Spegelmannen av Lars Kepler

Är det något som Lars Kepler a.k.a. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril kan så är det att skapa olidlig spänning och snabbläsning. Det går rasande fort att läsa deras böcker om Joona Linna. Jag blir näst intill perplex när det slår mig hur lång tid en bok tar att skriva och producera och jag slukar den på nolltid. Samtidigt som det är ett gott betyg i sig så känns det som att man samtidigt förolämpar författarhantverket. Nog om det!

Spegelmannen inleds med att en ung kvinna blir kidnappad på öppen gata. Fem år senare hittas hon brutalt mördad på en lekplats mitt i Stockholm. Till slut lyckas Joona Linna spåra fram ett ögonvittne. Ett ögonvittne som är en psykiskt sjuk man, som har genom en traumatisk händelse slutat prata. Han säger sig också inte minnas något av natten, men saker börjar ske när hypnotisören Erik Maria Bark tar sig an mannen.

Fler kvinnor försvinner och när Linna gräver kommer det fram flera tidigare fall som skulle kunna kopplas till fallet. Parallellt får vi följa vad som sker på en gård dit flertalet av de unga kvinnorna har förts. Så mycket mer än så här kan jag inte berätta om boken då jag är rädd att spoila den.

Det är emellanåt ett ohälsosamt frossande av blodigt våld – så också i Spegelmannen. Jag är inte ”äckelmagad” eller speciellt känslig när det kommer till våld i litteratur, men i några av Keplers böcker skenar det. Det är inte alltid jag förstår syftet med detta frosseri. I Spegelmannen är det helt klart några sekvenser som känns onödiga, men uppenbarligen inget som påverkar min ohälsosamma läshastighet.

Jag har läst sju av åtta böcker om Joona Linna (Sandmannen har förblivit oläst – fråga mig inte varför). Jag har dock bara recenserat Stalker från 2014. Jag tycker det är svårt att recensera Keplers böcker då jag läser dem så rasande snabbt. Jag hinner knappt reagera över språk, komposition eller gestaltning. Det är med stor skicklighet som de skapar detta vakuum hos läsaren. Med korta meningar i korta kapitel driver de på historien accelererande tempo. Ögonen hinner knappt nudda sidan innan det är dags att bläddra.

Det är inte för den litterära gestaltningen eller deras språkliga finess som jag läser Kepler. Jag läser dem för spänningen och för att få sluka en bok, stänga av omgivningen och känslan av att vara onåbar under några timmar.

Författarporträtt: Ewa Marie Rundquist
Bokomslag: Reklambyrå Hummingbirds

Stalker av Lars Kepler

Med tanke på att jag rädd för mörker (fantastiskt smidigt när man bor på landet) och kan med lätthet skrämma upp mig själv om att folk står utanför mitt fönster eller smyger in i källaren var Lars Keplers Stalker klart ångestframkallande.

Ett filmklipp skickas till Rikskrim och visar en kvinna som är smygfilmad i sitt eget fönster. Inte långt därefter hittas hon bestialiskt mördad i sitt eget hem. Några dagar senare dyker det upp en ny film, och en till och det blir tydligt att en ny seriemördare härjar i Stockholm – en stalker som först kartlägger kvinnornas liv och filmar dem i hemlighet. Du får följa kvinnorna under deras sista timmar och i klassisk skräckfilmsmanér höjs spänningsnivån olidligt för en mörkrädd räddhare som jag. Vem vågar titta ut i mörkret nu?

Margot Silverman är ny kommissarie efter Joona Linnas frånvaro (död och sedan återuppstånden) och då den inledningsvis mördade kvinnans man är så chockad att han inte går att förhöra kallas hypnotisören Erik Maria Bark in (från Hypnotisören, 2009). Bark har en särdeles förmåga att få fram minnen hos folk och så även i detta fall. Så småningom förstår vi att Bark har sedan tidigare undanhållit information för polisen, vilket naturligtvis sätter honom i en ohållbar situation. Att han dessutom är tablettmissbrukare gör det hela än komplicerat. Joona Linna är skugga av sitt forna jag, men har fortfarande sin orealistiska slutledningsförmåga. Är det speciellt sympatiska personer någon av dem? Nej, men det gör inte historien mindre spännande. Kommer man så småningom att trötta på dem? Sannolikt.

Det kan vara ett problem med att en bok är så vansinnigt spännande och har så provocerande korta kapitel att den är rent ut sagt omöjlig att lägga ifrån sig. Själv började jag läsa Stalker dagen innan vi skulle åka iväg på semester och jag kom snabbt fram till att boken var alldeles för tjock och utmanande för min packvikt, så jag fick helt enkelt övergå till att lyssna på den. Men hallå?! Det är ju så überspännande att lyssna på blir en ren plåga, vilket dock på något sätt underlättade min än mer plågsamma flygresa hem (Hej flygrädsla och ”ovanligt mycket turbulens”!). Jag slukades av boken och kunde koppla bort (nåja!) flygkraschen som pågick runt omkring mig.