Med tanke på att jag rädd för mörker (fantastiskt smidigt när man bor på landet) och kan med lätthet skrämma upp mig själv om att folk står utanför mitt fönster eller smyger in i källaren var Lars Keplers Stalker klart ångestframkallande.
Ett filmklipp skickas till Rikskrim och visar en kvinna som är smygfilmad i sitt eget fönster. Inte långt därefter hittas hon bestialiskt mördad i sitt eget hem. Några dagar senare dyker det upp en ny film, och en till och det blir tydligt att en ny seriemördare härjar i Stockholm – en stalker som först kartlägger kvinnornas liv och filmar dem i hemlighet. Du får följa kvinnorna under deras sista timmar och i klassisk skräckfilmsmanér höjs spänningsnivån olidligt för en mörkrädd räddhare som jag. Vem vågar titta ut i mörkret nu?
Margot Silverman är ny kommissarie efter Joona Linnas frånvaro (död och sedan återuppstånden) och då den inledningsvis mördade kvinnans man är så chockad att han inte går att förhöra kallas hypnotisören Erik Maria Bark in (från Hypnotisören, 2009). Bark har en särdeles förmåga att få fram minnen hos folk och så även i detta fall. Så småningom förstår vi att Bark har sedan tidigare undanhållit information för polisen, vilket naturligtvis sätter honom i en ohållbar situation. Att han dessutom är tablettmissbrukare gör det hela än komplicerat. Joona Linna är skugga av sitt forna jag, men har fortfarande sin orealistiska slutledningsförmåga. Är det speciellt sympatiska personer någon av dem? Nej, men det gör inte historien mindre spännande. Kommer man så småningom att trötta på dem? Sannolikt.
Det kan vara ett problem med att en bok är så vansinnigt spännande och har så provocerande korta kapitel att den är rent ut sagt omöjlig att lägga ifrån sig. Själv började jag läsa Stalker dagen innan vi skulle åka iväg på semester och jag kom snabbt fram till att boken var alldeles för tjock och utmanande för min packvikt, så jag fick helt enkelt övergå till att lyssna på den. Men hallå?! Det är ju så überspännande att lyssna på blir en ren plåga, vilket dock på något sätt underlättade min än mer plågsamma flygresa hem (Hej flygrädsla och ”ovanligt mycket turbulens”!). Jag slukades av boken och kunde koppla bort (nåja!) flygkraschen som pågick runt omkring mig.
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 
Jag håller på och läser Hypnotisören och lider av lite samma problem; den är lite för läskig. Kan bara läsa den när det är ljust ute 🙂
Haha helt klart begränsande i lästid under vinterhalvåret…