Ett litet yttepyttigt pronomen

Hen är ett nytt pronomen. Eller ja inte så nytt längre, men diskussionen har tagit ny fart (igen). Hen ersätter inget. Tar inte bort något. Ett pronomen som inte är politiskt eller har någon värdering i sig. Ett nytt ord, vilket inte är särskilt sensationellt. Språket är ett levande väsen som förändras – hela tiden.

Det finns så mycket annat att uppröras över än ett litet yttepyttigt pronomen.

Annonser

Inte visste jag att jag gillade det här

Inte visste jag att jag gillade dystopiska apokalypsböcker och finner det fullständigt normalt att det finns blodtörstande och självlysande vampyrer som hoppar runt bland trädtoppparna (och inte av den blek-snygga-med-diskreta-fina-huggtänder-sorten utan bärsärkande tuggmonster som sliter människor i stycken på ett par sekunder). Inte visst jag att jag kunde fnitterrysa i skräckblandad förtjusning av: ”[…] medan han var med om en helt ny upplevelse, nämligen hur det kändes att bli sliten i stycken”. Jo visst är ju Vägen en av mina absoluta största läsupplevelser och jo visst hade jag sträckläst Hungerspelen. Det närmsta jag kommit vampyrer var Twilight och de ligger inte riktigt i samma liga som de här. Inte i närheten. Men jag gillar´t! Jag vill dock fortfarande hävda: jag vill inte se det på film! Jag läser om dem!

Nu måste jag fortsätta läsa.

Innan jag dör – Now is Good

Jenny Downhams debutroman från 2007 Innan jag dör (Before I die) kommer snart på film. Boken och således även filmen Now is Good (!) handlar om Tessa och hur hon tar förväl till livet. Tessa är dödssjuk i leukemi och skriver därför en lista på allt hon vill hinna uppleva innan hon dör. Slutet är oundvikligt och väldigt sorgligt men trots det så är boken full av liv och, om än vemodig, lycka och glädje.

Filmen, likt boken, blir sannolikt en gråtfest (om jag inte missminner mig t.o.m. lite fulgråt) och Dakota Fanning kommer säkert göra ett strålande jobb (trots att det inte riktigt är så jag föreställer mig Tessa). Jag kan väl även avslutningsvis tycka att bokens originaltitel hade passat lysande även som filmtitel. Nu återstår att se vad filmen får heta på svenska.

Haltande superhjältar

Det är svårt att inte tycka att Alla mina vänner är superhjältar är en charmerande historia. Den har alla förutsättningar för att bli något riktigt bra: en hjärtskärande kärlekshistoria, en underhållande och kreativ grundidé och ett ofantligt och fantasirikt karaktärsbibilotek.

Det är Toms alla vänner som är superhjältar och han har till och med gift sig med en – Perfektionisten. Under bröllopsnatten blir dock hon hyptnotiserad av Hypno och Tom blir därefter osynlig för henne. Kommer hon någonsin att kunna se Tom igen? Det är denna kärlekshistoria som liknar något av en ramberättelse för alla andra superhjältar.

Historien haltar dock. Den får aldrig något riktigt djup och alla fantastirika karaktärer blir hängande lösa. De rabblas upp utan sammanhang och ligger ofta helt utanför huvudhistorien. På så sätt känns tyvärr även ramberättelsen något tunn. Djupet sitter ofta i allt som vävs omkring den.

Tänk vilka häftiga parrallellhandlingar det kunde ha varit om Kaufman fått ihop historierna bättre?! Fantasin är det inte fel på när vi till exempelvis får möta Stresskaninen som absorberar all stress omkring sig eller superhjälten Nåndag som försvinner lite för varje gång som hon säger ”någon dag”.  I boken fungerar superhjältarna som symboler för alla de styrkor och svagheter vi ”vanliga och mänskliga” besitter. Alla är vi nog lite superhjältar. Jag kan se mig själv i flera av dem och på så sätt blir historien lite vemodig. Tragikomisk på sitt vis.

Omslaget är bedårande och klart oförglömligt och Morgan Alling gör sig riktigt bra som uppläsare. Ja, jag har lyssnat och inte läst. Kanske skulle ha börjat att berätta det.

Skulle jag rekommendera den? Njä. Eller kanske. Läs den så du få ta del av alla karaktärer. Men håll nere förväntningarna.

I tanken kan vi förändra världen som vi vill!

Att språk är makt är ingen nyhet. Men har du tänkt på att utan språk hade du inte kunnat tänka, minnas eller drömma? Allt vi gör bygger på att vi kan uttrycka oss. Språkets värld är författad av Johan Althoff och illustrerad av Robert Nyberg och handlar om språkets betydelse för hur vi uppfattar världen, varandra och oss själva. Hur betydelsen av ord, meningar och tankar skapas av samspelet mellan oss (eller i brist på det). ”Våra tankar om världen är en del av världen” och det fantastiska i att vi kan fantisera fram bilder som vi inte har mött i verkligheten. Och förresten vi hade inte haft ett minne utan kunna tänka. Och inte tänka utan ett språk.

Althoff kallar boken språkfilosofi, vilket stämmer. Du får följa med på en liten resa i språkets bildvärld och hur vi är unika genom vårt sätt att använda det. I korta texter med härliga illustrationer av Nyberg stannar du kanske upp och tänker just på hur du tänker. För att kanske uppmärksamma just det. Att du tänker.

Läsglädje för språkvetare. Läsglädje för språkovetare. Underhållande vardagsfilosofi. Passar stora som små språkintresserade då både texterna och illustrationerna är lättillgängliga. Läs eller ge bort. Eller både och.

Litterär separationsångest

Ibland är det så svårt att lägga en bok bakom sig. Att klippa navelsträngen. Att gå vidare. Man flyter lite lätt i separationsångest och vill liksom gå tillbaka i tiden och ha det där bra framför sig. Då kan det vara passande att varva sin läsning med en annan slag av litteratur. För att bokstavligen klippa av den där litterära navelsträngen. Jag talar om korta texter, som gjorda för att hänföra, underhålla och stundtals låta läsaren falla ner i vemodig eftertanke och man blir med andra ord distraherad från sin avtagande bokångest. Även om du inte gillar noveller så kan den här typen av texter vara något för dig. De passar perfekt för att ha i handväskan, för sköna stranddagar eller kalla bussturer. De har ofta ett snabbt språk, direkta och med ett humoristisk inslag. Ni ska få tre tips.

Den första är Dan Rhodes Skeppsbrott och hundra andra berättelser om kärlek, som består av 101 kortnoveller på 101 ord vardera. Vald berättarteknik gör naturligtvis att nivån skiftar (kan tänkas vara begränsande emellanåt) men där återfinns smått genialiska små berättelser. Du skrattar. Du skakas om och då och då sätter du det där skrattet i halsen.

Ur: Kan du inte bara vara pinsamt tyst

Ovan text är hämtad ur Kan du inte bara vara pinsamt tyst som är en samling texter och illustrationer som ger eftertänksam eftersmak. De är författade av Tomas Kindenberg och illustrerade av Stefan Bladh och Fredrik Tjernström. Perfekt bok att ge bort då den är både läsvärd och grafiskt snygg. 

Klicka på bilden nedan så kan du läsa fler utdrag ur boken:

Klicka på bilden för att läsa ett utdrag

Kan du inte bara vara pinsamt tyst och nästkommande och avslutande lästips har jag fått från Bia Sigge (@biaSparrow) och hon har (likt mig naturligtvis) excellent lässmak (!).

Den som har kommit att bli min absoluta favorit är Etgar Kerets Åtta procent av ingenting (lysande titel!). Knivskarp. Humoristisk. Överraskande. Mycket tänkvärda små och intensiva samtidsberättelser från Israel. I skuggan av det land som vi är vana vid att läsa om. ”Det är en intim, liten värld, befolkad av vardagshjältar och nobodies, och fylld av sin egen omvälvande dramatik.” (http://www.boktipset.se/bok/atta-procent-av-ingenting)

En bok i sig som skapar litterär separationsångest.

Omänsklig fråga – mänskligt svar

Hur långt skulle du gå för att rädda ditt eget liv? Skulle du kunna tänka dig att göra något som du vanligtvis ser som totalt otänkbart? Dessa frågor ställs du inför i Léonora Mianos debutroman Nattens inre. Handlingen utspelar sig i det fiktiva landet Mboasu i Afrika. Vi får möta fransyskan Ayané, som reser tillbaka till sin födelseby i just Mboasu. I byn råder en uråldrig hierarki där kvinnor och barn naturligtvis står längst ner. Hela byn hålls som gisslan (på ett eller annat sätt) av en rebellgrupp. Med förevändningen att återupprätta det afrikanska folkets heder och identitet tvingar de byborna att ta ett fasanfullt ställningstagande. Och således tvingar de byborna till ett otänkbart övergrepp. Våldet som följer är tämligen detaljerat beskrivet och jag var nära på att lägga ifrån mig boken. Det är en råhet i språket som gör det väldigt direkt och konstaterande snarare än omhuldande. Det finns ingen skyddsmur mot läsaren och du reagerar därefter.

Med blandning av fantasi, mystik och afrikansk historia undersöker Miano hur mycket vi är beredda att offra för vår egen överlevnad. Är människans svaghet för det egna livet ett tecken på mänsklighet eller omänsklighet? Hur stor skuld har vi själva i hur omvärlden ser på oss? ”Om vi inte kan se mörkret i vårt förflutna, hur ska vi då kunna befria oss från det mörker som ännu omger och förkväver oss?” Hon blandar fantasi och verklighet. Dåtid och nutid. Dåtidens övergrepp och synsätt med nutidens kamp för upprättelse och moderna värderingar. Berättarsättet gör dock att det skapas en distans mellan läsaren och berättaren och du kommer inte riktigt nära Ayané eller någon av de andra kvinnor som porträtteras. Det kan även handla om en ovana att läsa en historia som har en muntlig berättartradition i grunden.