Kriget mellan de olika falangerna i det framtida Chicago är ett faktum och det är en komplicerad konflikt utan tydliga motståndare eller mål. Den andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi tar helt enkelt vid där den första delen: Divergent slutar. Vem är egentligen lierade med vem och kan man gå emot sin egen falang? Beatrice ”Tris” Prior, bokens huvudperson, är uppvuxen bland de osjälviska men väljer att lämna denna i den tämlighetsceremoni som alla sextonåringar tvingas genomgå. Var ligger hennes lojalitet då? Bilden kompliceras än mer då vi lägger till frågor kring kärlek, sorg, identitet, vänskap och förlåtelse.
Styrkan i båda böckerna är författarens förmåga att bygga upp spänning och de återkommande nervkittlande fortsättningssluten gör det svårt att lägga dem ifrån sig. Problemet jag har med Insurgent är att jag tycker historien går något för många vändor och boken kunde med gott resultat kortats ner något. Hon försöker sig också på ett par vändpunkter som redan var givna, vilket är lite synd (går inte närmare in på dem för att undvika att spoila). Ett annat problem är att jag har svårt att känna något för huvudpersonen. Fråga mig dock inte varför. Möjligtvis att jag saknar lite ”jävlar anammar” i henne i den här delen och jag brottas emellanåt med känslor att jag vill läxa upp henne. Men synpunkterna påverkar dock inte min läsning i någon större utsträckning, med tanke på att jag bokstavligen slukar boken, vilket i sig är ett gott betyg.
Som sig bör så får du i den andra delen svar på några av de trådar som hänger lösa från Divergent och inte minst när det gäller de divergenta. Naturligtvis så får du nya frågor och öppningar som gör avslutningen tämligen intressant (om inte fantasin skenar totalt för författaren). Ge mig dystopier, ge mig science fiction, ge mig äventyr och spänning, men låt det vara trovärdigt och realistiskt. Vi får helt enkelt invänta den tredje och avslutande boken Allegiant som bör nå boklådorna under nästa år.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 