Om Måndag hela veckan och någon av Agatha Christies pusseldeckare fick ett barn så skulle det kunna vara De sju morden på Evelyn Hardcastle. Barn blir dock sällan som man tänkt sig.
På lantgodset Blackheath har tiden rekapitulerat. Aidan Bishop vaknar upp upprepade gånger till den dag då mordet på Evelyn Hardcastle kommer att ske. Samma dag då familjen Hardcastle har bjudit in till en maskeradbal och årsdagen för mordet på sonen (20 år tidigare). Bishop är den enda som vet att dagen upprepar sig. Hans chans för att komma ur detta hamsterhjul är att lista ut och namnge mördaren till den pestdoktor som dyker upp när han som minst anar.
Som titeln på Stuart Turtons De sju morden på Evelyn Hardcastle antyder så går Evelyn samma öde till mötes sju gånger utan att Aiden Bishop lyckas rädda henne.
Det är dock fler saker som försvårar Aidan Bishops detektivarbete. Han vaknar varje dag upp i en ny kropp, som en av alla de personer som är på godset under morddagen. Lägg där också till att handlingen hoppar i tid mellan dessa dagar och således fram och tillbaka i de olika kropparna. Krångligt? Det är bara förnamnet.
Jag ser på Goodreads att många gillar boken, men jag kan tyvärr inte ställa mig till någon hyllningskör. Den är alldeles för rörig för min smak och mitt tydligen bräckliga intellekt. Det är för många karaktärer som blir introducerade tämligen fort. Och någonstans mellan alla dessa hopp i tiden tappar jag läslust. Jag läser klart den av ren litterärt asketisk inställning – jag kom till den punkt där jag helt enkelt inte kunde med att lägga boken ifrån mig samt att jag ändå hade ett uns av nyfikenhet kvar där jag ville veta svaret.
Jag gillar tanken på boken. Det är en ambitiös historia där oändligt med tid måste ha gått åt att planera händelseutvecklingen och vad som händer med Bishop när han inträder en ny karaktärs kropp. Det är dock så rörigt så jag kan inte uttala mig om det finns några logiska luckor i historien.
Jag gillar också miljön, som är ett smart drag av författaren. Turton förlägger handlingen – precis som Agatha Christie också gjorde – till en isolerad plats. Det smått förfallna godset Blackheath och den stundande maskeradbalen är en perfekt kuliss för historien.
Det jag dock saknar är läsarens delaktighet. Det finns inte en chans att räkna ut eller ens göra ett försök att räkna ut vem mördaren är. Inte ens när jag nu vet vem mördaren är kan jag tänka ”jahaaa så klart!. Det kanske swischade över mitt bräckliga intellekt.
Författarporträtt: Charlotte Graham
Bokomslag: David Mann
LITTERATURKVALSTER & SMÅTANKAR 