Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis

Med Sju dagar kvar att leva som litterär fond till min läsning av Smokey Nelsons sista dagar väcks åter min (och Helenas) fabulösa fascination för döden, för bödeln och det eländiga. Men till skillnad mot Bergfeldts reportagebok så är det här en fiktiv historia, men som är högst realistisk ändå.

smokey_nelsonI Catherine Mavrikakis bok om Smokey Nelson är Smokey själv en bifigur. Du får istället följa tre personer som drabbades av det brott som den dödsdömde Smokey Nelson utförde. Du får aldrig Smokeys perspektiv på det som hänt, vilket jag kan tycka är lite synd, men istället ger författaren röst åt de andra – de som berörs av ett brott men som ändå inte står i dess direkta centrum.  Du får följa kvinnan som jobbade på motellet där den brutalt mördade familjen hittades, den man som först var misstänkt för det och fadern, som miste sin dotter och hennes familj i det fruktansvärda dådet.

Det är mycket eländes elände, fattigdom och ett liv i skuggan av orkanen Katrina som tränger fram mellan raderna. Det finns dock saker som stör min läsning – precis som för Linda – och det handlar om det språkliga. I de kapitel som berättar Sydney Blanchards (mannen som var först anklagad) historia innehåller extremt – e x t r e m t – många av skiljetecknet elips, d v s tre punkter (…), som används för att markera att något saknas eller uteslutits. Jag fattar att det är hans egna tankar och grubblerier som far över texten, men de där förbannade punkterna gör att läsningen går sådär.

En annan sak som jag tycker stör är att Mavrikakis låter guds röst berätta Ray Ryans historia – inte så att han är berättarrösten för oss utan genom Rays tankar (frågor på det?). Det är ingen vacker syn du får ta del av – det är fundamentalistiskt och rasistiskt och extremt på många de vis. Så på sitt sätt väldigt intressant, men varför att guds röst skulle vara den som förmedlar detta är oklart [*sätter på mig tänkarmössan*] kan det tänkas vara så att Ray är såpass fanatisk sin tro att han faktiskt tror att han är språkrör för gud själv? Kanske inte så dumt berättartekniskt grepp i alla fall nu när jag ser på det hela så här i efterhand.

Författarporträtt: Toma Iczkovits
Bokomslag: Magnus Petersson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s