100 hemskaste av Helena Dahlgren

Det här är ingen recension. Vi börjar med det. Det här är ingen regelrätt recension för att författaren är en vän till mig. Jag vill ändock skriva ett inlägg om boken och berätta om min läsupplevelse. Kalla det vad du vill!

Det vi bland mycket annat har gemensamt – jag och Helena – är vår nyfikenhet, rent av vurmeri för eländes elände. Vi läser gärna om hemskheter, om det mänskliga omänskliga, om mörkret. Det som dock skiljer vår läsning, TV-seriesvullande och andra kulturella konsumtionsmönster åt är att hon är en inbiten skräckfantast, medan jag historiskt sett har hållit mig till det mer realistiska mörkret (vilket egentligen är en antites i sammanhanget då majoriteten av det som händer i spänningslitteratur är tämligen orealistiskt, men vi kanske istället ska använda ordet sannolikt snarare än realistiskt. Äh ni fattar va?!). Jag säger också historiskt då jag de senaste åren har börjat bredda min kulturella sfär och har med stort nöje börjat både läsa och titta på saker som skulle få Helena att gnugga händerna av välbehag. Senast har jag läst Färjan av Mats Strandberg med stort nöje, vilket för några år sedan hade varit en omöjlighet för undertecknad.

dahlgren_100_hemskaste_omslag_mb_0Vad vi också har gemensamt, men har resulterat i milsvida konsekvenser – är vår bekantskap med Stephen King. Helenas tidiga möte med hans skräcklitteratur resulterade i en livslång kärlekshistoria, medan i mitt fall en för tidig (?) skräckläsning av rang gjorde att jag inte läste en King-bok på trettio år. Ja, så kan också gå. King är för övrigt en författare som Helena återkommer till vid flertalet tillfällen i sin 100 hemskaste. Det är tydligt hur han har inte bara format en hel efterföljande generations skräckskapande utan också Helenas person.

100 hemskaste började som ett bloggprojekt och idén föddes under en intervju med DN:s litteraturskribent Lotta Olsson, som hade skapat en 100-lista över de bästa deckarna. Helenas lista består av 100 personliga populärkulturella och fiktiva skräckhöjdpunkter (såväl filmer, tv-serier, dikter, saker (!) som musik). Förutom att skapa en lista så får du också ta del av Helenas liv och tankar så du får inte bara en eminent skräcklista utan en bit av henne själv. Jag fascineras av författarens passion för och kunskap om genren – nörderiet når nya höjder. Jag fascineras (och avundas japp) också av hennes ”motsatsen till teflonminne (everything sticks)” då jag själv har begåvats med motsatsen av motsatsen; jag har ett teflonminne a.k.a. guldfiskminne (everything blows through) där jag kan ha problem att följa serier där jag inte kan se ett avsnitt dagligen eller glömmer handlingar i böcker efter ett par (läs: en) dagar.

I survived another phone call that should have been an e-mail.

Alla kan självklart läsa boken med nöje, men tillhör du, som jag, generation X så får den ytterligare en nivå – ett nostalgiskt filter och du får återse (läs: läsa) om flertalet av de där skräckupplevelserna du fick under din kaotiska tonårstid. Du påminns om din rabiesskräck (tack King!), rädslan för att få hälsenan avskuren (tack King!), för att den döda katten skulle klösa på dörren för att komma in (tack King!), eller att förvänta sig att någon i ens närhet kommer att slita av sig huden och visa sitt rätta ödlejag (tack V!) (på samma vis som jag som barn förväntade mig att kunna nå Narnia om jag verkligen trodde och gick med övertygande steg in i garderoben) och Helena, vi har ytterligare en sak gemensamt: telefonskräcken och ja, kanske är den sprungen ur en liknande erfarenhet som du hade som barn.

Som sagt började listan som ett bloggprojekt vilket märks i tilltal och uttryck. Hon skriver med en kärlek för språk och nyord poppar upp lite då och då, men kan också uppfattas något babbligt, vilket säkert har att göra med att bloggen var den ursprungliga plattformen. Jag läser dock med stort mysrysnöje och uppskattar det personliga tilltalet och det skenande associationskedjan som listan bidrar till. Läs boken, men missa inte för guds skull hennes blogg där hon briljerar i språkliga finesser.

Det kanske trots allt blev en förtäckt recension det här. Må så vara.

Författarporträtt: Severus Tenenbaum
Omslag: Lars Sundh
Illustrationer: Marcus Stenberg

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

Det här är en sån där svår recension att skriva på grund av extrem risk för spoiler. Hur mycket vågar man skriva utan att berätta något avgörande? Jag ska dock göra mitt bästa.

marwood_den_morkaste_hemligheten_omslag_inbGrundpremissen i Den mörkaste hemligheten är att en treårig flicka försvinner till synes spårlöst under sin pappas femtioårsfest i ett lyxiga strandhus. Läsaren får sedan följa händelseförloppet utifrån två olika tidsskeden – dels dåtid 2004 och den helg då det exklusiva gänget – såväl rika som inflytelserika – träffas för att fira Seans femtioåriga födelsedag och dels nutid då samma människor åter igen står inför varandra på grund av en stundande begravning. Det som skiljer sig något från Alex Marwoods tidigare böcker är vilken samhällsklass som skildras. Från en gammal bruksstad i Onda flickor till ett halvdassigt hus i Granne med döden till samhällets absolut rikaste skikt i Den mörkaste hemligheten – till dem som spontant kan ta en helikopter till restaurangen och köpa sig såväl tystnad som lojalitet.

Det är en invecklad historia då familjeintrigerna är täta då Sean är inne på sin femte fru och har barn med tre. Han är långt ifrån en ansvarsfull förälder och vid varje skilsmässa tvingas barnen inte bara ta farväl till en livstil utan till sin pappa. Med sin tredje fru får han tvillingdöttrarna Ruby och Coco och det är den sistnämnda systern som försvinner den ödesdigra natten 2004. Men vad var det egentligen som hände? Vem bär ansvar för Cocos försvinnande? Varför minns inte Ruby något?

En regnig dag med krassliga barn möjliggjorde att jag kunde läsa boken under en dag, vilket var mycket tacksamt (tack barn!) för i sedvanlig ordning är Marwood skicklig på att driva på historien och ”ett kapitel till” blir något av ett mantra när du läser. Som en traditionell pusseldeckare lägger Marwood under första halvan ut diverse sidospår och till slut kan du tänka dig att i stort sett alla karaktärer kan ha något att göra med Cocos försvinnande. I andra halvan så snävas alternativen ner och vi kan väl säga så här: när boken är utläst så vet du som läsare mer än alla inblandade karaktärer. Hela boken är ett virrvarr av hemligheter och otrohet på både det ena och andra sätter och boken slutar på samma sätt. Och som i vilken pusseldeckare som helst så är det först i avslutande kapitlet som det presenteras vem som verkligen gjorde vad. Tyvärr var detta ingen hemlighet så ja, jag blev lite besviken på ett lite för uppenbar förövare. Men, men. På vägen dit var Den mörkaste hemligheten helt omöjlig att lägga ifrån sig och du ömsom lider med de stackars barnen och ömsom vill örfila upp alla föräldrar (ja alla!).

Författarporträtt: Geraint Lewis
Bokomslag: Lars Sundh

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Det börjar i tragedi: en femårig pojke blir påkörd när han för ett ögonblick släpper sin mammas hand. Bilföraren smiter och kvar står en förtvivlad mor med sin döda son i armarna.

Poliskommissarie Ray – ett av bokens många berättar-jag – har svårt att släppa fallet trots att ingen utveckling tycks ske. Polisledningen börjar att dra in resurser och till slut är det Ray och Kate, som på eget bevåg och egen tid fortsätter att undersöka smitningsolyckan.

Jag-lät-dig-gå-326x520Jenna – ett annat av bokens berättar-jag – flyr sin hemstad, sitt gamla liv och förlusten av ett barn och hamnar i en liten stuga vid kusten i Wales. Hon livnär sig på att fotografera stranden, finner en pojkvän (en veterinär!), en vän, ett liv och skaffar en hund. So far, so good. Men kanske för mycket feelgood för mig. Jag blir smått uttråkad och tycker inte det händer så mycket under första halvan av Clare Mackintochs Jag lät dig gå.

Bam! Sen händer något! Handlingen gör en 360-gradare och plötsligt – likt en sugklocka  – så fastnar du ohjälpligt i boken och andra halvan av boken läser jag ut i en sittning. Jag vågar inte säga så himla mycket mer av handlingen på grund av råka spoila, men jag kan säga så mycket att det kommer så småningom in en tredje berättarröst – en synnerligen obehaglig sådan – och historien får sig än fler dimensioner än den från början verkade ha. Sanningar blir till osanningar och tvärtom.

Författarporträtt: SmartPhotography.co.uk
Formgivare: Emma Graves

Flickor som skimrar av Lauren Beukes

Flickan sitter med benen i kors på marken. Hennes vita, knotiga knän liknar fågelskallar med gräsfläckar på. Hon tittar upp när hon hör hans krasande steg i gruset, men bara helt kort, så att han hinner se att hennes ögon är bruna under det smutsiga hårburret innan hon avfärdar honom och återgår till det hon håller på med.
Harper blir besviken. Han hade tänkt sig att de kanske var blå, som sjön ute på djupt vatten där stranden inte längre syns och det känns som om man är mitt ute på havet. Brunt är en färg som får honom att tänka på räkfiske, när gyttjan från botten far runt i det grunda vattnet så att man inte ser ett skit.

flickorsomskimrarDet är Chicago, 1931. Den våldsamme och obehaglige Harper Curtis hamnar i ett hus som ger honom möjlighet att göra tidsresor. Han använder det inte till att göra gott – förändra eller att rädda världen på något sätt – utan till att förfölja sina ”flickor som skimrar” – unga kvinnor med hela livet framför sig och för att slutligen döda dem.

Det är också Chicago, 1992. Kirby Mazrachis liv rasar samman efter ett brutalt mordförsök. Tillsammans med Dan, en gammal kriminalreporter, försöker Kirby förstå vem som attackerade henne. Däremellan är det Chicago 1974, 1992, 1988 och 1972 och Lauren Beukes hoppar tämligen fritt mellan olika årtal, till den grad att det faktiskt är något rörigt att hänga med i Flickor som skimrar.

Harper Curtis är verkligen en vidrig snubbe – en riktig ”äckelpäckelgubbe” – som totalt ger sig hän i vad huset har skänkt honom. Det finns inget empatiskt över huvudtaget med honom, men ändå kan du inte sluta läsa. Att som läsare stå ansikte mot ansikte med detta monster och tvingas se världen utifrån hans perspektiv triggar något mörkt hos läsaren. Du vill veta mer.

Jo, det är en ganska kreativ berättarteknik som Beukes har i och med tidsförflyttningarna, men tyvärr får jag också säga att det är här som du lätt tappar tråden och du skummar boken snarare än att fängslas av spänningsmomentet.

Vad jag saknar? Det psykologiska djupet. Egentligen för båda karaktärerna, men främst gällande Kirby. Om man, som jag, precis har lärt känna Cass Neery i Generation Loss och tankarna har därmed fladdrat till trasiga Libby Day i Mörka platser så är Kirby tämligen oberörd av vad som har hänt henne. Jag skulle också vilja kunna förstå mördaren på ett mer djupare psykologiskt plan. Så månne mindre av splatter och tarmar och mer av det inre skräcklandskapet.

Andra som läst: Johannas deckarhörna och Fiktiviteter

Författarporträtt: Casey Crafford
Bokomslag: Anders Timrén

Ett annat liv av S J Watson

Jag har varit med om något mycket märkligt. Jag har läst en bok som jag tycker är tämligen kass, men – m e n – helt omöjlig att lägga ifrån sig. Påbörjad och avslutad samma dag. Hur är det möjligt?

Et_andrlivSJWso_6957SJ Watsons Ett andra liv handlar om Julie, vars syster blir mördad i Paris. I sin jakt på att finna några svar kring systerns död träffar hon Lukas som hon blir helt fängslad av. Detta till trots att hon är lyckligt gift och har ett barn (adopterad från syster bör kanske tilläggas). Plötsligt – eller ja plötsligt och plötsligt – finner sig Julie mitt i två parallella liv, men ganska snart står det också klart att hon kan förlora båda dessa i sin stävan att finna sanningen.

Vad är det då jag inte gillar? Tja hela historien är ganska bisarr och känns föga trovärdig. Det blir liksom för många tillfälligheter, för långa osannolika trådar och jag ser detta snarare som en halvdålig thrillerfilm än spänningslitteratur. Det kvittar mig lika hur den slutar känner jag (eller ja, slutet är tyvärr fruktansvärt dåligt, men det förväntade jag mig redan under läsningens gång). Karaktärerna är tråkiga allihopa och jag känner föga empati för huvudpersonen som är allmänt – ursäkta ordvalet- korkad.

Den här är ibland långsam, ibland absurd, ibland fifty shades light. Ingen är vad den utger sig för att vara. Internet är farligt. Alla ljuger och vill hämnas. (Bokbabbel)

Watson är alltså sådär originell med sin historia, men samtidigt besitter han (ja, det är en man) en särdeles förmåga att fängsla läsaren. Tyvärr är Ett andra liv långt ifrån debuten Innan jag somnar – även den var omöjlig att lägga ifrån sig, men hade en i sammanhanget en sannolik och intressant historia.

Författarporträtt: Graham Jepson
Bokomslag: Clarie Ward

En hemlig plats av Tana French

Polisdottern Holly Mackey besöker en dag utredare Stephen Moran, som jobbar på Cold Case-avdelningen. Med sig har hon ett foto på den pojke – Chris Harper – som ett år tidigare blev mördad på internatskolan St Kilades, som Holly går på. Fotot, med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”, påstår Holly att hon hittat på en anslagstavla på skolan. Ramberättelsen i Tana Frenchs En hemlig plats tar sin början vid denna stund och utspelar sig under en dag.

Moran, som ser sin chans att göra karriär, kontaktar ansvarig mordutredare Antoinette Conway och han får där efter följa med ut till internatskolan för att undersöka saken. Under en dag genomför de otaliga förhör och samtal med eleverna på skolan och ett maktspel utan dess like kommer så småningom upp till ytan. Å ena sidan är det Holly och hennes tre vänner, som har ett näst intill symbiotiskt vänskapsband och å andra sidan är det Joanne och hennes entourage. Å ena sidan är tjejerna inställsamma och teatraliskt honungslena – å andra sidan hemlighetsfulla och manipulativa. Ena sekunden tycks ingenting kunna sticka hål på den inre kretsen av unga kvinnor, medan i nästa sticker de knivar i ryggen på varandra.

Med internatskolans värld som perfekt sceneri för intrig och maktkrig får du parallellt i tillbakablickar följa de unga kvinnorna under de månader som leder fram till Chris död. Det står tämligen tidigt klart att någon av dem är den skyldiga.

Med tanke på det ganska generösa omfånget kan man tro att romanen blir seg då den utspelar sig under en dag – men icke – French har en synnerligen förmåga att trollbinda läsaren. Hon har ett driv i historien och ett flyt i dialogerna, som gör att läsningen går i en rasande fart och på ett hypnotiskt vis vill du inte sluta läsa innan du vet.

French skapar också med sin En hemlig plats en pricksäker tonårsskildring som skildrar gränslös förälskelse, komplicerade vänskapsrelationer och ödesdigra hemligheter. Ett uns – med betoning på uns – magiskt inslag förekommer också, men jag har har inte riktigt fått grepp om varför. Det tillför egentligen inget till historien, mer än att belysa det speciella band som Holly har med Selena, Julia, och Rebecca (men jag anser att författaren lyckas tämligen väl att skildra detta utan de magiska inslagen). Well, well – ett uns stör inte, mer än det gör mig lite konfunderad.

Om du i den litterära mixern slänger ner det besynnerliga och hemlighetsfulla från Den hemliga historien med tonårstristessen och intrigerna från Om du vågar och systerskapet i Foxfire – en tjejligas bekännelser, så någonstans där i bokstavsmoset hittar du Tana Frenchs En hemlig plats. Så bör du läsa den? Svar: ja!

Författarporträtt: Kathrin Baumbach
Omslag: Kerstin Hanson

BRÄND HIMMEL av Gilly Macmillan

En sommar för sex år sedan så blev vår ena son borta på stranden. Det var en stekhet dag under semestertider och stranden var bokstavligen översvämmad av folk. Hela familjen gick tillsammans upp från havet och i ett ögonblick så försvann han i vimlet. Paniken drabbade totalt och direkt. Hade han gått tillbaka i vattnet? Han kunde ju inte simma. Hade han hittat någon han kände? Hur länge väntar man innan man ringer polisen? Vänner och okända började direkt att söka. Efter knappt en halvtimme var han åter hos oss. Han hade helt enkelt gått förbi handdukarna och sen fortsatt vandra utmed stranden. Varje gång vi är på stranden eller i ett folkhav, så kan jag känna den där känslan igen. För en sekund. För Rachel i Gilly Macmillans Bränd himmel försvinner sonen Ben ur sikte på en vanlig söndaspromenad i skogen. Samma paralyserande panik, samma overklighetskänsla, men skillnaden är att Ben inte går att hitta.

macmillan_brand_himmel_omslag_inbNär historien tar sin början har det gått ett år sedan händelsen och du får i vartannat kapitel återberättat vad som har hänt av Rachel och vartannat av kriminalkommissarie James Clemo, som ansvarade för utredningen. Berättartekniskt är det ett väl valt drag av författaren då fallet följs från två olika perspektiv. Lägg därtill att det oftast är oerhört spännande fortsättningsslut på kapitlen och att dessa alltså inte tar vid förrän berättaren fortsätter, så är det lätt att hamna i intenstivläsning utan dess like.

Rachel får tämligen fort allmänheten emot sig, inte minst i kommentarsfälten på diverse nyhetssidor, sociala medier och så småningom en hemsida som startas för att följa fallet. Hur kan man låta en åttaåring springa före utan tillsyn? Visst är det något skumt med mamman? Efter en misslyckad presskonferens, så blir domen än tydligare från omgivningen. Hon måste vara skyldig!

James Clemo blir fort väldigt engagerad i fallet och har svårt att tänka på något annat. Hans förhållande slås i spillror, vilket direkt är kopplat till fallet. Du får följa hans berättelse både direkt och genom psykologens transkribering av hans sessioner. Från att vara en ganska intetsägande karaktär i första halvan av boken, bidrar dessa samtal till en mer mångfacetterad bild av honom och hans förvandling hos psykologen är väldigt intressant att följa.

Mest intressant är dock Rachel och hur oron och skuldkänslorna drar sönder henne – hur hon emellanåt hanterar sin tillvaro fullständig (och förståeligt) orationellt och hur relationen med hennes exman och nya fru förändras. Mitt i allt gör historien ytterligare en kullerbytta när det står klart att hennes familjehistoria inte är vad hon trott. Vem kan hon lita på?

Men vem kan egentligen läsaren lita på? Här tillkommer ännu ett moment som Mcmillan lyckas ovanligt bra med – du har ingen aning som läsare. Du vacklar ständigt i din lojalitet och när du äntligen tror dig veta hur det ligger till, så ändras historien.

Avslutningsvis är det väl bara att gratulera Modernista, som tycks hitta alla guldkornen i den anglosaxiska deckarfloden.

Författarporträtt: Modernista
Bokomslag: Lars Sundh

Andra som läst: Hyllan, Vargnatts bokhylla och Fru E:s böcker

SMÅ SVARTA LÖGNER av Sharon Bolton

Vissa författare har den där extra förmågan att först servera en precis lagom dos spänning för att du ständigt letar lässtunder under dagen för att sedan öka dosen så att det blir omöjligt att lägga boken ifrån sig. Sharon Bolton har den förmågan. Precis när du börjar vackla i intresset så slår hon klorna i dig och du kan omöjligt sluta läsa innan du har läst sista stavelsen.

Omslag: Lars Sundh

Små svarta lögner har tre berättarröster: Catrin, Callum och Rachel vars trasiga historia knyts samman i en fruktansvärd olycka, tre år tidigare, som dödade Catrins båda barn. Catrin bröt – i sin förtvivlan – helt bekantskapen med sin forna bästa vän Rachel, som var den som orsakade tragedin. De bor dock i ett litet samhälle på en av Falklandsöarna, vilket gör det oundvikligt att deras vägar möts och de tvingas således ofta konfronteras med varandra och sina hemska minnen.

En pojke försvinner och man knyter snabbt samman detta med ett liknande fall något år tidigare. Hela ön tycks engagera sig i letandet. Inte långt därefter försvinner ytterligare en pojke och rädslan tar ett hårt grepp om det lilla samhället. Är det inte så att pojkarna är ganska lika varandra? Kan det verkligen vara ett sammanträffande att pojkarna också liknar Catrins barn som dog tre år tidigare?

Boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Du får skuld, sorg och kärlek i dess smärtsammaste form. Du får möta mamman som förlorat sina barn i en fruktansvärd bilolycka och vars hela liv rämnade i outgrundlig sorg. Du får möta kvinnan som orsakade dödsolyckan och som bär på en skuld utan dess like. Du får möta mannen med post-traumatisk-stess-syndrom och som lider i det tysta samtidigt som han passionerat älskar en kvinna, numer på avstånd. Utöver detta så får du också en del av Falklandsöarnas historia då såren efter Falklandskriget ännu inte har läkt.

Bolton väven in naturen och dess inverkan på människorna på fint sätt i historien och jag tänker inte helt osökt på Peter Mays bokserie om de Yttre Hebriderna. Naturen tar och den ger och människorna är tvungna att anpassa sina liv efter dess skiftningar. I denna karga och steniga natur är det lätt att en människa – ett barn – försvinner till synes spårlöst.

Författarfoto: Mark Bassett

Istvillingar av S.K. Tremayne

Lydia och Kirstie är enäggstvillingar – oskiljaktiga i ena stunden och rivaler i nästa. Det otänkbara händer dock och Lydia faller från en balkong och dör. Kvar blir en familj – föräldrarna Sarah och Angus och systern Kirstie – i ofattbar sorg och i förfall.

I ett försök att rädda familjen och få en nystart väljer de att flytta till en isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus, som stått obebott i flera år. Inget blir dock som de hoppats. Kirstie är ensam och börjar bete sig allt mer besynnerligt – tycks tala med sig själv och börjar benämna sig själv som Lydia. De andra barn i skolan drar sig undan och Kirstie förblir ett mycket ensamt barn. Föräldrarna börjar tveka – var och en för sig och du som läsare får ömsom ta del av Sarah och ömsom Angus berättelser och minnen. Vad var det egentligen som hände den där olycksdagen med Lydia? Eller var det Kirstie?  Istvillingar av S.K. Tremayne är såväl en relationsroman som en spänningsroman där författaren skildrar glimtar av tvillingskap, föräldraskap och äktenskap och om rivande sorg och förlust.

Det isolerade huset som ska bli den förändring som läker familjen – som ger nytt liv och frihet – blir snart istället en plats där de glider allt längre ifrån varandra, en plats för tvivel och misstänksamhet. En plats för oerhörd ensamhet där naturen är starkare än människan.

Boken är krypa-under-skinnet-obehaglig och ett tvivel växer sig allt starkare utmed historiens gång. Jag blir osäker och luras på flertalet villovägar och händelseförloppet och slutet var, i alla fall för mig, oförutsägbart. Samtidigt handlar den om så mycket annat – där liv, död och sorg är en stor del av berättelsen. Den är faktiskt också en intressant skildring av tvillingskapet och dess negativa sidor. Det är inte alltid lätt att ha en helt identisk spegelbild hos sig och det är självklart oerhört traumatiskt och förvirrande att mista den.

Kvinnan i svart av Susan Hill

Susan Hills Kvinnan i svart hyllas av många och man kan väl våga sig på att kalla det en modern skräckklassiker. Hill flirtar oblygt med artonhundratalets skräckromantik – inte minst på grund av att handlingen är förlagd under detta århundrade och handlar om den unge advokaten Arthur Kipps, som får i uppdrag att bege sig till en fjärran belägen landsortsstad för att närvara vid mrs Alice Drablows begravning och ordna upp hennes arv. För att underlätta sitt jobb väljer Kipps att bo i Drablows övergivna och avlägset benägna hus (vars isolering inte blir mindre påtaglig då den enda vägen försvinner i tidvattnet). Ett viktorianskt och isolerat hus så långt ifrån bebyggelsen att ingen skulle kunna höra dina skrik på hjälp – vilken perfekt scenografi till Hills spökhistoria

Jag gjorde dock ett misstag – jag valde att lyssna på ljudboken istället för att läsa den på sedvanligt sätt och nja jag får säga att i fullt dagsljus med bristande koncentrationsförmåga i bilen till jobbet så är den inte så fasansfullt skrämmande som många andra tycks tycka. En annan sak som säkert påverkar är att jag tyvärr sett filmatiseringen, vilket självklart spelar in i hur jag uppfattar historien och dess överraskningseffekt. Det som gör mig glad är dock hur välskriven den är och hur Hill valt att skriva en dåtida skräckroman som inte behöver många ingredienser för att fängsla läsaren (vilket jag så småningom blev i soffan när kvällsmörkret kröp in). Trots min tveksamma läsupplevelse kan jag verkligen rekommendera Kvinnan i svart – men vänta att se filmen till du har läst.

Susan Hill är en engelsk författare som bland annat har belönats med Somerset Maugham Award, Whitbread Novel Award och John Llewellyn Rhys Prize. Sedan år 1998 går historien om Arthur Kipps och hans upplevelser på den engelska landsbygden som teater i London’s West End och är även ute på turné över hela världen.  År 2012 tilldelades hon dessutom med den Brittiska Imperieorden CBE för sin författargärning. Samma år kom filmatiseringen  av Kvinnan i svart, med Daniel Radcliffe i huvudrollen.