Novellix N° 26

Fantasy framsida
Omslag: Lina Ekstrand

Malte Persson är för undertecknad ett tämligen anonymt författarskap. Jag har hört talas om (inte läst) hans Edelcrantz förbindelser som nominerades till Augustpriset 2008, men det är så långt min kunskap sträcker sig. Nu har han för Novellix skrivit en novell som heter Fantasy.

Fantasy är en tämligen annorlunda och experimentell text. Berättarrrösten – en hen, även omskriven som ”en av alla would be-prinsessor” – är högst närvarande och tydlig i texten, vilket till en början faller mig helt i smaken. Du får genom Would be-prinsessan möta Den Sorgsne prinsen, Protagonisten, Antagonisten, Dvärgen och Häxmästaren, som alla på ett eller annat sätt har en historia gemensam i ett havererat filmprojekt: ”Hemligheten”.

Gränsen mellan vad som är verkligt och vad som tillhör filmen och vad som är en del av overkligheten suddas ganska snart ut, vilket gör att jag tyvärr snart tappar intresset. Detta tillsammans med att Would be-prinsessans tydliga röst snart liknas mer vid en monolog än en dialog med de andra personerna i berättelsen gör att jag tappat bort mitt fokus på berättelsen. Novellen blir helt enkelt för experimentell för min smak. Men nog gör den mig nyfiken på Malte Perssons övriga verk.

Trots att jag med en graciös kanonkula slängde mig i novellvågen hos Anna Och  dagarna går, har jag inte läst en endaste novell i år (är det månne en förbannelse som vilar över alla lästema/läsprojekt jag anammar). Skärpning på den! Men nu är jag i alla fall med. Tärningen är kastad!

Annonser

Novellix knäcker nya idéer

Det finns idéer som är så bra att de är lite smärtsamma att bevittna. Såna där idéer som du önskar att du själv kommit på. Varför kom inte j a g på det?! Som att släppa noveller styckvis som Novellix. Sen kom de på den brilljanta idéen att man kan ha dem som prenumeration. Perfekt julklapp by the way.

Idag fick jag se att de har ett samarbete med Spotify. Via Spotify kan du lyssna på fyra noveller:

Har du ett Spotify-konto så är det bara att sätta igång och lyssna. Själv har jag dock ett inte helt okomplicerat förhållande till ljudböcker, men tycker själva idéen är fenomenal (även om inte just jag är kompatibel med detta litterära medium).

Tre gånger Adichie

Ett författarskap som verkligen talar till mig är Chimamanda Ngozi Adichies. Hon har kommit att kallas ”en av sin generations främsta afrikanska författare” och hon har ett litterärt tonfall som tenderar att fängsla mig då hennes miljöer, personer och starka berättarröst generellt skiljer sig från dem jag är van vid.

Det stora internationella genomslaget fick hon med En halv gul sol, i vilken hon fick hela världen att minnas Biafrakriget som utspelade sig mellan 1967-70. Hon lyckas på ett passionerat, närvarande och nyanserat sätt att fängsla läsaren med sina människoskildringar och med det historiska skeendet (utan att bli historiskt tung och torr). Boken är fascinerande ur flera olika perspektiv och det är svårt att klippa navelsträngen när den är slutläst. I boken får du bland flera möta tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den politiskt engagerade Odenigbo, engelsmannen Richard och tjänaren Ugwu. Kriget bryter ut. Hem och familj splittras. Människoödena flätas samman i en fängslande väv.

  Klicka på bilden för att läsa ett utdrag    

”Vackert skriven och till brädden fylld med liv, En halv gul sol är en enastående roman.”  (Joyce Carol Oates)

Lila Hibiskus är hennes egentliga debut men kom ut här i Sverige tre år efter En halv gul sol (2007). Historien är enklare och mindre komplex, men du känner igen Adichies ton. Lila Hibiskus är klart läsvärd och minnesvärd. Samtidigt som Kambilis far Eugene Achike får pris från Amnesty International och skänker stora summor till välgörande ändamål är han en tyrann innanför hemmets fyra väggar. Han håller familjen i ett järngrepp och styr familjen genom religiös oresonlighet och du får ta del av Kambilis kamp för att hitta sig själv. Historien om Kambili och hennes familj griper ett hårt tag om hjärtat. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ett utdrag.

Slutligen så vill jag lyfta Adichies novellsamling Det där som nästan kväver dig från 2011. Att ha en novellsamling av Chimamanda Ngozi Adichie på sängbordet är utöver det vanliga då novellerna visar prov på samma starka språk som i tidigare böcker. Ett språk som får en att hålla andan, känna efter och får läsaren att vara där på plats, t.ex. i ”Äktenskapsarrangörerna” när Chinaza träffade sin make och hon förundrat ser ”Ytterligare en detalj äktenskapsarrangörerna försummat att nämna – munnar som berättade sömnens historia, som kändes smetiga som gammalt tuggummi, som luktade som sophögarna vid Ogbetemarknaden”. Klicka på bilden ovan eller här för att läsa ytterligare utdrag.

Två andra starka noveller är ”En privat angelägenhet” och ”Den amerikanska ambassaden”, i vilka Adichie berättar om sorg, flykt och revolt i Nigeria. Som alla novellsamlingar gör sig novellerna bäst om man läser dem en och en, då och då.

Har du ännu inte läst Chimamanda Ngozi Adichies så kan jag varmt rekommendera att du gör det.

Novell på dropp

Jag försöker ibland att bryta läslunken med noveller. Perfekt att ha när navelsträngen från föregående läsupplevelse är svår att klippa. När du är i en mellan-bok-period. I valet och kvalet. Numer ligger det ofta en novellsamling på sängbordet som jag läser ur lite då och då. En novell i taget. 

Novellformen är en ganska svår genre att bemästra som författare. Det lilla formatet begränsar såväl ordval, tidsperspektiv som innehåll. Nivån kan således variera ganska stort i en novellsamling. Därför är Novellix affärsidé avundsvärt lysande. De ger ut en novell åt gången. De har redan valt ut guldkornen. Den litterära världens version av snabbmat. En liten läsupplevelse i fickformat. Perfekt till tidigt kalla bussturer. Du kan sjunka ner i sätet och mysa in dig i halsduken och börja din dag med ett litterärt uppvaknande.

Tanken är lockande god, men jag åker ju inte kollektivt. Jag kör bil. Det blir därmed svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa en novell – hur liten den än må vara. Jag passade därför på att hämta hem tre ljudnoveller från biblioteket. Tanken är smått brilliant! Jag kan inhalera text även när jag kör bil. Eller novell på dropp.

Det fantastiska med de här novellerna är att de är inlästa av författarna själva, vilket bidrar till att man får höra hur de själva har tänkt sig att texten ska låta. Jo det är ”fine”, men jag vill ju kunna pausa, stanna upp, drömma vidare, fundera en stund, läsa om, skumma eller gå tillbaka i texten. Det funkar ju inte när man har ljudbok. Jag tappar istället tråden och intresset och får lyssna om. När jag läser är jag ett med texten och behöver se den för att ta in hela läsupplevelsen. Bilden av texten är en del av hela grejen. Med text alltså.

Dessa noveller var faktiskt lite för bra för att bli ”skumlyssnade” på. De är värda så mycket mer än mitt ointresse. Jonas Karlsson gör visserligen en väldigt bra inläsning av sin novell Spår i snön och jag gillar verkligen hans stämma. Men jag måste fokusera: ”lyssna, lyssna, lyssna” och nu i efterhand minns jag nästan bara snön och hans röst. Johannas Thydells Han tänkte på dem som färger gick mig tyvärr helt förbi då den är väldigt litterär och jag behövde verkligen möjligheten att stanna upp och läsa om och få texten serverat i min takt – få smaka på den lite mer. Här börjar jag känna mig lite obekväm och småirriterad.

Den sista jag lyssnade på var Jonas Hassen Khemiris Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (lysande titel!) och nu blev jag riktigt förbannad på mig själv. Varför förstöra läsupplevelsen på det här sättet? Jag måste få läsa själv. Det här är ju bra. Egentligen. Jag bara kom av mig i dagdrömmeriet, i rödljuset eller någonstans på motorvägens tristess. För att göra mig lite extra irriterad så är ljudkvaliteten under all kritik. Det låter som att Khemiri pratar i en låda.

Ljudnovellen. Det är inte ditt fel. Det är mig det är fel på. Du är inte rätt format för mig just nu. Jag skulle ha läst dig istället. Förlåt.

Härliga bokomslag

Novellix har släppt åtta nya noveller och jag tror minsann att jag blev lite lyckligare av dessa färgsprakande omslag. Visst är de vackra?

På tal om noveller så har jag lyssnat på tre stycken ljudnoveller och jag har inte ett helt okomplicerat förhållande till formatet. Inlägget om ljudnovellerna kommer troligen upp under morgondagen.

Litterär separationsångest

Ibland är det så svårt att lägga en bok bakom sig. Att klippa navelsträngen. Att gå vidare. Man flyter lite lätt i separationsångest och vill liksom gå tillbaka i tiden och ha det där bra framför sig. Då kan det vara passande att varva sin läsning med en annan slag av litteratur. För att bokstavligen klippa av den där litterära navelsträngen. Jag talar om korta texter, som gjorda för att hänföra, underhålla och stundtals låta läsaren falla ner i vemodig eftertanke och man blir med andra ord distraherad från sin avtagande bokångest. Även om du inte gillar noveller så kan den här typen av texter vara något för dig. De passar perfekt för att ha i handväskan, för sköna stranddagar eller kalla bussturer. De har ofta ett snabbt språk, direkta och med ett humoristisk inslag. Ni ska få tre tips.

Den första är Dan Rhodes Skeppsbrott och hundra andra berättelser om kärlek, som består av 101 kortnoveller på 101 ord vardera. Vald berättarteknik gör naturligtvis att nivån skiftar (kan tänkas vara begränsande emellanåt) men där återfinns smått genialiska små berättelser. Du skrattar. Du skakas om och då och då sätter du det där skrattet i halsen.

Ur: Kan du inte bara vara pinsamt tyst

Ovan text är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak. De är författade av Tomas Kindenberg och illustrerade av Stefan Bladh och Fredrik Tjernström. Perfekt bok att ge bort då den är både läsvärd och grafiskt snygg. 

Klicka på bilden nedan så kan du läsa fler utdrag ur boken:

Klicka på bilden för att läsa ett utdrag

Kan du inte bara vara pinsamt tyst och nästkommande och avslutande lästips har jag fått från Bia Sigge (@biaSparrow) och hon har (likt mig naturligtvis) excellent lässmak (!).

Den som har kommit att bli min absoluta favorit är Etgar Kerets Åtta procent av ingenting (lysande titel!). Knivskarp. Humoristisk. Överraskande. Mycket tänkvärda små och intensiva samtidsberättelser från Israel. I skuggan av det land som vi är vana vid att läsa om. ”Det är en intim, liten värld, befolkad av vardagshjältar och nobodies, och fylld av sin egen omvälvande dramatik.” (http://www.boktipset.se/bok/atta-procent-av-ingenting)

En bok i sig som skapar litterär separationsångest.

Sommarens bästa?

Vilken bok har skänkt mig mest och bäst läsglädje i sommar? Jag har svårt att utse en då jag har läst böcker som är väldigt olika varandra. Därför känner jag mig nödgad att utse tre:  En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, Tiden av Paul Harding och Skuggland av Jonas Brun. Dessa har stannat kvar hos mig och emellanåt leker tankarna fortfarande med dem. Lite separationsångest som lever kvar. Ni vet när man inte riktigt vill att boken ska ta slut och man söker samma läskick i kommande böcker.

Detta är tre väldigt olika böcker men alla är mycket välskrivna och blir till ren läsglädje. Författarna visar prov på en språklig fingertoppskänsla som får fram de små fina nyanserna av känslor, miljöer och människor som kan vara svåra att se. Kanske är de inte helt olika varandra i alla fall.

Adichie har för övrigt kommit att bli en av mina favoritförfattare då jag även har läst hennes andra två böcker under sommaren: Lila Hibiskus och Det där som nästan kväver dig. Böcker som jag säkert kan återkomma till i framtida inlägg.

Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center
Copyright/fotograf: Beowulf Sheehan/PEN American Center