Djupa ro av Lisa Bjärbo

Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!

Jag sträckläste Lisa Bjärbos roman Djupa ro och tvingades hålla andan utmed sidorna och fick passa på att ta ett andetag när jag bläddrade. Denna sorg som dessa fyra unga människor tvingas gå igenom är oerhört smärtsam att läsa.

djuparoNittonåriga Jonathan hittas död under bryggan vid stranden Djupa ro i det lilla småländska samhället Ingelstad. När det tragiska beskedet når de fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula återvänder de till barndomsstaden för att finna tröst hos varandra, finna svar på vad som egentligen har hänt och gå på Jonathans begravning.

Relationerna mellan vännerna är otroligt bra gestaltade av författaren och den pulserande sorgen är högst närvarande i texten. Insikten träffar dem med kraft att det finns så mycket osagt i gruppen – saker som skaver och som inte har fått ta plats. De sörjer inte bara en vän, de sörjer en tid som flytt och att de nu lämnar barndomen bakom sig. Den handlar också om att lämna ett jag och finna ett annat. Det är med andra ord en mångbottnad historia.

Det är David som är berättaröster och jag gillar verkligen att höra hans röst, ta del av hans tankar och hur han möter döden egentligen för första gången. Jag gillar hans bild av mamman och hur hon har massor av olika sätt att rufsa honom i håret och hur de sakta närmar sig varandra som två människor. Jag bär också med mig bilden av Jonathans trasig mamma som tvingas bära på en otänkbar sorg och hur hon trots detta bjuder in de fyra vännerna i hemmet. Alla karaktärer är helt enkelt väldigt gill- och relaterbara, vilket vi kan tacka Lisa Bjärbo för. De är alla mångfacetterade, har sin historia, sin ryggsäck och sorgen ter sig helt olika för dem, men någonstans mitt i detta kan de mötas.

Jag skulle nog vilja säga att trots att boken är till bredden fylld av sorg, så handlar Djupa ro lika mycket om kärlek. Kärleken till en vän, kärleken till en förälder, till ett barn, till en stad och till minnen som både gör ont och som värmer. Den innehåller såväl mörker som ljus, vilket kanske är en förutsättning för att man ska orka läsa en sådan här historia. För läsa bör man.

Andra som läst: Västmanländskans bokblogg, Enligt O och Carolina läser

Författarporträtt:  Leif Hansen
Bokomslag: Sara R Arcedo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s