Den magiska läskvarten

I samband med Litteraturutredningens betänkande, som presenterades för knappt två veckor sedan, skrev jag ett inlägg om magin med högläsning. Stunden är vår och ”den förenar, ger trygghet, utmanar språket, triggar fantasin och inlevelseförmågan hos barnen.”

I rapporten framgår det hur läsnivån sjunker bland våra barn, främst hos pojkar. Det är inte en helt lätt nöt att knäcka det här. I mitt inlägg så framhöll jag fördelarna med att läsa högt för barnen, men också att jag tycker det är viktigt att de ser min tysta läsning – att de ser mig i den mystiska läsdimma som jag kan hamna i. För att själva lockas. För att vilja komma dit.

Mina föräldrar läste inte högt för mig, men jag fann ändå litteraturen och slukade böcker vid tidig ålder. Jag hade dock inte fyrtio TV-kanaler. Jag hade inte heller internet. Jag hade inga spelkonsoler. Jag hade ingen mobiltelefon. Jag utsattes inte för det intensiva mediebrus som ständigt står på i bakgrunden idag. Det fanns inte så mycket mer än att läsa. Faktiskt.

Jag är ingen bakåtsträvare och tycker att medieutbudet är otroligt på flera vis. Att vi kan nå hela världen när vi vill är berikande på åtskilliga sätt. Jag ser inga problem med att mina småkillar spelar datorspel och Wii-spel. Tvärtom jag är övertygad om att de tillför något snarare än inskränker dem. Men vår tid är begränsad och den fylls av annat idag.

Adlibris vill dra sitt strå till stacken genom Läskvarten. ”Med Läskvarten vill vi inspirera och hjälpa till att göra läsning till någonting lustfyllt för barnen – och för föräldrarna.” På Läskvartens hemsida får du tips på bra högläsningsböcker och de låter även några svenska författare ge sina bästa lästips. Adlibris är även nyfika på oss andra, vad vi läser just nu och hur ser våra högläsningsstunder ut? Jag har berättat om våra högläsningsstunder här och länka gärna era. Skriver ni på Twitter kan ni använda hashtag #laskvarten på Twitter.

Längst uppe i menyn finns en flik som heter ”Barnlitteratur” – där ger jag flera tips på bra högläsningsböcker (här). Jag har två pojkar på åtta år som gillar högläsning i allmänhet och spänning, magi och äventyr i synnerhet. Böckerna bör ha korta kapitel med tydliga nervpirrande fortsättningsslut och fina illustrationer. De får även gärna inkludera såväl pojk- som flickhjältar och gärna finnas i serier.

Omslagsbild: Spiderwick 1: Vättar i väggen     Harry Potter och de vises sten

Spiderwick-serien av Holly Black var olidligt spännande och var lite extra fängslande då de handlar om ett par tvillingpojkar. Även Jo Salmsons böcker om Tam tiggarpojken och Häxfolket är bladvändare och har halsbrytande cliff hangers. Martin Widmarks böcker om den halte vikingapojken Halvdan är burleskt härliga och ligger ibland på gränsen på vad en mor vill läsa högt, självklart till killarnas stora förtjusning. För två kvällar sedan började vi läsa J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten och trots att de sett filmerna både framlänges och baklänges satt de som klistrade.

En personlig favorit är annars Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, men jag har medvetet väntat lite med den då jag själv tycker den är otroligt sorglig.

Brukar du läsa högt? Har du något tips du vill dela med dig? Har du kanske en personlig favorit sedan du var ung? Fler högläsningstips får du här.

Annonser

Till alla oss som är vi med Gardell

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ruskar om, rör runt och vi vaknar till. Alla blir på ett eller annat sätt påverkade av hans historia. De senaste dagarna har jag haft många besökare på bloggen och antar jag att det är han som drar. Det är Gardell som berör.

Många är vi som har recenserat boken och vi tar alla upp det som gör Gardell så speciell. Han har en ton som gör att alla känner sig delaktiga i historien. Hans persongalleri visar bredden av hur vi människor är – alla är vi barn av livets förväntningar och han visar hur vi formas hårt i våra föräldrars, skolas, kompisars och samhällets ibland kantiga formar. Under resans gång far vi runt i livets flipperspel och vi blir alltmer kantstötta och naggade i själen. Ibland kan den ursprungliga formen knappt vara urskiljbar. Vi skapas av livet. Av dess hårdhet och dess kärlek. Livets leklera.

Gardell visar även oss hur vi kan slå oss fria från våra formar, hur vi själva kan fila bort kantigheterna, välja vilken sida som ska slå emot i väggen eller laga i med annan fogmassa. Du kan själv välja färg på livets leklera.

Många är vi som har ett ”vi” med Gardell. ”Gardell och jag”. När du ensam flippar runt i spelet och inte riktigt vet vem eller vad som slår. När du förlamas av ensamheten mitt i flersamheten. När du inte själv kan skönja alla dina kantstötningar eller varför de hamnade just där. Någonstans på vägen vände jag mig till litteraturen. Då fann jag Gardell. Jag läste. Jag grät. Jag skrattade. Och vi blev ”vi”. Sen tappade vi bort varandra under några år, men nu står han här igen och ger mig ”en rak höger direkt mot hjärtat.”

Få är ni författare som rör mig ända in i själen. Khaled Hosseini gjorde det ett par gånger. Cormac McCarthy har gjort det en gång. Djupt. Joyce Carol Oates gör det ofta. Och så har vi Gardell som bar iväg mitt tonsårsjag och visade att det var helt okej att vara kantstött och att det är inte kanterna som är jag, utan kärnan av massan.

Jag känner många som har ett ”vi” med Jonas Gardell. Senast läste jag Fiktiviteter-Helenas personliga inlägg. Finner ni fler så länka gärna i kommentarsfältet.

Dagen efter

Det går inte att hymla med att jag hade skyhöga förväntningar på Torka inte tårar utan handskar. Boken tog ett rejält tag i magtrakten och satte in en ”en rak höger direkt mot hjärtat”. Jag hade gärna låtit boken vila en stund till, låta den riktigt sjunka in och de virvlande småtankarna skulle få ha stillats innan jag såg på filmatiseringen. Jag kunde dock inte låta bli. Nyfikenheten tog över och jag gjorde mig beredd med kramkudde och gråtnäsdukar. Och inledningsscenen blev precis så gastkramande som den var i boken. Instinktivt så vill du blunda och vända blad, men du sitter kvar och håller andan och tar emot den enorma ångeststorm som scenen förmedlar.

Levde den då upp till mina förväntningar? Ja, den var så känslosam och fruktansvärd och fantastisk som boken är. Adam Pålsson och Adam Lundgren är helt lysande som Rasmus och Benjamin och du fick deras bakgrund presenterat på ett trovärdigt sätt. Gardell står själv för manus och han  lyckas få med alla de nyckelmeningar som du minns från boken: ”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig” och slutscenen i ett snövirvlande Stockholm är precis som jag föreställt mig.

Finns där inget att vara kritisk emot? Jo, faktiskt. Jag saknar några saker: dialekter (alla talar likadant!), en icke ryckigt animerad älg (kunde t.o.m. ha utelämnat helt), föräldrarnas situation som har en mer framträdande roll i boken och Reines hjärtskärande historia. Det är ju så. Film kan aldrig leva upp till bok. En bok ger läsaren så mycket mer, du får en större historia, du kan läsa om, stanna upp och det är du som styr lästempot.

Tycker du att Kärleken var tårar och smärta så är det ingenting mot vad som väntar: ”Avsnitt 2 och 3 (liksom i bok 2 och 3) blir det mycket mycket tårar! Mitt hemliga mål – rusig av högmod – är att få en hel nation att äntligen sörja alla de underbara killar som inte fick leva sina liv!” Detta och mycket mer går att läsa i den chatt med Jonas Gardell som ägde rum på SVT.se efter gårdagens Torka aldrig tårar utan handskar (här).

Frågan nu är dock om jag ska se avsnitt 2 och 3 innan jag läst klart romanen. Om jag kan stilla min nyfikenhet så spelar jag nog in och inväntar bok 2 som kommer i januari.

Debuterande kulturtant

På torsdag gör jag min debut i kulturtantssammanhang. Undertecknad ska gå på Läslysten – litteratursamtal och/eller fikastund som stadsbiblioteket i Halmstad anordnar. Det är ingen bokklubb i vanlig traditionell mening utan du får samtala om det du har läst (d.v.s. ingen specifik bok). Och har du inte läst något så kan du tala om vad du vill läsa. Inga förkunskaper krävs. Helt lysande.

Jag har tidigare berättat om mina svårigheter med bokklubbar och att jag tenderar att motarbeta själva andemeningen med sådana sammanslutningar (någon annan som säger till mig när jag ska läsa och vad jag ska läsa). Men det här är något annat. Och helt i min smak. I min lässtil. Kravlöst.

Missförstå mig rätt – jag gillar att snacka om gemensamt lästa böcker. Jag ogillar dock att bli tvingad på läsning. Spontanläsningen och glädjeläsningen blir åsidosatt av en väl diplomatiskt vald bok. Har jag dock tur att snubbla in i ett (fikande) sällskap som läst samma bok som jag så är det guld. Händer dock inte så ofta. Att jag bara snubblar in i sådana. Vad tycker ni om bokklubbar? (Skriv gärna en kommentar – räds icke att stiga in i mitt kommentarsfält. Jag ser att fler läser än som kommenterar).

Du har väl inte glömt

kvällens premiär av den nyskrivna dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är tre entimmes avsnitt och bygger på romantrilogin med samma namn av Jonas Gardell. Ladda med kramkudde och gråtnäsdukar. Och var beredd: den slår en rak höger direkt mot hjärtat! Läs gärna min recension på boken här. Serien ser du i SVT1 20.00 och i SVT Play.

    

Ikväll är det även (äntligen) dags för Homeland säsong två. Lär gärna om den här. Samma kanal(-er) som ovan kl 22.00.

Dags att tänka på ytligheter

Detta är ett inlägg för att hylla alla härliga formgivare som skapar våra fina bokomslag. Hur boken ser ut och känns är att största vikt, inte minst för mig som spontanköper och attack-läser böcker. Det sägs att man inte ska döma en bok efter dess omslag, men jo, jag dömer fort och skoningslöst. Snyggt omslag – köp! Tråkigt omslag – ingen läslust! Inte alltid den bästa metoden, men ack så snabbt det kan gå. Böckerna blir också en extra inredningsdetalj där hemma, så ju snyggare omslag, ju bättre placering.

Det finns dock några bokomslag som jag vill lyfta fram lite extra, t.ex. Lotta Kühlhorns formgivning av Jonas Hassen Khemrirs Ett öga rött (2003) – ett omslag som har lagt sig som ett grafiskt minne och gör att jag tänker på den när jag ser hennes senare verk, såsom Jonas Karlssons Spelreglerna : noveller (2011). Även när jag ser på Babel (sker oförskämt sällan) så tänker jag på boken då dekoren är snarlik. Lotta Kühlhorn är även formgivare till de omslag som jag sedan tidigare har hyllat hos Novellix förlag (här). Nedan följer nämnda böcker samt fler exempel på Lotta Kühlhorns fantastiska omslag:

    

Ett annat omslag som jag har fastnat för är Eva Lindebergs Utrensningen av Sofi Oksanen. Nedan ser ni även hennes häftiga omslag till pocketutgåvan av Bibeln.

                   

Om det inte är färgknaster och geometriska mönster går jag främst igång på svart-vita omslag såsom Gilla Böckers nyutgivning av James Freys Tusen små bitar (formgivning: Vendela & Valentin). Nedan följer även Marina Mattssons omslag för Cormac McCarthys Vägen och Anna Gevaldas En dag till skänks. Eva Lindberg har formgivit Kim Leines Tunu.

   

Bokomslag behöver inte alltid vara så himla snygga – viktigast, ur försäljningssynpunkt, är kanske att de är uppseendeväckande och minnesvärda (och att innehållet lever upp till omslaget). Ofta går det väl hand i hand (förhoppningsvis). Avslutningsvis vill jag därför lyfta fram något av en favorit i ämnet. Ett omslag som ligger fast på min näthinna som jag kategoriserar som minnesvärt snarare än snyggt (vill du läsa om vad jag tyckte om innehållet kan du göra det här).

Boken heter Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman. Tyvärr har jag inte lyckats vaska fram ett namn på formgivaren.

Babel, Khemiri och Gardell

Jag är ingen fantast av Babel. Jag vet. Fruktansvärt på alla de vis. Skäms på mig. Jag borde ju gilla detta, men det är dagens sanning. Står Babel på så finns det några vanliga scenarion att välja mellan: 1) jag somnar 2) omedvetet greppar jag fjärrkontrollen och zappar 3) jag börjar läsa boken som med största sannolikhet vilar i mitt knä. Det sista alternativet är att föredra men sen står det ganska jämnt och väger mellan det första och andra alternativet.

Men är det jag vill komma fram till?! Jo, att på söndag så vill jag minsann titta. Då kommer två av mina svenska favoriter dit: Jonas Hassen Khemeri (jag veeet tredje inlägget om honom på en vecka) och Jonas Gardell. Båda är aktuella med nya böcker och den sistnämnda även med en nyskriven TV-serie. De har gemensamt att de båda skriver om ”vi och dom” och utanförskapets destruktiva kraft. När? På söndag den 7:e oktober kl 20 i SVT2 (se mer här).