Divergent av Veronica Roth visar sig vara en lisa för lässjälen. Det har gått lite småtrögt med läsningen å det senaste, men en dyster framtidsvision och tillika spännande ungdomsroman väcker den slumrande läslusten till liv.
Det framtida och dystopiska Chicago är uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. Varje falang skapades en gång med övertygelsen att dess motsats är roten till det onda, t.ex. anser De osjälviska att mänsklighetens förfall vilar i egoism. Alla sextonåringar genomgår ett lämplighetstest för att sedan välja vilken falang de vill tillhöra för resten av sina liv. För Beatrice ”Tris” Pryor står valet mellan att stanna hos De osjälviska eller att våga välja den falang som står hennes närmast, innerst inne. Valet visar sig dock, av flera skäl, vara mycket svårt för henne att göra och resultatet överraskar. Inte minst henne själv. Vilket val Tris gör och vad detta kommer att innebära för henne låter jag här vara osagt, men att det inkluderar vånda, våld och prövande vänskap är ingen hemlighet.
Historien börjar lite trögt men tar snart fart och boken blir svår att lägga ifrån sig. Jämförelsen med Hungerspelen eller Delirium är oundviklig, men den kanske inte är helt
rättvis. De är alla dystopier, (tänkta) trilogier, har en kvinnlig huvudkaraktär och kan 
kategoriseras som ungdoms- alternativt cross over-litteratur. Hungerspelen är dock tätare och bakgrundshistorien är mer genomarbetad. Divergent är inte helt vattentät och du lämnas med en hel del frågor, inte minst kring De divergenta (de som inte passar in i någon falang), men må så vara. Du slipper den ack så uttjatade kärlekstriangeln och Roth låter aldrig berättelsen tappa fart, vilket är bokens styrka. En kunde ha önskat att formgivaren hade varit lite mer unik i sin utformning av bokomslaget då man inte helt osökt tänker på Collins trilogi, eller är det bara jag?
Fortsättningen Insurgent kommer i september och ja, jag kommer troligen läsa även den.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 