Ull av Hugh Howie

Någonting har hänt världen för flera hundra år sedan och luften är giftig och går inte längre att andas. Människan har tvingats bosätta sig i en gigantisk nedgrävd silo där överlevnad är lika med att följa vissa reglar. Samhället övervakas strikt av en borgmästare och en sheriff där det ultimata straffet är att dömas till rensning, d.v.s. de tvingas lämna silon. Denna dödsdom verkställs genom att den dömde iförs en skyddsdräkt med syre för lika många minuter som krävs för att personen ska hinna rengöra silons kameror på utsidan, innan hen dör i stora plågor av den förgiftade luften. Varje dödsdom blir en varning för de övriga i silon att inte bryta mot silons regler.

Du får följa ett antal personer, till exempelvis mekanikern Juliette, vars jobb, långt ner i djupet av silon, är att se till att elektriciteten fungerar. En dag blir hon befordrad till en tjänst som gör att hon kommer i kontakt med information som gör att nya tankar börjar födas hos henne. Hon tvingas nu ta ställning om hur hon ska hantera denna nya kunskap. Vågar hon agera? Vågar hon föra ordet vidare? Dömer hon sig själv till döden?

Detta är grundidén i Hugh Howeys postapokalypiska och dystopiska Ull (2014). Det är svårt att säga allt för mycket om handlingen då detta är en del av läsupplevelsen – att vi i samma takt med karaktärerna förstår vad som verkligen pågår. En del av bokens styrka sitter i att vi inte heller får veta allt. Antingen kommer kanske detta i kommande böcker (trilogi) eller så låter Howey oss helt enkelt inte veta, vilket känns ok det också. Det är inte helt långsökt att tänka att detta kan vara ett troligt scenario – världen blir en gång så förorenad att inget kan leva där. Raderas de historiska dokumenten, så raderas också historien ur människans medvetande.

Jag tycker att Howeys stryka också sitter i hur han beskriver den klaustrofobiska tillvaron i silon. Hur folk emellanåt sitter och stirrar på en skärm med en bild från ovansidan för att han något att variera de gråa betongväggarna och den evigt långa spiraltrappan med. Men också hur denna tillvaro är normal för dessa människor och hur de räds av tanken att behöva gå ut. Det blir kanske emellanåt för många trappscener, men samtidigt bidrar detta till att förmedla bilden av hur deras verklighet faktiskt ter sig. Det är ett evigt springande upp och ner i den 144 våning djupa silon. Trappscener till trots så är historien emellanåt oerhört spännande och jag slukas totalt av handlingen. Jag köper hela grundkonceptet, vilket är en förutsättning för en skeptiker som jag (genren är tämligen ny för mig då jag länge tagit för givet att jag inte skulle gilla).

Har jag något att invända emot så är det nog Howeys förmåga att bryta spänningen. Jag gillar när det är korta kapitel och perspektivbyte mellan olika karaktärer, MEN bryter du ett superspännande-jag-dör-om-jag-slutar-läsa-kapitel, med en långsam något menlös berättelse, så tappar man fart. Detta i kombination med vissa meningar av typen ”tell istället för show” och att berättelsen innehåller något för många sidor kanske avslöjar att Ull är från början en egenutgiven bok. En redaktör hade kunnat göra en riktigt bra bok till en riktigt fantastisk. Men med det sagt så är den otroligt bra! Läs! Är du tveksam till genren, så är detta helt klart en mjukstart då den är högst realistisk i sin postapoklypiska berättelse.