Hur ska jag ens börja?! Eileen, Eileen, Eileen! Denna förbittrade själ med en ocean av självförakt, som sveper över mig som en tsunami när jag läser Ottessa Moshfeghs Eileen. Denna Eileen som både vantrivs och dras till osynligheten, till det beiga och gråa och som lär sig bemästra dödsmasken (hennes version av ”resting bitch face”) och som kräver ständig kontroll över sig själv . Det går liksom inte att värja sig mot denna egendomliga och högst fascinerande berättarröst.
”Jag avskydde nästan allting. Jag var djupt olycklig och arg hela tiden. Jag försökte lägga band på mig, och det gjorde mig bara ännu mer obekväm, olycklig och arg. Jag var som Jeanne d’Arc eller Hamlet, med född in i fel liv – en nollas, en utstött och osynlig människas liv. Det finns inget bättre sätt att säga det på: jag var inte mig själv på den tiden. Jag var någon annan. Jag var Eileen.”
Eileen Dunlop blickar tillbaka femtio år i tiden och berättar en högst bisarr historia som utspelade sig en vecka under julen 1964. Hon var fångad i en tämligen ohållbar situation där hon dels bodde med och tog hand om sin alkoholiserade far i en miserabel miljö och dels arbetade som omärklig sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar som begått extremt grova brott. Hon spenderade en stor del av sin vakna tid med att fantisera om hur hon skulle rymma från sitt liv och genom det äntligen få pappans faderskänslor att vakna – den andra delen fyller hon med snatteri, sexuella fantasier och att stalka Randy – en arbetskamrat som hon är sjukligt fixerad vid. Ja, som ni hör är hon långt ifrån en angenäm person. And I love it!
Moshfegh lyckas med att på något sätt balansera denna historia om Eileen där misär och humor ligger nära varandra. Du förfasas ena stunden för att nästa skratta åt Eileens bisarra iakttagelseförmåga och skruvade sätt att beskriva sin omvärld. Hon är i all sin bitterhet ändock så likeable på något vrickat vis. Och utan humorn så hade månne Eileens historia om uppväxten i den lilla staden (kallad X-ville) i New England varit för svår och mörk för att ta in.
Att Eileen så småningom lyckades fly från staden förstår du tidigt i boken, men hade det inte varit för Rebecca Saint John så hade hon säkert varit kvar där än i dag. Rebecka, som började jobba på Moorehead, var till synes Eileens motsats: snygg, lättsam och öppen. Eileen gjorde ett helhjärtat – om än kort – försök att hata Rebecka, men då Rebeckas intresse vändes mot Eileen kunde hon inte motstå att dras till henne (som en svältfödd fluga till en sockerbit). En vänskap som kom att bli helt ödesdiger då hon drogs in i ett brott som hon hade svårt att föreställa sig (trots hennes sjuka och minst sagt vilda fantasier).
Under läsningens gång kan jag inte låta bli att tänka på Fargo (såväl film som TV-serie). Visserligen utspelar sig denna historia i New England och inte i Minnesota, men det är något med stämningen som gör att de påminner om varandra. Kanske är det den snötäckta och isiga småstaden, kanske är det de märkliga människorna, kanske är det missnöjet och bitterheten som gror och blir så påtagligt att det nästan går att ta på. Kanske kan det också vara berättarrösten som är såpass närvarande att du får samma känsla som när både filmen och serien börjar med ”This is a true story”. Du vet att det inte är sant, men sätter ändock ton för hur du upplever det hela. Och sist men inte minst den där fina balansgången mellan tragedi och humor, som både regissörerna och författaren bemästrar.
Det är en synnerligen fängslande historia – det är lite som att bevittna en trafikolycka i slow motion. Du vet att detta kommer sluta i katastrof och ändock kan du inte vända bort blicken. Det byggs upp en suggestiv stämning i Eileen, som gör att du sugs fast och du kan omöjligt sluta läsa. Trots den högst citatvänliga textmassan kan jag inte pausa för att notera – (det är inte en, inte två gånger som jag tänker ”jag memorera sidnumret” – not so likely.) – utan måste bara läsa ett kapitel till om hur Eileen slutade att vara Eileen.
Författarporträtt: Kimiya Ayubi
Omslag: Amani Willett
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 