Kasta en hink tid på mig

Jag läser sällan om böcker. Det finns inte på dagordningen då lästid, läslust och antal böcker på Att-läsa-listan sällan är i synk. Det hinns helt enkelt inte med.

Det finns dock böcker som hänger kvar. Skvalpandes i minnets dunkla vattenpölar. Men jag minns liksom inte varför. Vad var det för speciellt med dem som gör att jag fortfarande tänker på dem emellanåt? Jag räknar fortfarande några av de böcker som jag läste under litteraturvetenskapen (long long time ago) som tidlösa favoriter. Men jag kanske gillade dem just därför. Därför att jag just läste litteraturvetenskap och analyserade (sönder) allt.

Skulle det vara så att det plötsligt rasar in lästid och jag har svårt att fylla den (not so likely) så finns det några böcker som fortfarande pockar på mitt intresse:

Jag skulle vilja veta om jag fortfarande tycker att Henri Charrieres Papillon är spännande. Boken gavs ut för första gången 1969 och är delvis en sjävbiografisk bok och handlar om hur några straffångar försöker att fly från en fångkoloni i Franska Guyana. Boken var en av mina favoriter under tonåren och jag läste den flera gånger. Det finns även en film med samma namn där Dustin Hoffman spelar en av huvudrollerna.

De följande två exempel är just sådana böcker som jag läste under pluggeriåren och jag är nyfiken på om de är lika läsvärda utan analysen, utan allt det där tänket som följde läsningen. Det är många som säger att Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez är sååå seg, men jag minns den som enastående. Jag minns också att jag var tvungen att föra anteckningar i form av ett gigantisk släktträd när jag läste den för att hänga med i alla Aurelianos (alla hette typ likadant). Jag blev totalt hänförd av denna stora släktberättese som var en blandning av realism och magi. Då. Frågan är om jag finner den lika underhållande idag?!

Den sista boken som skvalpar hos mig är Emily Brontës Svindlande höjder. Allt imponerade på mig. Språket, den snygga kompositionen, alla små ledtrådar som dök upp efterhand i historien och all symbolik. Jag minns än de kalla stenhusen, den dimhöljda mystiska heden, den tragiska kärleken. Men kan det vara så att jag älskade den för att jag sökte alla dessa delar?! Är Svindlande höjder en höjdare utan det akademiska sönderdelandet?

Vem vet. Kanske en dag någon kastar brutalt mycket tid på mig och då jäklar ska jag läsa om. Men inte idag.

Har ni några gamla älsklingar som ni skulle vilja läsa om?

Annonser

Tre gånger släktskap i boktitel

Så fann även jag Lyrans Tematrio och poängen är densamma som jag här har kommit att kalla ”Tre gånger” – tre böcker/författare/filmer/serie på samma tema. Veckans uppdrag ser ut enligt följande: I boktitlar vimlar det av släktskapsrelationer. Här finns fastrar, morfäder, syskon och kusiner av alla de slag. Berätta därför om tre böcker med några släktingar (eller ingiftingar) i titeln.

Den första som jag spontant kommer på är Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates (2008). Detta var min första roman av Oates och jag kategoriserar den fortfarande som en av ”favoriternas favorit”. En intensiv, fascinerande och fysiskt påtaglig berättelse om Rebecka, vars familj slås sönder på grund av en till synes oundviklig tragedi. En bok som känns i magen – både på gott och ont.

Inte helt osökt kommer jag då på bok nummer två: Älskade syster (2009) av samma författare som ovan. Älskade syster bygger på en verklig händelse då den unga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittas mördad i familjens hus. Boken är en kaxig satir över “the american dream” där föräldrarna utan att blinka exploaterar sina barn genom att proppa dem fulla med diverse mediciner/droger och tillväxthormoner, blonderar och sminkar upp sina fem- sexåringar och berövar dem både barndom, lekkamrater och skolgång.

Här hade det varit skönt att dra till med ytterligare en Oates för att få en tematrio i dubbel bemärkelse. Jag kunde till exempelvis dragit till med Änkans bok (kanske inte helt klockren). Men jag förutsätter att jag ska ha läst boken i fråga och det har jag inte gjort än.

I minnets arkiv fick jag då rota en stund och så kom jag på den. En bok som jag slukade flera gånger om som tonåring: Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Boken är en mors berättelse om dottern Nancy Spungen, som blev knivmördad på det mytomspunna hotellet Chelsea Hotel i New York. Nancys liv präglades av våld, droger och ett destruktivt förhållande med Sid Vicious (basist i Sex Pistols). Jag blev djupt tagen av historien om Nancy som tonåring. Det är dock många år sedan nu, så frågan är om den håller än idag?! Kanske dags för en omläsning när tid ges.

Tre gånger släktskap i titeln är därmed avklarad. Det var spännande att finna den röda tråden mellan Joyce Carol Oates, den amerikanska skönhetsindustrin och Sid Vicious.

Tre gånger drama

Under måndagsnattens Emmygala tog Homeland hem priset för bästa dramaserie. Spontant känns detta rättvist då både manus och Claire Danes och Damian Lewis är riktigt bra och övertygande i sina roller. Homeland handlar om marinkårsoldaten Brody (Lewis) som kommer hem efter åtta års fångenskap. Han tas emot som en krigshjälte men det finns de som tvivlar på honom. CIA-agenten Mathison (Danes) är övertygad att Brody har omvänts och arbetar för en terroristorganisation. Säsong 2 börjar sändas på SVT 8 oktober. Har du inte redan sett säsong 1 så borde den sannolikt snart vara i butik.

Den andra serien som jag vill passa på att tipsa om är The Borgias och jag har än så länge bara sett tre avsnitt. Den känns dock väldigt lovande. Serien utspelar sig i 1400-talets Rom och skildrar Rodrigo Borgias väg till påvestolen. Det är maktkamp, korruption, svek, fulspel och drama. Gillar du The Tudors så gillar du säkerligen även denna serie.

Det tredje och sista tipset är en av mina absoluta favoriter: The Wire. Det är en trovärdig kriminalserie utan direkta huvudpersoner. Handlingen utspelar sig i västra Baltimore och visar på hur droghandeln och våldet är ständigt närvarande i området. Du får dels följa en grupp poliser och dels en grupp kriminella. Handlingen blir på så sätt väldigt varierad och gränsen mellan gott och ont suddas ut. Historien och karaktärerna blir därmed också trovärdiga och du fastnar snabbt i serien. Personligen var jag inte så förtjust i säsong 2 men de andra fyra är riktigt bra.

Tre gånger drama. Perfekt för mörka höstkvällar. Avnjutes gärna med soffa, filt och ett glas rött.

Tre gånger Oates

Joyce Carol Oates böcker brukar vara tegelstenslika (såväl som magnifika). Under sommaren har jag dock passat på att läsa några av hennes kortromaner (efter hett tips från Helena D). Den första jag läste var Mörkt vatten och handlar om en ung kvinna som lämnas kvar ensam efter en bilolycka. Bilder när hon kämpar för sitt liv varvas med bilder från hur hon träffar den äldre framgångsrike mannen för att slutligen hamna fastklämd under mörkt vatten. Jag höll andan, kände flickans dödsångest och Oates lyckades fängsla mig från första till sista sidan.

                  

Gillian Brauer förälskar sig i lyrikläraren Andre Harrow och hans hustru Dorcas. Gillian dras till deras bohemiska livsstil, deras mystiska hus och hemligheterna som omgärdar paret. Det låter spännande men Djur fängslade mig inte alls. Tyvärr. Jag har inte fått klart för mig om den inte var så stark som de andra jag läst eller om jag helt enkelt inte var i ”Oates-mood”.

Avslutningsvis ska jag dock bjuda på en brutal litterär käftsmäll (i positiv mening). I Våld – En historia om kärlek får vi följa Teena, som blir utsatt för en bestialisk våldtäkt och Teenas dotter Bethie som blir vittne samt själv brutalt misshandlad. ”Du hette Bethel Maguire men alla kallade dig Bethie. Din barndom tog slut när du var tolv år gammal. Du skulle alltid tänka ’om’. Om inte mamma hade sagt ’nej’.”  Vi får även följa Dromoor som var förste polis på plats. Våld är en kort, intensiv och omskakande berättelse. Du håller andan boken igenom och kommer troligen att ge dig ärr i lässjälen. En käftsmäll som känns länge.

Mina absoluta Oates-favoriter är Blonde, Dödgrävarens dotter och Älskade syster, men om du inte har hittat din väg till Joyce Carol Oates än så kanske hennes kortromaner är en bra början.

Tre gånger Adichie

Ett författarskap som verkligen talar till mig är Chimamanda Ngozi Adichies. Hon har kommit att kallas ”en av sin generations främsta afrikanska författare” och hon har ett litterärt tonfall som tenderar att fängsla mig då hennes miljöer, personer och starka berättarröst generellt skiljer sig från dem jag är van vid.

Det stora internationella genomslaget fick hon med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). Boken är fascinerande ur flera olika perspektiv och det är svårt att klippa navelsträngen när den är slutläst. I boken får du bland flera möta tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den politiskt engagerade Odenigbo, engelsmannen Richard och tjänaren Ugwu. Kriget bryter ut. Hem och familj splittras. Människoödena flätas samman i en fängslande väv.

  Klicka på bilden för att läsa ett utdrag    

”Vackert skriven och till brädden fylld med liv, En halv gul sol är en enastående roman.”  (Joyce Carol Oates)

Lila Hibiskus är hennes egentliga debut men kom ut här i Sverige tre år efter En halv gul sol (2007). Historien är enklare och mindre komplex, men du känner igen Adichies ton. Lila Hibiskus är klart läsvärd och minnesvärd. Samtidigt som Kambilis far Eugene Achike får pris från Amnesty International och skänker stora summor till välgörande ändamål är han en tyrann innanför hemmets fyra väggar. Han håller familjen i ett järngrepp och styr familjen genom religiös oresonlighet och du får ta del av Kambilis kamp för att hitta sig själv. Historien om Kambili och hennes familj griper ett hårt tag om hjärtat. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Slutligen så vill jag lyfta Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig från 2011. Att ha en novellsamling av Chimamanda Ngozi Adichie på sängbordet är utöver det vanliga då novellerna visar prov på samma starka språk som i tidigare böcker. Ett språk som får en att hålla andan, känna efter och får läsaren att vara där på plats, t.ex. i ”Äktenskapsarrangörerna” när Chinaza träffade sin make och hon förundrat ser ”Ytterligare en detalj äktenskapsarrangörerna försummat att nämna – munnar som berättade sömnens historia, som kändes smetiga som gammalt tuggummi, som luktade som sophögarna vid Ogbetemarknaden”. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ytterligare utdrag.

Två andra starka noveller är ”En privat angelägenhet” och ”Den amerikanska ambassaden”, i vilka Adichie berättar om sorg, flykt och revolt i Nigeria. Som alla novellsamlingar gör sig novellerna bäst om man läser dem en och en, då och då.

Har du ännu inte läst Chimamanda Ngozi Adichies så kan jag varmt rekommendera att du gör det.

Novell på dropp

Jag försöker ibland att bryta läslunken med noveller. Perfekt att ha när navelsträngen från föregående läsupplevelse är svår att klippa. När du är i en mellan-bok-period. I valet och kvalet. Numer ligger det ofta en novellsamling på sängbordet som jag läser ur lite då och då. En novell i taget. 

Novellformen är en ganska svår genre att bemästra som författare. Det lilla formatet begränsar såväl ordval, tidsperspektiv som innehåll. Nivån kan således variera ganska stort i en novellsamling. Därför är Novellix affärsidé avundsvärt lysande. De ger ut en novell åt gången. De har redan valt ut guldkornen. Den litterära världens version av snabbmat. En liten läsupplevelse i fickformat. Perfekt till tidigt kalla bussturer. Du kan sjunka ner i sätet och mysa in dig i halsduken och börja din dag med ett litterärt uppvaknande.

Tanken är lockande god, men jag åker ju inte kollektivt. Jag kör bil. Det blir därmed svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa en novell – hur liten den än må vara. Jag passade därför på att hämta hem tre ljudnoveller från biblioteket. Tanken är smått brilliant! Jag kan inhalera text även när jag kör bil. Eller novell på dropp.

Det fantastiska med de här novellerna är att de är inlästa av författarna själva, vilket bidrar till att man får höra hur de själva har tänkt sig att texten ska låta. Jo det är ”fine”, men jag vill ju kunna pausa, stanna upp, drömma vidare, fundera en stund, läsa om, skumma eller gå tillbaka i texten. Det funkar ju inte när man har ljudbok. Jag tappar istället tråden och intresset och får lyssna om. När jag läser är jag ett med texten och behöver se den för att ta in hela läsupplevelsen. Bilden av texten är en del av hela grejen. Med text alltså.

Dessa noveller var faktiskt lite för bra för att bli ”skumlyssnade” på. De är värda så mycket mer än mitt ointresse. Jonas Karlsson gör visserligen en väldigt bra inläsning av sin novell Spår i snön och jag gillar verkligen hans stämma. Men jag måste fokusera: ”lyssna, lyssna, lyssna” och nu i efterhand minns jag nästan bara snön och hans röst. Johannas Thydells Han tänkte på dem som färger gick mig tyvärr helt förbi då den är väldigt litterär och jag behövde verkligen möjligheten att stanna upp och läsa om och få texten serverat i min takt – få smaka på den lite mer. Här börjar jag känna mig lite obekväm och småirriterad.

Den sista jag lyssnade på var Jonas Hassen Khemiris Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (lysande titel!) och nu blev jag riktigt förbannad på mig själv. Varför förstöra läsupplevelsen på det här sättet? Jag måste få läsa själv. Det här är ju bra. Egentligen. Jag bara kom av mig i dagdrömmeriet, i rödljuset eller någonstans på motorvägens tristess. För att göra mig lite extra irriterad så är ljudkvaliteten under all kritik. Det låter som att Khemiri pratar i en låda.

Ljudnovellen. Det är inte ditt fel. Det är mig det är fel på. Du är inte rätt format för mig just nu. Jag skulle ha läst dig istället. Förlåt.