Pandemonium

Ett tu tre så var Pandemonium av Lauren Oliver utläst. Bara så där. Ett gott betyg bara det.

Pandemonium tar vid där Delirium slutar, utan vidare förklaring eller bakåtblickar. Det är en utmaning som heter duga för undertecknad som läser med guldfiskminne. Men Lauren Oliver lyckas på något sätt göra detta obetydligt och sakta men säkert så dyker det upp små minnesfragment från den första boken.

Kärlek är en sjukdom som måste bekämpas och alla tonåringar går igenom en behandling som skydd mot denna. Ett liv utan kärlek är ett liv utan känslor – ett liv utan eufori och smärta – ett förutsägbart och tryggt liv. Utanför regimens hårt styrda samhälle samlas och förenas dock människorna i en motståndsrörelse, som är redo att kämpa för sin sak. En kamp som handlar om människans frihet och överlevnad.

Boken är kronologiskt uppbyggd där du växelvis får följa ett ”Då” som handlar om hur Lena fann de ogiltiga, som motståndsrörelsen kallas, och ett ”Nu” då hon tagit sig bakom fiendens linje och har infiltrerat de giltigas samhälle. Likt den första delen är det här en riktig nagelbitare och Oliver berättar i ett rasande tempo, vilket gör att det är extremt svårt att lägga boken ifrån sig.

På något sätt tycker jag att Pandemonium är bättre än Delirium, eftersom att jag hade lite svårt att känna med karaktärerna i första delen, men är nu helt med på noterna. Huvudpersonen, Lena, har utvecklats och hon har blivit en något mer sammansatt person och fortsätter att utvecklas genom historien. Jag tycker även att historien i sig är något mer komplex, till exempelvis är världen inte längre bara svart och vit, utan bland de ogiltiga finns olika grupperingar som inte har något mycket mer gemensamt än att de inte är med regimen. Oliver visar även en annan sida av samhället och vad som händer med alla de människor som inte passar in i mallen och inte har styrkan att förena sig med motståndsrörelsen. Bilden blir även mer komplicerad då författaren även nämnder de sidor av regimen som kan vara av godo för människorna. Det är inte speciellt svårt att dra trådar till modern historia.

Sen att vissa delar är något förutsägbara, att vissa teman, såsom kärlekstriangeln, tycks vara omöjlig att undvika och vissa partier retar mig, till exempelvis huvudkaraktärens utseendefixering trots kaoset, får man liksom ta. För det är en riktigt bra ungdomsbok det här och från och med andra boken är även jag villig att göra en jämförelse med Hungerspelen.