I Celeste Ngs första roman på svenska (Små eldar överallt) fick vi besöka 90-talets Shaker Heights, ett till ytan sett skyddat område där varken etnicitet eller inkomster är särskilt varierande. I Säg inget till Lydia, hennes egentliga debutroman, får vi besöka ett liknande samhälle: en liten stad i Ohio med ungefär samma homogena befolkning. Denna gång är det dock sent 70-tal.

Båda romanerna skildrar en tragedi som tycks vara oundviklig och du får ta del av historierna fram till det bittra slutet. En annan gemensam tematik är att leva som kines-amerikan i USA och hur man aldrig tycks riktigt passa in och ständigt möts av omgivningens fördomar. Du måste hela tiden bevisa din rätt – jobba hårdare, göra bättre och aldrig visa svaghet. Något jag själv bevittnat hos elever med utländskt påbrå.

Jag funderar också en hel del på föräldraskap och var egentligen gränsen går mellan stötta och stjälpa – mellan intresse och krav. Och den där evinnerliga rädslan och den där ändlösa kärleken som kom med föräldraskapet.

Idag recenserar jag Säg inget till Lydia på Kulturkollo. Läs gärna mer där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s