Så vi möts igen

Du har väl inte redan börjat tröttna på inlägg om vårens böcker?! I total förnekelse kommer jag efter detta producera ett, möjligtvis två inlägg till. Alla med olika tema. Du har tidigare kunnat läsa om de naggande goda debutanterna, om nya icke-debuterande bekantskaper, om vårens omslag och idag kommer jag att lyfta gamla bekantskaper som jag fortfarande är nyfiken på. Med andra ord: författare jag tidigare läst och vill läsa mer av.

Ett av årets små guldkorn var David Levithans Liten parlör för älskade, som var en annorlunda liten bok om kärlekens alla sidor. I vår släpper han nytt: Jag, En (X-publishing) som även den verkar vara härligt skruvad och annorlunda. ”En” vaknar varje dag upp i en ny persons kropp. Hur tänker man? Hur gör man? Hur känner man? Frågorna hopar sig. Blir nyfiken på.

Motvilligt fick jag i september erkänna att Melina Marchettas Jellicoe Road var fantastisk. Kompositionsmässigt var den lysande och jag gillade skarpt den något svåra huvudpersonen och för att inte tala om omslaget. Även Marcetta släpper nytt under våren: Francesca (X-publishing), som handlar om Francesca (!) som får axla ansvaret för sin familj då hennes mamma fått ett sammanbrott. Otroligt snyggt omslag, vilket jag tyvärr inte kan visa då förlaget ännu ej lagt upp vårnyheterna på hemsidan.

Många är vi som har läst Johanna Nilssons debut från 1996 Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Hon har sedan dess utkommit med femton böcker i blandade genrer. Jag läste hennes debut först i år och har inte läst någon av hennes andra. Gå din väg men stanna kom ut förra året och den har jag varit nyfiken på. Men lästid kontra all annan tid gör att mycket förblir oläst.

Till våren kommer Jag är den som skall komma (Forum), i vilken en psykotisk kvinna hävdar att hon är frälsaren och hon får en lärjunge i mentalvårdaren Sami. Boken blir på så vis en lek med hur Jesus skulle ha handlat och blivit bemött idag. Antar att det är liknande temat i James Freys Sista testamentet (har ännu ej läst). Intressant vilket som.

Avslutningsvis ett passande ”Äntligen!” då Sofi Oksanens När duvorna försvann (Albert Bonnier förlag) kommer i april. ”Sofi Oksanens nya roman är en berättelse om ockupation, om motstånd och förräderi i Estland under och efter andra världskriget.” (Svensk bokhandel, Vårens böcker 2013). Med andra ord: oksangenialiskt!

Oksanen är en av mina favoritförfattare och hennes Utrensningen tillhör en av mina tidlösa favoriter och hennes Stalins kossor ligger inte långt efter. Jag kan dock inte förklara varför jag inte läst hennes Baby Jane. Vad hände?

Vårfrosseriet är inte riktigt över än. Jag funderar och filar på ett inlägg som handlar om böcker som inte riktigt tog slut sist jag läste, d.v.s. fortsättningar. Jag kan trösta er som har börjat att tröttna på omåttligheten i mina vårliga inlägg – ljuset i tunneln närmar sig. Jag är snart färdig.

 

Nyfiken på omslag

Många är ni som har superfina julkalendrar på era bloggar. Kraven att producera skulle bli övermäktigt för undertecknad så jag är glad att det finns andra som orkar. Fiktiviteter har dagligen inlägg som inkluderar bokrelaterade frågor. Ibland svarar jag i kommentarsfältet, men dag tänkte jag att ett inlägg skulle vara på sin plats. Just idag så lyfter nämligen Helena a.k.a. Fiktiviteter snygga omslag.

Jag brukar emellanåt ha inlägg som lyfter just bokomslagen eftersom ”Hur boken ser ut och känns är att största vikt, inte minst för mig som spontanköper och attack-läser böcker. Det sägs att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jo, jag dömer fort och skoningslöst. Snyggt omslag – köp! Tråkigt omslag – ingen läslust!” Och formgivarna behöver lyftas fram för deras jobb blir allt viktigare då konkurrensen i bokbranschen är skoningslös. Omslagen ska både spegla bokens innehåll, syfte och stå ut från mängden. Så att attackköpare som jag ska uppmärksamma dem helt enkelt.

Jag har tidigare lyft omslag här, här och här. Med veckans tema i bakhuvudet är det på sin plats att lyfta omslag från vårutgivningen.

Vårkatalogen i sig är fantastiskt snygg och är formgiven av Petra Börner, som även har formgivit en massa andra snygga saker (se här). Precis i min smak.

Det är inte så att det skräller till väldans mycket när jag bläddrar genom katalogen. Inte så mycket wow över omslagen tyvärr. Några stack dock ut:

Omslagsbild: Stickan 13045795_O_1 13046082_O_1

Stickan (Rabén&sjögren) är illustrerad av Pete Williamson, men jag kan tyvärr inte finna vem som är formgivare åt Farligt att förtära eller Välkommen ut på andra sidan (Norstedts). Kanske dags att även förlagen börjar lyfta fram sina formgivare?!

Ett ljus i mörkret

Igår hoppade jag runt i speedat pepprus och utbrast äckligt entusiastiskt ”men guuud vad kul med snö”, ”men guuud vad det blir ljust av snön” och ”men guuud vad jag blir pigg”. Idag den episka tröttheten. Det här med att hushålla med energi för en mer jämnaplågortillvaro snarare än en känslomässig bergochdaltillvaro verkar vara svårt för mig. Det är på eller av. Igår på. Idag av.

Ett ljus i mörkret kom dock som ett brev på posten (bokstavligen). Vårens bokkatalog från Svensk bokhandel! Och jag utbrast ”men guuud vilket fint omslag” för det var just det – superfint.

3e9dd4c6407d11e2b55422000a9f1377_7

 

Illustratör och formgivare är Petra Börner och på hennes hemsida kan du se fler fantastiska saker. Helt i min stil.

Dags att tänka på ytligheter

Detta är ett inlägg för att hylla alla härliga formgivare som skapar våra fina bokomslag. Hur boken ser ut och känns är att största vikt, inte minst för mig som spontanköper och attack-läser böcker. Det sägs att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jo, jag dömer fort och skoningslöst. Snyggt omslag – köp! Tråkigt omslag – ingen läslust! Inte alltid den bästa metoden, men ack så snabbt det kan gå. Böckerna blir också en extra inredningsdetalj där hemma, så ju snyggare omslag, ju bättre placering.

Det finns dock några bokomslag som jag vill lyfta fram lite extra, t.ex. Lotta Kühlhorns formgivning av Jonas Hassen Khemrirs Ett öga rött (2003) – ett omslag som har lagt sig som ett grafiskt minne och gör att jag tänker på den när jag ser hennes senare verk, såsom Jonas Karlssons Spelreglerna : noveller (2011). Även när jag ser på Babel (sker oförskämt sällan) så tänker jag på boken då dekoren är snarlik. Lotta Kühlhorn är även formgivare till de omslag som jag sedan tidigare har hyllat hos Novellix förlag (här). Nedan följer nämnda böcker samt fler exempel på Lotta Kühlhorns fantastiska omslag:

    

Ett annat omslag som jag har fastnat för är Eva Lindebergs Utrensningen av Sofi Oksanen. Nedan ser ni även hennes häftiga omslag till pocketutgåvan av Bibeln.

                   

Om det inte är färgknaster och geometriska mönster går jag främst igång på svart-vita omslag såsom Gilla Böckers nyutgivning av James Freys Tusen små bitar (formgivning: Vendela & Valentin). Nedan följer även Marina Mattssons omslag för Cormac McCarthys Vägen och Anna Gevaldas En dag till skänks. Eva Lindberg har formgivit Kim Leines Tunu.

   

Bokomslag behöver inte alltid vara så himla snygga – viktigast, ur försäljningssynpunkt, är kanske att de är uppseendeväckande och minnesvärda (och att innehållet lever upp till omslaget). Ofta går det väl hand i hand (förhoppningsvis). Avslutningsvis vill jag därför lyfta fram något av en favorit i ämnet. Ett omslag som ligger fast på min näthinna som jag kategoriserar som minnesvärt snarare än snyggt (vill du läsa om vad jag tyckte om innehållet kan du göra det här).

Boken heter Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Tyvärr har jag inte lyckats vaska fram ett namn på formgivaren.

Härliga bokomslag

Novellix har släppt åtta nya noveller och jag tror minsann att jag blev lite lyckligare av dessa färgsprakande omslag. Visst är de vackra?

På tal om noveller så har jag lyssnat på tre stycken ljudnoveller och jag har inte ett helt okomplicerat förhållande till formatet. Inlägget om ljudnovellerna kommer troligen upp under morgondagen.

Där träden blir till lövtunnlar…

Vad kan jag skriva som inte redan har skrivits om Jellicoe Road? Inte mycket. Men jag kanske inte heller är lika entusiastisk som många andra bokbloggare. Det känns lite så där att man är sist att lösa biljett på biografen innan filmen släpps på dvd. Alla har liksom redan läst, tyckt till och gått vidare. Jag försöker att gnugga bort alla andras åsikter om boken.

I Jellicoe Road väver författaren Melina Marchetta på ett skickligt sätt en väv av små historiefragment som växer sig större och tydligare allt eftersom. Så småningom blir det klart för dig att du hoppar mellan tre tidsperioder: nutid, för tre år sedan och för tjugotvå år sedan. I nutid råder ett Flugornas herre-inspirerat territorialkrig på Jellicoe Roads internatskola. Kriget har sitt ursprung i vad som skedde för tjugotvå år sedan och kompliceras av händelser som ägde rum för tre år sedan och ger därmed lite klassiska Romeo och Julia-vibbar. Låter det förvirrande? Det var det också. Så småningom börjar du dock se mönstret som Marchetta utgår ifrån och du börjar bläddra tillbaka, läser om och har små aha-upplevelser. Kompositionsmässigt är den därför lysande. Språkmässigt går den lite upp och ner – därför min något tveksamma inställning. Emellanåt är den verkligen fantastisk, men nivån sjunker lite då och då och får ett klichéaktigt språk (främst i de små kärleksscenerna). Men när den är fantastisk så är den så fantastisk att jag känner mig nödgad att skriva av och läsa om små citat. Och för det mesta är den faktiskt  det – fantastisk.

Det är inte ett okomplicerad förhållande du får till huvudpersonen Taylor. Hon är inte alltid bekväm och hon kan skrika, sura och bete sig ganska fånigt emellanåt. Hon blir därför också väldigt trovärdig. Hon är en sårad och rädd liten tonåring som inte har mycket till vuxenstöd i livet. Och hur förväntas man bli om man som elvaåring överges på 7-eleven av sin egen mor?! Därefter bor hon på Jellicoe internatskola där fler än hon har en jobbig bakgrund. ”Alla här har sin historia och jag önskar inget hellre än ett förflutet” säger Taylor när hon försöker minnas sin egen historia, som hon har grävt djupt ner i förnekelsens dimma.

Avslutningsvis vill jag även passa på att hylla formgivningen som Hanna Larsson står för. Sällsamt snyggt omslag!

”Jag bor på Jellicoe Road. Där träden blir till lövtunnlar och där man kan sitta högt upp i dem och se ända till jordens ände […]. Kom ihåg det”.

Haltande superhjältar

Det är svårt att inte tycka att Alla mina vänner är superhjältar är en charmerande historia. Den har alla förutsättningar för att bli något riktigt bra: en hjärtskärande kärlekshistoria, en underhållande och kreativ grundidé och ett ofantligt och fantasirikt karaktärsbibilotek.

Det är Toms alla vänner som är superhjältar och han har till och med gift sig med en – Perfektionisten. Under bröllopsnatten blir dock hon hyptnotiserad av Hypno och Tom blir därefter osynlig för henne. Kommer hon någonsin att kunna se Tom igen? Det är denna kärlekshistoria som liknar något av en ramberättelse för alla andra superhjältar.

Historien haltar dock. Den får aldrig något riktigt djup och alla fantastirika karaktärer blir hängande lösa. De rabblas upp utan sammanhang och ligger ofta helt utanför huvudhistorien. På så sätt känns tyvärr även ramberättelsen något tunn. Djupet sitter ofta i allt som vävs omkring den.

Tänk vilka häftiga parrallellhandlingar det kunde ha varit om Kaufman fått ihop historierna bättre?! Fantasin är det inte fel på när vi till exempelvis får möta Stresskaninen som absorberar all stress omkring sig eller superhjälten Nåndag som försvinner lite för varje gång som hon säger ”någon dag”.  I boken fungerar superhjältarna som symboler för alla de styrkor och svagheter vi ”vanliga och mänskliga” besitter. Alla är vi nog lite superhjältar. Jag kan se mig själv i flera av dem och på så sätt blir historien lite vemodig. Tragikomisk på sitt vis.

Omslaget är bedårande och klart oförglömligt och Morgan Alling gör sig riktigt bra som uppläsare. Ja, jag har lyssnat och inte läst. Kanske skulle ha börjat att berätta det.

Skulle jag rekommendera den? Njä. Eller kanske. Läs den så du få ta del av alla karaktärer. Men håll nere förväntningarna.