-trilogin och bibeln och ja, jag kan se det mest uppenbara, men nog lyser min okunskap även här. Men varför inleda med att jämföra?!

De första tolv är fortsättningen på Flickan från ingenstans (läs min recension här) och är således andra delen i en tänkt trilogi. Och som sig bör är andra delen i en trilogi en lång, om än tämligen händelserik, transportsträcka. Den tar vid någonstans där den första delen slutar och den laddar inför den tredje och avslutande delen (The City of Mirrors, 2014).

Den amerikanska staten får av en händelse nys om ett virus som förvandlar människor till blodtörstande vampyrer och gör (naturligtvis) ett försök att bemästra detta och skapa supersoldater. I ett topphemligt laboratorium infekteras tolv försökspersoner – de första tolv. De lyckas med experimentet, men det får katastrofala följder då de tolv bryter sig ut ur anläggningen. De första tolv (eller i ärlighetens namn de första elva) ödelägger snart landet genom att sprida viruset och skapar sig tolv stammar av vampyrer, eller viraler som Cronin kallar dem. Apokalypsen är ett faktum. De kvarlevande människorna samlas i flyktingläger och fortliknande städer och försöker i skydd av dagsljuset finna nya sätt att uthärda. Vissa vill bara överleva dagen, medan andra vill bekämpa ondskan.

Ett ljus i det apokalyptiska mörkret är dock Amy – flickan från ingenstans, som likt de första tolv blivit infekterad av det dödsbringande viruset men som inte förvandlats till en viral. Därmed blir hon den vars uppgift är att spåra upp och döda de första tolv. Hon blir den som ska frälsa världen ifrån undergång (Okej jag är inte blind för denna parafras. Jag är inte helt obildad). Och ja jämförelsen är omöjlig att undgå då Cronin skapar en egen tideräkning där apokalypsen är år 0 och årtalen anges före eller efter EV (efter viralerna).

Cronin skriver en mäktig och smått imponerande historia som rymmer många människoöden och han hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsperioder, historier och olika personer. I likhet med David Simons fantastiska kriminalserien The Wire låter han inte någon spela huvudrollen, utan alla har lika stor eller för all del lika liten plats i historien. En person kan dyka upp, driva på en historia för att sedan försvinna. Ingen pardon. Ingen sentimentalitet. Detta är en del av Passagen-trilogins storhet. Det är historien och inte personerna som står i centrum.

Du kommer att känna igen flertalet av personerna i boken: Peter Jaxson, Alicia Donadio, Hollis Wilson m.fl. som alla bekämpade viralerna i första delen (ca 100 E.V.) men du får nu även ta del av historier från år 0 och får då bland annat möta Bernard Kittridge, som var Denvers sista överlevare, Danny Chayes, den godhjärtade busschauffören och Lila Kyle som gravid vägrar se verkligheten för vad den faktiskt är. Du får även ta del av massakern på majsfältet 79 E.V. som förklarar en hel del vad som händer tjugo år senare när du är tillbaka i ursprungshistorien igen.

Det stora persongalleriet. Det stora tidsspannet och den icke-linjära berättelsen. Trots att detta är en del av böckernas storhet är det också en bidragande anledning till att jag emellanåt känner mig distanserad från historien. Storheten förvirrar den med ett tveksamt närminne, långtidsminne och för all del läsminne. Som jag. Inte ett persongalleri i världen kan hjälpa tyvärr mig. Jag kommer på mig själv flertalet Omslagsbild: De första tolvgånger att sakna minnesanteckningar från den första boken. Troligen kommer jag att tänka samma sak när jag läser den sista delen.

Har jag något annat att invända emot? Ja det skulle vara titeln som, i alla fall för mig, känns något missvisande. Den fick mig att tro att man skulle få följa just De första tolv och deras historia. Och nog fanns de med, men de fick ta lika stor eller för all del lika liten plats i historien som alla andra.

Någon gång blir det väl sommar ändå?!

Jag beställde ingen sommarkatalog den här gången med argumentet att sommaren brukar inte medföra så himla mycket nytt. Som den obotliga nyfikenisten (inga frågor på det ordet tack) så muttrar jag lite nu när jag får försöka finna nyheterna via förlagens hemsidor. Vilket går så där i ärlighetens namn. Men de stora giganterna har i alla fall publicerat sina sommarkataloger på sina hemsidor.

Det eviga folket är inte rädda

På Natur & kultur fann jag Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda, i vilken man får möta tre vänner som lever i en by i Israel nära den libanesiske gränsen. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring. Läsaren tycks få en inblick i den konflikt som vi ständigt hör om i media, men sällan får ta del av inifrån. Wall street journal skrev följande: ”En mörk, fascinerande inblick i mentaliteten hos Israels ungdomsgeneration. Det eviga folket är inte rädda visar att en briljant författare har äntrat scenen.” Man kan ju inte bli annat än nyfiken på Boianjiu.

Nästa bok som eggade min läslust hittade jag på Albert Bonnier förlag: Vild av Cheryl Strayed. Jag får lite McCarthy-vibbar då den handlar om en livsavgörande vandring som Cheryl tar sig an genom det amerikanska landskapet: ”Cheryl går ensam genom snö och öknar, i för små kängor och med för tung ryggsäck, […] Vild är en drabbande skildring av en ung kvinnas kamp med sig själv”. Kan bli hur bra som helst (eller hur tråkig som helst). Den som läser får se.

På samma förlag fann jag nästa bok och jag är inte sen att erkänna att jag må vara unik i att jag har inte läst något av Zadie Smith. Independent jämför henne tydligen med Dickens, men vad vet väl jag?! I juni kommer hennes NW (som är ett postnummer för stadsdelen Caldwell). ”Med sin rappa stil, sin förmåga att fånga både klass och kulturmarkörer fångar Zadie Smith ett modernt London där alla har en möjlighet att lyckas, men att bli lycklig är lika svårt som var helst på jorden. För vem bestämmer när ett liv är framgångsrikt?” Kanske dags att inte vara så unik längre?

Omslagsbild: De första tolvSist men absolut inte minst så är jag extremt taggad för fortsättningen på Flickan från ingenstans. De första tolv av Justin Cronin (Norstedts) kommer redan i maj (har flaggat juni tidigare här på bloggen) och jag är sjukt laddad för apokalyps, vampyrer och kamp på liv och död. Är fortfarande förvånad att jag blev såld på det här. Min läsassociationsstil upphör icke att förvåna mig.

Jag behöver egentligen inte hitta så många fler, min ständigt växande Att-läsa-lista håller mig nog upptagen ett tag framöver (oavsett årstid).