Skärande kreativt skapande

Australiens svar på Gerogia Russell (se gårdagens inlägg) torde vara Kylie Stillman som med skalpell skär ut mönster i papper och böcker. Kreativt så det knakar om det.

Fler inspirerande bilder hittar du på Kylie Stillmans hemsida: http://www.kyliestillman.com/

.

Annonser

Har du ett lass tid över?

Om du har köpt en väldigt tråkig bok. Och om du har väldigt mycket tid. Och om du har ett väldigt stort tålamod. Så kanske du kan göra det som Georgia Russell har gjort med sina böcker:

Passa även på att söka på book art på nätet (där de flesta är just Georgia Russells skapelser). Helt otroligt. Helt osannolika konstverk. Det är så att man minsann kan förlåta att hon faktiskt har skurit sönder en bok (eller rättare sagt det har nog gått åt en och annan bokmeter av böcker).

Novell på dropp

Jag försöker ibland att bryta läslunken med noveller. Perfekt att ha när navelsträngen från föregående läsupplevelse är svår att klippa. När du är i en mellan-bok-period. I valet och kvalet. Numer ligger det ofta en novellsamling på sängbordet som jag läser ur lite då och då. En novell i taget. 

Novellformen är en ganska svår genre att bemästra som författare. Det lilla formatet begränsar såväl ordval, tidsperspektiv som innehåll. Nivån kan således variera ganska stort i en novellsamling. Därför är Novellix affärsidé avundsvärt lysande. De ger ut en novell åt gången. De har redan valt ut guldkornen. Den litterära världens version av snabbmat. En liten läsupplevelse i fickformat. Perfekt till tidigt kalla bussturer. Du kan sjunka ner i sätet och mysa in dig i halsduken och börja din dag med ett litterärt uppvaknande.

Tanken är lockande god, men jag åker ju inte kollektivt. Jag kör bil. Det blir därmed svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa en novell – hur liten den än må vara. Jag passade därför på att hämta hem tre ljudnoveller från biblioteket. Tanken är smått brilliant! Jag kan inhalera text även när jag kör bil. Eller novell på dropp.

Det fantastiska med de här novellerna är att de är inlästa av författarna själva, vilket bidrar till att man får höra hur de själva har tänkt sig att texten ska låta. Jo det är ”fine”, men jag vill ju kunna pausa, stanna upp, drömma vidare, fundera en stund, läsa om, skumma eller gå tillbaka i texten. Det funkar ju inte när man har ljudbok. Jag tappar istället tråden och intresset och får lyssna om. När jag läser är jag ett med texten och behöver se den för att ta in hela läsupplevelsen. Bilden av texten är en del av hela grejen. Med text alltså.

Dessa noveller var faktiskt lite för bra för att bli ”skumlyssnade” på. De är värda så mycket mer än mitt ointresse. Jonas Karlsson gör visserligen en väldigt bra inläsning av sin novell Spår i snön och jag gillar verkligen hans stämma. Men jag måste fokusera: ”lyssna, lyssna, lyssna” och nu i efterhand minns jag nästan bara snön och hans röst. Johannas Thydells Han tänkte på dem som färger gick mig tyvärr helt förbi då den är väldigt litterär och jag behövde verkligen möjligheten att stanna upp och läsa om och få texten serverat i min takt – få smaka på den lite mer. Här börjar jag känna mig lite obekväm och småirriterad.

Den sista jag lyssnade på var Jonas Hassen Khemiris Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog (lysande titel!) och nu blev jag riktigt förbannad på mig själv. Varför förstöra läsupplevelsen på det här sättet? Jag måste få läsa själv. Det här är ju bra. Egentligen. Jag bara kom av mig i dagdrömmeriet, i rödljuset eller någonstans på motorvägens tristess. För att göra mig lite extra irriterad så är ljudkvaliteten under all kritik. Det låter som att Khemiri pratar i en låda.

Ljudnovellen. Det är inte ditt fel. Det är mig det är fel på. Du är inte rätt format för mig just nu. Jag skulle ha läst dig istället. Förlåt.

Härliga bokomslag

Novellix har släppt åtta nya noveller och jag tror minsann att jag blev lite lyckligare av dessa färgsprakande omslag. Visst är de vackra?

På tal om noveller så har jag lyssnat på tre stycken ljudnoveller och jag har inte ett helt okomplicerat förhållande till formatet. Inlägget om ljudnovellerna kommer troligen upp under morgondagen.

Där träden blir till lövtunnlar…

Vad kan jag skriva som inte redan har skrivits om Jellicoe Road? Inte mycket. Men jag kanske inte heller är lika entusiastisk som många andra bokbloggare. Det känns lite så där att man är sist att lösa biljett på biografen innan filmen släpps på dvd. Alla har liksom redan läst, tyckt till och gått vidare. Jag försöker att gnugga bort alla andras åsikter om boken.

I Jellicoe Road väver författaren Melina Marchetta på ett skickligt sätt en väv av små historiefragment som växer sig större och tydligare allt eftersom. Så småningom blir det klart för dig att du hoppar mellan tre tidsperioder: nutid, för tre år sedan och för tjugotvå år sedan. I nutid råder ett Flugornas herre-inspirerat territorialkrig på Jellicoe Roads internatskola. Kriget har sitt ursprung i vad som skedde för tjugotvå år sedan och kompliceras av händelser som ägde rum för tre år sedan och ger därmed lite klassiska Romeo och Julia-vibbar. Låter det förvirrande? Det var det också. Så småningom börjar du dock se mönstret som Marchetta utgår ifrån och du börjar bläddra tillbaka, läser om och har små aha-upplevelser. Kompositionsmässigt är den därför lysande. Språkmässigt går den lite upp och ner – därför min något tveksamma inställning. Emellanåt är den verkligen fantastisk, men nivån sjunker lite då och då och får ett klichéaktigt språk (främst i de små kärleksscenerna). Men när den är fantastisk så är den så fantastisk att jag känner mig nödgad att skriva av och läsa om små citat. Och för det mesta är den faktiskt  det – fantastisk.

Det är inte ett okomplicerad förhållande du får till huvudpersonen Taylor. Hon är inte alltid bekväm och hon kan skrika, sura och bete sig ganska fånigt emellanåt. Hon blir därför också väldigt trovärdig. Hon är en sårad och rädd liten tonåring som inte har mycket till vuxenstöd i livet. Och hur förväntas man bli om man som elvaåring överges på 7-eleven av sin egen mor?! Därefter bor hon på Jellicoe internatskola där fler än hon har en jobbig bakgrund. ”Alla här har sin historia och jag önskar inget hellre än ett förflutet” säger Taylor när hon försöker minnas sin egen historia, som hon har grävt djupt ner i förnekelsens dimma.

Avslutningsvis vill jag även passa på att hylla formgivningen som Hanna Larsson står för. Sällsamt snyggt omslag!

”Jag bor på Jellicoe Road. Där träden blir till lövtunnlar och där man kan sitta högt upp i dem och se ända till jordens ände […]. Kom ihåg det”.

Flickan från ingenstans

Förväntningarna var tämligen låga när jag satte tänderna i (!) tegelstenen Flickan från ingenstans. Dels hade jag missat hypen kring boken (fråga mig inte hur) och dels så visste jag inte att jag faktiskt gillade dystopiska apokalypsböcker fyllda av vampyrer och militära experiment som går snett. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har jag visserligen läst både McCarthys Vägen, ”skämsböckerna” i Twilight-serien och Collins Hungerspelen. Nordstedts väljer t.o.m. att jämföra boken med Vägen. Gör inte det! Cronin håller inte McCarthy-nivå. Jämför inte heller med Twilight – jag blottar bara min okunskap i vampyrgenren. Jämförelsen gör sig mest rättvis med Hungerspelen för min del. Båda är dystopier där människan kämpar för sin överlevnad och båda historierna drivs framåt med ett ganska högt händelsetempo. Den senare dock utan vampyrinslag. Så där slutar kanske också jämförelsen.

Cronin fick 2006 i uppdrag av sin då åttaåriga dotter att skriva ”a story about a girl who saves the world”. Sagt och gjort. Grundförutsättningarna för Flickan från ingenstans var skapad. Boken handlar om Amy Harper Bellafonte, som kom att bli ”Hon som kom gående, Den första och sista och enda, som levde i tusen år” – Flickan från ingenstans. Världen som vi känner den har gått under då ett militärexperiment får förödande konsekvenser och ett virus sprids till synes okontrollerbart.

I boken får vi möta ett stort antal karaktärer och vi får följa hur överlevarna kämpar för att förbli mänskliga i en omänsklig tid och värld. Handlingen tar sin början i nutid för att i huvuddel utspela sig hundra år framåt i tiden, vilket medför ett intressant perspektiv då ingen egentligen minns hur det var och vår tid med all teknologi ses som något ofattbart. I skydd av mörkret hotas även människoarten av blodtörstande vampyrer. När man sammanfattar handlingen så här så kan man lätt tro att den är tämligen fattig och kanske liknar en billig splatterfilm, men saken är den att boken var förvånansvärt svår att lägga ifrån sig de första 250-300 sidorna. Historien är trovärdig – jag köper vampyrerna. Jag köper tanken att Amy kan leva i tusen år. Jag köper känslorna och reaktionerna som den katastrofala omgivningen skapar. Trots sitt omfångsrika volym (totalt drygt 900 sid) så får du dock inte komma någon av karaktärerna riktigt nära. Inte ens Amy. Historien hade inte heller mått dåligt av att antingen kortas ner något eller delas in i fler böcker. Flickan från ingenstans är den första delen i en tänkt trilogi och jag kommer med största sannolikhet att läsa de kommande böckerna. 

Vill du veta mer så läs här: Norstedts,The Passage trilogyBokus eller Adlibris.

Ett litet yttepyttigt pronomen

Hen är ett nytt pronomen. Eller ja inte så nytt längre, men diskussionen har tagit ny fart (igen). Hen ersätter inget. Tar inte bort något. Ett pronomen som inte är politiskt eller har någon värdering i sig. Ett nytt ord, vilket inte är särskilt sensationellt. Språket är ett levande väsen som förändras – hela tiden.

Det finns så mycket annat att uppröras över än ett litet yttepyttigt pronomen.