I tanken kan vi förändra världen som vi vill!

Att språk är makt är ingen nyhet. Men har du tänkt på att utan språk hade du inte kunnat tänka, minnas eller drömma? Allt vi gör bygger på att vi kan uttrycka oss. Språkets värld är författad av Johan Althoff och illustrerad av Robert Nyberg och handlar om språkets betydelse för hur vi uppfattar världen, varandra och oss själva. Hur betydelsen av ord, meningar och tankar skapas av samspelet mellan oss (eller i brist på det). ”Våra tankar om världen är en del av världen” och det fantastiska i att vi kan fantisera fram bilder som vi inte har mött i verkligheten. Och förresten vi hade inte haft ett minne utan kunna tänka. Och inte tänka utan ett språk.

Althoff kallar boken språkfilosofi, vilket stämmer. Du får följa med på en liten resa i språkets bildvärld och hur vi är unika genom vårt sätt att använda det. I korta texter med härliga illustrationer av Nyberg stannar du kanske upp och tänker just på hur du tänker. För att kanske uppmärksamma just det. Att du tänker.

Läsglädje för språkvetare. Läsglädje för språkovetare. Underhållande vardagsfilosofi. Passar stora som små språkintresserade då både texterna och illustrationerna är lättillgängliga. Läs eller ge bort. Eller både och.

Litterär separationsångest

Ibland är det så svårt att lägga en bok bakom sig. Att klippa navelsträngen. Att gå vidare. Man flyter lite lätt i separationsångest och vill liksom gå tillbaka i tiden och ha det där bra framför sig. Då kan det vara passande att varva sin läsning med en annan slag av litteratur. För att bokstavligen klippa av den där litterära navelsträngen. Jag talar om korta texter, som gjorda för att hänföra, underhålla och stundtals låta läsaren falla ner i vemodig eftertanke och man blir med andra ord distraherad från sin avtagande bokångest. Även om du inte gillar noveller så kan den här typen av texter vara något för dig. De passar perfekt för att ha i handväskan, för sköna stranddagar eller kalla bussturer. De har ofta ett snabbt språk, direkta och med ett humoristisk inslag. Ni ska få tre tips.

Den första är Dan Rhodes Skeppsbrott och hundra andra berättelser om kärlek, som består av 101 kortnoveller på 101 ord vardera. Vald berättarteknik gör naturligtvis att nivån skiftar (kan tänkas vara begränsande emellanåt) men där återfinns smått genialiska små berättelser. Du skrattar. Du skakas om och då och då sätter du det där skrattet i halsen.

Ur: Kan du inte bara vara pinsamt tyst

Ovan text är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak. De är författade av Tomas Kindenberg och illustrerade av Stefan Bladh och Fredrik Tjernström. Perfekt bok att ge bort då den är både läsvärd och grafiskt snygg. 

Klicka på bilden nedan så kan du läsa fler utdrag ur boken:

Klicka på bilden för att läsa ett utdrag

Kan du inte bara vara pinsamt tyst och nästkommande och avslutande lästips har jag fått från Bia Sigge (@biaSparrow) och hon har (likt mig naturligtvis) excellent lässmak (!).

Den som har kommit att bli min absoluta favorit är Etgar Kerets Åtta procent av ingenting (lysande titel!). Knivskarp. Humoristisk. Överraskande. Mycket tänkvärda små och intensiva samtidsberättelser från Israel. I skuggan av det land som vi är vana vid att läsa om. ”Det är en intim, liten värld, befolkad av vardagshjältar och nobodies, och fylld av sin egen omvälvande dramatik.” (http://www.boktipset.se/bok/atta-procent-av-ingenting)

En bok i sig som skapar litterär separationsångest.

Omänsklig fråga – mänskligt svar

Hur långt skulle du gå för att rädda ditt eget liv? Skulle du kunna tänka dig att göra något som du vanligtvis ser som totalt otänkbart? Dessa frågor ställs du inför i Léonora Mianos debutroman Nattens inre. Handlingen utspelar sig i det fiktiva landet Mboasu i Afrika. Vi får möta fransyskan Ayané, som reser tillbaka till sin födelseby i just Mboasu. I byn råder en uråldrig hierarki där kvinnor och barn naturligtvis står längst ner. Hela byn hålls som gisslan (på ett eller annat sätt) av en rebellgrupp. Med förevändningen att återupprätta det afrikanska folkets heder och identitet tvingar de byborna att ta ett fasanfullt ställningstagande. Och således tvingar de byborna till ett otänkbart övergrepp. Våldet som följer är tämligen detaljerat beskrivet och jag var nära på att lägga ifrån mig boken. Det är en råhet i språket som gör det väldigt direkt och konstaterande snarare än omhuldande. Det finns ingen skyddsmur mot läsaren och du reagerar därefter.

Med blandning av fantasi, mystik och afrikansk historia undersöker Miano hur mycket vi är beredda att offra för vår egen överlevnad. Är människans svaghet för det egna livet ett tecken på mänsklighet eller omänsklighet? Hur stor skuld har vi själva i hur omvärlden ser på oss? ”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” Hon blandar fantasi och verklighet. Dåtid och nutid. Dåtidens övergrepp och synsätt med nutidens kamp för upprättelse och moderna värderingar. Berättarsättet gör dock att det skapas en distans mellan läsaren och berättaren och du kommer inte riktigt nära Ayané eller någon av de andra kvinnor som porträtteras. Det kan även handla om en ovana att läsa en historia som har en muntlig berättartradition i grunden.

Oates-mood?

Det är något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Något med hennes språk. Något med hur hon leker med tidsperspektivet. Något som suger in mig i vemodig läseufori. OM jag är på ”Oates-mood”. Men nåde mig om jag inte är i rätt stämning när jag börjar läsa. Då kan en hel JCO-roman gå åt spillo.

Oates för mig är mycket svärta. Avskalat och smärtsamt. Fascinerande tragik men även en strimma ljus. Idag kommer en ny roman – Dykvinnan. Den åker direkt in på Vill-läsa-listan.

Kommande läsprojekt?

Jag fick (eller rättare valde att svara) på Fiktiviteters fråga kring höstens läsprojekt. Jag svarade att jag inte direkt har något sådant. Jag gillar nämligen att läsa impulsivt – att den ena läsupplevelsen på något sätt leder in i en annan. Att hoppa på böcker som andra tipsar om, böcker som kastar sig över mig på biblioteket eller böcker där omslaget triggar min läshjärna (ja jag har olika hjärnor för olika ändamål). Men under tiden jag formulerade mitt svar på hennes fråga så jo nog kom jag på att jag har små projekt. Inget hugget i sten. Inga löften. Inga krav. Men jag funderade minsann på att börja blogga – ja här är jag nu. Bloggandes.

Jag skrev också att jag skulle vilja hitta min borttappade läsglädje för debutanter och generationsromaner. Någonstans ändrade min läsning riktning. Jag kanske blev äldre? Det är dock härligt intressant med debutromaner då du inte hunnit bli färgad av omgivningen än och där din läsupplevelse blir tämligen unik.

I natt knäckte jag ett nytt läsprojekt: jag vill läsa böcker från alla världsdelar. Det har blivit en del afrikanska författare den senaste tiden, så jag har redan påbörjat denna litterära vandring. Jag får fila på den tanken ett tag till.

Jag kanske hade lite projekt i alla fall.

Lagerkvist – my perfect match

På tal om fysisk litteratur. Som sextonåring, fylld till bredden med tonårsångest, hittade jag Lagerkvists diktsamling Ångest från 1916. Det var en ”perfect match” så att säga. Jag vältrade mig litterärt i blod, svärta och tröstlöshet. Det var köttiga sår. Det var blodiga fåglar. Det var rivande ångest. Det var jag.

Andra fann Morrissey. Eller Kent. Jag fann Lagerkvist.


Litteratur ska kännas i magen

Tänk att med språket som enda verktyg trollbinda läsaren till den grad att hon reagerar fysiskt. Att bli så trollbunden som läsare att hon håller andan, hennes hjärta rusar, magen knyter sig och hon ömsom gråter och ömsom skrattar. Det låter tämligen ganska osannolikt, men är ett faktum. Rätt bok vid rätt tid och du bläddrar bland dina känslor i samma takt som du vänder blad i boken.http://media.bonnierforlagen.se/visabok.aspx?isbn=9789100118419

En bok som ger mig rysningar än idag är 2006 års Pulitzerpris-vinnare Vägen av Cormac McCarthy. Jag läste den strax innan filmen kom, d.v.s. någon gång under 2009. Boken höll mig i ett järngrepp. Jag läste den medvetet väldigt långsamt då boken är förhållandevis ganska tunn. Men vilken dragningskraft som finns i hans språk! Jag frös. Jag hungrade. Och jag grät. Floder.

Vägen handlar om en apokalyptisk framtid där himlen är för evigt grå, eldarna härjar landskapet och människan visar sin sämsta sida. Men också sin bästa. Boken handlar om kärleken mellan far och son och deras resa genom ett raserat land. Det är svart. Det är tungt. Det är vemod. Men också kärlek. Det är glädje. Det är stundom hoppfullt. En bok som rör dig ända in i själen. Läs den!