Den unga journalisten och nyblivna mamman Sara träffar den excentriska konstnärinnan Mona och en märklig vänskap uppstår. Det är inte en vänskap som bygger på ömsesidig respekt och tillit utan den verkar vara sprungen ur en obalans i det mänskliga sociala spelet.
Historien tar sin början då Sara ser sitt eget foto på en utställning av Mona och de invecklade vänskapsbanden börjar nystas upp inför läsaren. Novellen slutar ungefär där den börjar; framför fotot på vernissagen och på ytan sett verkar novellen inte handla om så mycket. Men den vill inte riktigt släppa taget och jag har under morgonen finurlat på vad det är som Ulrika Kärnborg egentligen vill säga med sin Mammalia. Vänskapen mellan de två kvinnorna är märklig och den tycks alltid vara beroende av en ojämn maktfördelning dem emellan. Osund för att använda ett konkret ord.
”Vem är du egentligen?”
Hon såg forskande på mig och lutade sig framåt. Jag kände hur jag rodnade, smickrad och förvånad på samma gång, obekväm i mina tajta, billiga jeans och min åtsmitande t-shirt med glitter i alla regnbågens färger, en klädsel som fick mig att se ut som en student, liksom för att dölja det faktum att jag var nybliven mor, ett förhållande som gjorde mig så osäker på mig själv att mina händer skakade och som jag så långt det gick tänkte försöka dölja.
Sara är en osäker människa, som till exempelvis ovan citat visar och hon ömsom dras till den expressiva Mona och ömsom stöter bort henne för att stundom försöka efterlikna henne. En intressant novell med andra ord, eftersom den lämnar läsaren med en hel del funderingar.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 