Nej, nej, nej!

Men, men, men! Men vilket antiklimax! Här har jag väntat och väntat med att äntligen läsa den avslutande delen i Veronica Roths trilogi, men vilken besvikelse. Jag gillade Divergent och hur Beatrice ”Tris” Prior visade beslutsamhet och mod genom historien. Jag blev något betänksam med fortsättningen Insurgent då jag tyckte att Tris började bli lite mesig, något mindre intressant, men kunde ändå svepas med i handlingen, samhällets uppbyggnad och de återkommande fortsättningssluten. Men tyvärr växer ointresset genom Allegiant.

Det stod klart tämligen fort att Roth ville fokusera allt mer på kärlekshistorien om Tris och Four – hur de slänger sig i varandras armar, hur de snusar på varandras halsar och hur de trycker läpparna mot varandra. Hela tiden. Jag uttryckte mig lite subtilt på Instagram ”Kräks lite i munnen (sorry!) över Tris och Four. Vill veta hur det hela slutar, så jag läser vidare under protest.” och den känslan bestod tyvärr genom boken.

Jag fick verkligen kämpa mig igenom boken (för jag ville verkligen veta hur historien slutar), men blir ärligt talat lite förbannad. Slutet var kasst och jag hade förväntat mig mer av karaktärsbyggandet av Beatrice och Tobias. Jag var inte heller speciellt intresserad av att, likt Marie Lu:s triologi, får varannat kapitel berättat ur den kvinnliga huvudpersonen och varannat den manliga. Var inte detta Tris historia?!

Har jag inget positivt att säga? Jag läste ut den!

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 22.33.42

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändåRamona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!

Insurgent av Veronica Roth

InsurgentKriget mellan de olika falangerna i det framtida Chicago är ett faktum och det är en komplicerad konflikt utan tydliga motståndare eller mål. Den andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi tar helt enkelt vid där den första delen: Divergent slutar. Vem är egentligen lierade med vem och kan man gå emot sin egen falang? Beatrice ”Tris” Prior, bokens huvudperson, är uppvuxen bland de osjälviska men väljer att lämna denna i den tämlighetsceremoni som alla sextonåringar tvingas genomgå. Var ligger hennes lojalitet då? Bilden kompliceras än mer då vi lägger till frågor kring kärlek, sorg, identitet, vänskap och förlåtelse.

Styrkan i båda böckerna är författarens förmåga att bygga upp spänning och de återkommande nervkittlande fortsättningssluten gör det svårt att lägga dem ifrån sig. Problemet jag har med Insurgent är att jag tycker historien går något för många vändor och boken kunde med gott resultat kortats ner något. Hon försöker sig också på ett par vändpunkter som redan var givna, vilket är lite synd (går inte närmare in på dem för att undvika att spoila). Ett annat problem är att jag har svårt att känna något för huvudpersonen. Fråga mig dock inte varför. Möjligtvis att jag saknar lite ”jävlar anammar” i henne i den här delen och jag brottas emellanåt med känslor att jag vill läxa upp henne. Men synpunkterna påverkar dock inte min läsning i någon större utsträckning, med tanke på att jag bokstavligen slukar boken, vilket i sig är ett gott betyg. 

Som sig bör så får du i den andra delen svar på några av de trådar som hänger lösa från Divergent och inte minst när det gäller de divergenta. Naturligtvis så får du nya frågor och öppningar som gör avslutningen tämligen intressant (om inte fantasin skenar totalt för författaren). Ge mig dystopier, ge mig science fiction, ge mig äventyr och spänning, men låt det vara trovärdigt och realistiskt. Vi får helt enkelt invänta den tredje och avslutande boken Allegiant som bör nå boklådorna under nästa år.

Vånda, våld och divergerande vänskap

Divergent av Veronica Roth visar sig vara en lisa för lässjälen. Det har gått lite småtrögt med läsningen å det senaste, men en dyster framtidsvision och tillika spännande ungdomsroman väcker den slumrande läslusten till liv.

Det framtida och dystopiska Chicago är uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. Varje falang skapades en gång med övertygelsen att dess motsats är roten till det onda, t.ex. anser De osjälviska att mänsklighetens förfall vilar i egoism. Alla sextonåringar genomgår ett lämplighetstest för att sedan välja vilken falang de vill tillhöra för resten av sina liv. För Beatrice ”Tris” Pryor står valet mellan att stanna hos De osjälviska eller att våga välja den falang som står hennes närmast, innerst inne. Valet visar sig dock, av flera skäl, vara mycket svårt för henne att göra och resultatet överraskar. Inte minst henne själv. Vilket val Tris gör och vad detta kommer att innebära för henne låter jag här vara osagt, men att det inkluderar vånda, våld och prövande vänskap är ingen hemlighet.

Historien börjar lite trögt men tar snart fart och boken blir svår att lägga ifrån sig. Jämförelsen med Hungerspelen eller Delirium är oundviklig, men den kanske inte är helt
rättvis. De är alla dystopier, (tänkta) trilogier, har en kvinnlig huvudkaraktär och kan kategoriseras som ungdoms- alternativt cross over-litteratur. Hungerspelen är dock tätare och bakgrundshistorien är mer genomarbetad. Divergent är inte helt vattentät och du lämnas med en hel del frågor, inte minst kring De divergenta (de som inte passar in i någon falang), men må så vara. Du slipper den ack så uttjatade kärlekstriangeln och Roth låter aldrig berättelsen tappa fart, vilket är bokens styrka. En kunde ha önskat att formgivaren hade varit lite mer unik i sin utformning av bokomslaget då man inte helt osökt tänker på Collins trilogi, eller är det bara jag?

Fortsättningen Insurgent kommer i september och ja, jag kommer troligen läsa även den.