Ett folk utan land av Melina Marchetta

Finnikin lever i exil och har gjort så de senaste tio åren. Han har inte besökt sitt hemland Lumatere sedan de mörka åren – den kaotiska tid då kungafamiljen blev mördad och en förbannelse lades över landet och dess befolkning. Finnikin reser runt och försöker hjälpa Lumateres exilbefolkning och under en sådan resa träffar han Evanjalin. Evanjalin som hävdar att hon kan vandra i andras drömmar och att dessa kan leda dem till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den mördade kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad någonstans utanför rikets gränser. Tillsammans ger de sig av för att rädda honom, finna tronföljaren och rädda Lumatere.

Melina Marchette har (tillfälligt förhoppningsvis) bytt genre och Ett folk utan land är den första boken i en fantasytrilogi. Som sig bör inkluderar boken såväl kartor, sjuhundrafemtioelva konungariken, märkliga o-kom-ihåg-iga namn och en evig vandring.  Villigt ska jag erkänna att jag inte är en storkonsument av genren, men jag försöker mig ändå på den emellanåt [ja, jag kan erkänna att jag är högst avundsjuk på fantasy-fantasterna för de har liksom en helt egen värld, som vi andra känner oss exkluderade ifrån]. Jag har därför inget stor referensmaterial att utgå ifrån eller jämföra med. Men om vi säger så här – blir jag engagerad? Efter stor möda och stort besvär så ja, men det tar ganska lång tid innan jag är där. Skulle jag läsa fortsättningsboken? Sannolikt inte.

Trots mina reservationer så finns det saker som jag vill lyfta fram med boken, vilket gör att den står ut i min blygsamma  fantasy-hög av lästa böcker. Först och främst karaktärerna, som har blivit lite av Marchettas signum. Det är komplexa karaktärer – såväl huvudpersonerna som bifigurerna är mångfacetterade och helt klart som oss andra dödliga (tja vissa är ju mer dödliga än andra men ”you get the point”). Ingen är helt igenom god eller ond och de hanterar situationer på ett helt klart mänskligt sätt. Jag gillar också det man kan se vår värld i hennes värld – den berättar om främlingsfientlighet, politik och nationalism. I Marchettas text får du ta del av historier om människor i exil, du får vandra i flyktingläger och du får känna av hur människan kan bli dömd utifrån var hen är född.

Men kan man skriva fantasy utan kartor och massor av kungariken? Kan man skriva fantasy utan att läsaren känner sig förvirrad av alla nya begrepp, namn, länder, språk och folkslag/väsen? Kan man skriva om en komplex värld där alla tangerar gränsen mellan gott och ont? Marchetta klarar det nästan (iaf det sistnämnda).

Läs även vad Old adult redas young adult, Carolina läser och missa inte Kulturkollo konfererar.

Det blev smått fantastiskt. Ju.

Äntligen har jag fått lite läsflow och njuter av varendaste sekund. Eftersom jag emellanåt drabbas av lässvackor av episka mått försöker jag sluka vad som slukas kan. Jag har läst sedvanliga pappersböcker, lyssnat på ljudböcker i bilen, under matlagning och under veckohandlingar (ja, jag är den där som står still och skapar köer i mataffärens trånga gångar. That´s me! Förlåt!) och jag har läst på paddan och i mobilen. Jag har med andra ord tagit varendaste dötid till lästid. Jag har läst såväl samtidsrealism, skräck, kärlek som fantasy. Vad behövdes för att få igång denna arma själ? En läshelg med kulturkollarna. Sen bara flöt det på.

Med andra ord; i mina mått mätt en riktigt bra läsmånad. Jag tar gärna en repis under kommande (ja, juli jag tittar på dig!).

Hatties livgirls av Ayana Mathis
Kvinnan i svart av Susan Hill
Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt 
Kroppen jag föddes i av Guadalupe Nettel
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Mitt liv som gift av Anna Mannheimer
Ett folk utan land, av Melina Marchetta
Född fenomenal av Josephine Bornebusch
Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan

Titlar utan länk blir inom kort recenserade på bloggen.

Ett par favoriter under månaden: Sju dagar kvar att leva och Fyren mellan haven. Har du inte läst dem, så var god gör det.

Okej juli, bring it on!

I morse gick mamma aldrig upp ur sängen.

Francesca_framsida_final_high_RGB-707x1024-beMelina Marchetta fick sitt internationella genombrott med Jellicoe Road, som är hennes tredje utgivna bok (men första på svenska). Under föregående år kom hennes andra bok: Francesca, som jag stoppade i tygpåsen under bokmässan. Sen har den fått vila i bokhyllan fram till nu då jag äntligen plockade upp den.

Boken handlar om sextonåriga Francesca som ska börja en ny skola, samma dag som hennes mamma får ett sammanbrott och vägrar lämna sängen.

”Men den här morgonen hörs ingen sång. Inga tips på hur man blir vän med coola innegänget. Inget tolvstegsprogram om hur man på bästa sätt vinner respekt i en fientlig miljö. Inga peppande budskap på spegeln som utmanar mig att varje dag göra något som skrämmer mig. Allt är bara still. Och för första gången på hela året går jag till skolan med ett enda mål på agendan: att överleva till kvart över tre.”

Francesca saknar sina vänner och känner sig vilsen i den gamla katolska pojkskolan där det enda som är jämlikt är en tjejtoalett och där ingen av pojkarna tycks veta hur de ska hantera de nya eleverna. Utan sin stöttande mamma känner hon sig än mer vilsen och det vilar ett stort ansvar på hennes axlar. Kommer hon att finna sin plats på den nya skolan? Och kommer hon någonsin själv se den inre kraft som andra tycks se hos henne?

Marchettas styrka sitter i karaktärerna och hur hon låter dem vara brokiga och mångbottnade – de får helt enkelt vara väldigt mänskliga. Jag gillar också hur relationerna dem emellan gestaltas och särskilt förhållandet mellan mamman och Francesca och mellan föräldrarna. De är både sorgliga, lyckliga och hela spektrumet däremellan. Jag tycker också det är intressant hur Marchetta skildrar psykisk ohälsa och hur denna påverkar en hel familj och alla tycks förlora balansen där mamman var den djupt rotade stöttan. Inte minst för att jag själv är en mamma som en dag inte orkade ur sängen, vilket emellanåt gjorde läsningen ganska smärtsam.

Francesca_framsida_final_high_RGB-707x1024jellicoeLikheten med Jellicoe road är just karaktärerna och relationerna, medan handlingen i Francesca är mer kronologiskt uppbyggd än den förstnämnda (som hade tre tids-perspektiv). En annan sak de båda böckerna har gemensamt är Hanna Larsson, som har gjort synnerligen snygga omslag till de svenska utgåvorna.

Melina Marchetta har verkligen lyckats att förmedla historier och
personer som tilltalar en bred publik i alla åldrar och kan definitivt ses som en av de stora inom crossover-litteraturen. Jag hoppas att vi snart ser fler böcker i översättning (Men come on förlagen, hon har ju ändå typ sex till böcker till!).

Där träden blir till lövtunnlar…

Vad kan jag skriva som inte redan har skrivits om Jellicoe Road? Inte mycket. Men jag kanske inte heller är lika entusiastisk som många andra bokbloggare. Det känns lite så där att man är sist att lösa biljett på biografen innan filmen släpps på dvd. Alla har liksom redan läst, tyckt till och gått vidare. Jag försöker att gnugga bort alla andras åsikter om boken.

I Jellicoe Road väver författaren Melina Marchetta på ett skickligt sätt en väv av små historiefragment som växer sig större och tydligare allt eftersom. Så småningom blir det klart för dig att du hoppar mellan tre tidsperioder: nutid, för tre år sedan och för tjugotvå år sedan. I nutid råder ett Flugornas herre-inspirerat territorialkrig på Jellicoe Roads internatskola. Kriget har sitt ursprung i vad som skedde för tjugotvå år sedan och kompliceras av händelser som ägde rum för tre år sedan och ger därmed lite klassiska Romeo och Julia-vibbar. Låter det förvirrande? Det var det också. Så småningom börjar du dock se mönstret som Marchetta utgår ifrån och du börjar bläddra tillbaka, läser om och har små aha-upplevelser. Kompositionsmässigt är den därför lysande. Språkmässigt går den lite upp och ner – därför min något tveksamma inställning. Emellanåt är den verkligen fantastisk, men nivån sjunker lite då och då och får ett klichéaktigt språk (främst i de små kärleksscenerna). Men när den är fantastisk så är den så fantastisk att jag känner mig nödgad att skriva av och läsa om små citat. Och för det mesta är den faktiskt  det – fantastisk.

Det är inte ett okomplicerad förhållande du får till huvudpersonen Taylor. Hon är inte alltid bekväm och hon kan skrika, sura och bete sig ganska fånigt emellanåt. Hon blir därför också väldigt trovärdig. Hon är en sårad och rädd liten tonåring som inte har mycket till vuxenstöd i livet. Och hur förväntas man bli om man som elvaåring överges på 7-eleven av sin egen mor?! Därefter bor hon på Jellicoe internatskola där fler än hon har en jobbig bakgrund. ”Alla här har sin historia och jag önskar inget hellre än ett förflutet” säger Taylor när hon försöker minnas sin egen historia, som hon har grävt djupt ner i förnekelsens dimma.

Avslutningsvis vill jag även passa på att hylla formgivningen som Hanna Larsson står för. Sällsamt snyggt omslag!

”Jag bor på Jellicoe Road. Där träden blir till lövtunnlar och där man kan sitta högt upp i dem och se ända till jordens ände […]. Kom ihåg det”.