Will Schwalbes Bokklubben vid livets slut är en osentimental och direkt historia, i vilken han berättar om sin mor, hennes cancer, förhållandet dem emellan och om böcker de läst. Med finess väver Schwalbe sakta en väv som består av minnen, ögonblick i nutid, tankar om framtid varvat med diskussioner om litteratur. Inte osökt påminns du om litteraturens läkande makt och att emellanåt är livet helt enkelt för svårt att tackla, men genom ett samtal om något annat, till exempelvis om en bok, får du ändå fram vad du vill ha sagt.
Bokklubben vid livets slut är tämligen mångfacetterad. På ytan sett ett pågående samtal mellan mor och son och son och läsare, men i berättelsen belyses såväl globala sociala som politiska frågor. Jag gillar Schwalbes bok, men den griper inte tag i mig som den kanske borde. Mest intressant är det när de diskuterar böcker som jag själv läst såsom Ishmael Beahs Lång väg hem, Khaled Hosseinis Flyga drake och Tusen strålande solar eller varför inte Jhumpa Lahiris Den indiske tolken m.fl. Boken håller mig nyfiken, men berör mig tyvärr inte. Kanske är det så att i samtal med andra skulle texten växa sig starkare och få nytt liv utanför bokens pärmar. Kanske är det så att Bokklubbens vid livets slut är den perfekta bokklubbsboken.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Jag håller precis på och lyssnar på den som ljudbild! Hittills känner jag precis som du: en intressant bok som ändå inte riktigt engagerar.
Det var ingen bok som man kastade sig över men helt okej.
Jag gillade också men blev inte heller riktigt berörd. Kanske är det den akademiska och resonerande tonen?
Du har nog rätt. Man kom inte känslorna speciellt nära.