Flickan sitter med benen i kors på marken. Hennes vita, knotiga knän liknar fågelskallar med gräsfläckar på. Hon tittar upp när hon hör hans krasande steg i gruset, men bara helt kort, så att han hinner se att hennes ögon är bruna under det smutsiga hårburret innan hon avfärdar honom och återgår till det hon håller på med.
Harper blir besviken. Han hade tänkt sig att de kanske var blå, som sjön ute på djupt vatten där stranden inte längre syns och det känns som om man är mitt ute på havet. Brunt är en färg som får honom att tänka på räkfiske, när gyttjan från botten far runt i det grunda vattnet så att man inte ser ett skit.

flickorsomskimrarDet är Chicago, 1931. Den våldsamme och obehaglige Harper Curtis hamnar i ett hus som ger honom möjlighet att göra tidsresor. Han använder det inte till att göra gott – förändra eller att rädda världen på något sätt – utan till att förfölja sina ”flickor som skimrar” – unga kvinnor med hela livet framför sig och för att slutligen döda dem.

Det är också Chicago, 1992. Kirby Mazrachis liv rasar samman efter ett brutalt mordförsök. Tillsammans med Dan, en gammal kriminalreporter, försöker Kirby förstå vem som attackerade henne. Däremellan är det Chicago 1974, 1992, 1988 och 1972 och Lauren Beukes hoppar tämligen fritt mellan olika årtal, till den grad att det faktiskt är något rörigt att hänga med i Flickor som skimrar.

Harper Curtis är verkligen en vidrig snubbe – en riktig ”äckelpäckelgubbe” – som totalt ger sig hän i vad huset har skänkt honom. Det finns inget empatiskt över huvudtaget med honom, men ändå kan du inte sluta läsa. Att som läsare stå ansikte mot ansikte med detta monster och tvingas se världen utifrån hans perspektiv triggar något mörkt hos läsaren. Du vill veta mer.

Jo, det är en ganska kreativ berättarteknik som Beukes har i och med tidsförflyttningarna, men tyvärr får jag också säga att det är här som du lätt tappar tråden och du skummar boken snarare än att fängslas av spänningsmomentet.

Vad jag saknar? Det psykologiska djupet. Egentligen för båda karaktärerna, men främst gällande Kirby. Om man, som jag, precis har lärt känna Cass Neery i Generation Loss och tankarna har därmed fladdrat till trasiga Libby Day i Mörka platser så är Kirby tämligen oberörd av vad som har hänt henne. Jag skulle också vilja kunna förstå mördaren på ett mer djupare psykologiskt plan. Så månne mindre av splatter och tarmar och mer av det inre skräcklandskapet.

Andra som läst: Johannas deckarhörna och Fiktiviteter

Författarporträtt: Casey Crafford
Bokomslag: Anders Timrén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s