Låt vargarna komma

Ibland slår den där känslan till direkt att det här är en bok för mig och då gäller det att fort få på sig de där skygglapparna; ducka, blunda, sätta fingrar i öronen och ”lala” mig igenom bloggflödet.  Många är de böcker, filmer och TV-serier som jag, både med hjälp av andra och på egen hand, har haft alldeles för höga förväntningar på och som sen har krossats i ett svidande anti-klimax. En anledning varför jag föredrar att läsa nyutgivet. Men nog om detta – jag ska ju faktiskt berätta om en bok som jag gillar alldeles särskilt (och jag är inte ensam om detta har jag förstått): Carol Rifka Brunts debutroman Låt vargarna komma.

June är som de allra flesta fjortonåringar; både skör och stark på en och samma gång och fullt upptagen med att finna sig själv i en förvirrad omvärld. Hon är dock samtidigt unik i sitt slag där hon emellanåt leker sig bort i ensamma rollspel. June ser bara att det finns en person i hela världen som förstår sig på henne och det är morbror Finn Weiss, som är en känd konstnär. Finn som snart kommer att försvinna ur historien då han dör (vilket står klart redan från början) i aids. En sjukdom som under -80-talet fortfarande väckte fler frågor än svar.

Till skillnad mot Gardells romansvit så är sjukdomen och döden inte speciellt närvarande i historien, utan livet, ensamheten och vänskapen. Det är Junes historia och hennes sorg, tankar och relationer man följer. Hur överlever man när den enda dör?

I Låt vargarna komma finns även plats för berättelsen om Finn och hans syster (Junes mamma), om Junes sköra relation med syster Greta och inte minst om Finn och hans s.k. ”specielle vän” Toby. Varför har inte June känt till honom tidigare? Kommer såren mellan systrarna någonsin läka?

Man blir onekligen väldigt berörd av berättelsen och det är svårt att tro att detta är en debut då den är tämligen mångbottnad. Jag gillar hur Carol Rifka Brunt sakta nystar upp alla relationer, låter oss utforska dem för att sedan försöka komma till ett eller annat avslut. Och allt detta utan att bli sentimental och vi måste inte tycka om allt som personerna gör, inte ens June.

Har jag något att invända emot då? Ja, med en överhängande risk att jag blottar min okunskap så har jag svårt för symbolism. På samma vis som jag gärna hade plockat bort den vita älgen i Torka aldrig tårar utan handskar, så har jag svårt för den här tavlan som får en central roll i historien. Jag får väl också erkänna att jag har svårt för vargarna. Men med det sagt så blir boken inte mindre bra för det.

Avslutningsvis så kan jag bara säga: Läs den! Du får ta del av allt: liv, död, vänskap, systerskap, föräldraskap och inte minst kärlek.