Vi måste verkligen prata om Kevin

Vi måste prata om Kevin (2007) är en otroligt viktig och inte minst intressant bok. Lionel Shriver har skrivit en bitande satir över den amerikanska kulturen, där dödsskjutningar i skolor blir allt vanligare, och mot det medieintresse som dessa massmördare väcker. Hur du till exempelvis matas med namnen på förövarna och deras fängslande, emellanåt fabricerade, bakgrund, men inte minns (kanske inte ens har hört) ett endaste namn på något av alla offer. Även jag som läsare kommer på att jag läser med allt större intresse ju närmare massakern jag kommer. Läsaren blir på så vis en del av Shrivers berättelse då även vi dras till det udda och sensationslystna.

Shriver ger genom en brevroman röst åt den osympatiska och förbittrade Eva Khatchadourian, vars psykopatiske* son har utfört en skolmassaker. Breven är skrivna till den frånvarande maken Franklin och liknar något av en bekännelse såväl som en anklagelse.

Känslorna svallar hela tiden hos läsaren och det är svårt att inte bli skakad av den emellanåt känslokalla Eva. Och minst lika förbannad blir du på fadern som är verklighetsfrånvänd och konflikträdd och som vägrar se Kevins märkliga sidor. Det väcks även många frågor under läsningens gång: vem bär egentligen skulden? Är det självklart att man älskar sina barn? När kommer man till insikt och vågar uttala att ens barn är en representant för ondskan? Kunde man ha stoppat Kevin? Och inte minst: skulle du någonsin kunna förlåta?

Detta är en viktig bok och vi borde våga prata mer om utanförskap och samhörighet. Om ansvar och skuld. Om föräldraskap. Och om samhället. Och mediebruset. Vi måste verkligen prata om Kevin.

*mitt ordval – används ej i boken.