Champion & Prodigy av Marie Lu

Ni vet den där vanliga devisen ”så många böcker, så lite tid” har gjort att vissa böcker har fått vila i den oändliga att-läsa-listan, såsom de två avslutande delarna i Marie Lus dystopitrilogi om June och Day. Jag läste Prodigy och  Champion i en rasande fart så jag kan nu i efterhand inte särskilja dem åt, vilket är ett gott betyg i sig.

Prodigy och därefter Champion tar helt enkelt vid där Legend slutade. June är en del av den styrande eliten och Day är en hyllad hjälte. Fredsavtalen med Kolonierna är på gång, men så drabbas Kolonierna av en fruktad pestsmitta. Kan det vara så att Republiken ligger bakom denna? Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer dock inte det försvagade Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ev allierade och ett botemedel mot smittan. För er som inte har läst den första delen kan jag kort sammanfatta det med att Republiken är en miltärstyrd stat som har ett strikt hierarkiskt samhällssystem (östkusten i det forna USA) och är i konflikt med Kolonierna (f d mellersta och västra USA). Landet som vi känner till det idag har inte existerat på minst hundra år, då landet förstördes av översvämningar och krig. Patrioterna finns i såväl Republiken och i Kolonierna och är en rebellgrupp som vill införa det forna USA och kämpar således mot Republiken.

Det är svårt att skriva för mycket om handlingen utan att spoila, men vi kan ju säga såpass att någon vändpunkter senare så är June och Day Republikens mest eftersökta förrädare (igen). Desperata vänder de sig till Patrioterna, men är de att lita på?  

Jag är inte helt såld på Legend-serien, men man ska inte förakta att man ändå slukar dem. Det är lite rörigt då allierade byter sida och man vet till slut knappt vem som vill hylla June och Day och vem som vill förgöra dem. Men det är också detta som gör att Legend-serien står ut i jämförelse med alla andra ungdomsdystopier. Det är inte svart och vitt. Det är inte självklart vem som är god eller ond och du tvekar själv i din lojalitet. I de båda avslutande delarna fördjupas förståelsen för de olika staterna och samhällssystemen problematiseras och inget känns riktigt lockande. Böckerna är lättlästa och handlingen sker i sedvanlig rasande tempo, vilket gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig (trots min något ljumna positiva inställning). Tycker jag June och Day är så vansinnigt intressanta? Nej. Dock blir jag mer intresserad av hur de olika samhällena har utvecklat sig, vilket du helt klart får mer av i dessa två delar.

R e n o v e r i n g s m o o d

Vädret har helt klart varit aningens labilt, vilket gjorde att vi tog beslutet att köra igång den mycket efterlängtade renoveringen av vardagsrummet. Vi började med att konstatera att vi behövde köpa en ny soffa, vilket snart utvecklade sig till nytt soffbord, bokhyllor, skänk och inte minst en läsfåtölj (men självklart!) och för att slutligen hamna i en totalrenovering av hela rummet. Så kan det gå. Har jag läst någonting? Tja ett par dystopiska cross over-böcker slinker lättsamt ner i pauserna. Så nu har slutfört serien om June och Day i Marie Lus Legend-triologi.

renoveraish

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan. Same old, same old: ”Så många böcker, så lite…”

Jag längtar särskilt efter: Vassa föremål av Gillian Flynn och Rävsång av Christin Ljungqvist

Jag blev förvånad över: att jag inte har läst Prodigy, som är fortsättningen på Marie Lus Legend. Nu kommer den avslutade delen i trilogin: Champion. Oups!

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan och När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidson. Två väldigt olika böcker men väcker lika mycket nyfikenhet.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Allegiant av Veronica Roth – inte minst för att se om Tris får lite mer ”jävlar anammar” som jag saknade i del två. Här kan du läsa om del Divergent och Insurgent.

Skärmavbild 2014-08-13 kl. 22.33.42

En debutant som låter spännande: Annika Koldenius Vi var alltid beredda, men i ärlighetens namn så får den nog vänta ett tag. Jag glider undan av samma anledning som varför Kristian Gidlunds I kroppen min ligger oläst. Smärtan!

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändåRamona av Marta Söderberg. Ordet ”svärta” nämns i presentationen, vilket har en märklig dragningskraft för undertecknad.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nej inga överraskningar. Jag ser dock en röd tråd i det som lockar – inte för tungt (utmana inte läslusten allt för mycket).

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Not That Kind of Girl av Lena Dunham. Älskar Girls och imponeras av Dunhams manus, så självklart vill jag läsa hennes bok.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Hem av Toni Morrison (Det är ju inte så att det är någon risk att den där att-läsa-högen sinar, så alternativ finns.)

Höstmotto: Läs för bövelen!

Legend av Marie Lu

legend_foto_gregory_paulMed bakgrund som AD i dataspelsbranschen är det inte speciellt förvånande att läsa att Marie Lu under skrivprocessen med debutromanen Legend tänkte i speltermer och byggde sin historia och karaktärer så att de skulle passa såväl i en roman som ett spel. Eller rättare sagt under tiden hon skrev boken skapade hon också ett spel på samma historia. Det var genom detta Facebookspel det amerikanska förlaget fick upp ögonen för henne och hon fick således ett bokkontrakt på en trilogi. Historien om June och Day är på så vis väldigt lättillgänglig och historien har ett driv som gör att man har svårt att sluta läsa. Inte heller speciellt förvånande att boken nu ska filmatiseras. Det känns liksom som givet. Och som för att knyta ihop den berömda säcken så ska hon nu skapa ett mer avancerat spel som ska lanseras innan filmen hinner nå biograferna.

Legend är en dystopisk science fiction som skildrar ett samhälle som inte är helt olika Collins HungerspelenRepubliken med dess olika distrikt är det landområde som en gång var västra USA och de befinner sig ständigt i krig mot sina grannar – det stora landet i väster och kolonierna i öster (resten av den forna stormakten). Inom staten kämpar också rebellerna även kallat Patrioterna som sägs ha kontakt med kolonierna.

Republiken är en militärt styrd stat där alla tioåringar genomgår ett intelligenstest för att sålla bland befolkningen. De som klarar sig bäst kommer in på de bästa skolorna och går en ljus militär karriär till mötes. De som ligger under gränsvärdena försvinner till synes spårlöst.

lu_legend_omslagHögintelligenta femtonåriga June är född i en väl ansedd familj i ett av Republikens mest välbeställda distrikt och hon får sin utbildning på ett toppuniversitet för att sedan få en viktig position bland regimens elit. Day är en legendarisk brottsling och rebell som gäckat Republiken under flertalet år och kommer från en samhällsklass långt ifrån Junes. De kunde ha levt sina liv i okunskap om varandras existens, men deras vägar kommer att korsas den dag som Junes bror blir mördad. 

Det är ett strikt hierarkiskt samhällssystem som Lu skildrar och livet för de olika grupperingarna står i stor kontrast mot varandra. De som lever i välstånd och gör militärkarriär och de som lever i slumområden där pesten aldrig tycks bli utrotad. De som har hög intelligensnivå och de som har låg. Republiken mot Patrioterna. June mot Day.

Å ena sidan gillar jag den lättillgängliga historien och drivet i texten (inte minst för att det var den enda bok jag mäktat läsa under hela föregående månad), men å andra sidan börjar jag månne bli mätt på ungdomsdystopier som är snarlika varandra. Och ja jag jämför (tyvärr) det mesta i genren med Suzanne Collins dystopier och ja jag vet att detta inte är rättvist då jag inte jämför andra böcker i andra genren med en och samma bok hela tiden. Så snälla bokförlag sluta skriva Hungerspelen på omslaget så fort det handlar om en ungdomsdystopi (det är nämligen få som kan mäta sig med den).

Jag säger inte att jag inte får en trevlig läsupplevelse. Jag säger inte heller att jag inte kommer att läsa fortsättningen för det kommer jag att göra. Jag säger bara att alla tycks bestå av samma ingredienser, av samma element, vilket gör jämförelserna dem emellan oundviklig och händelseutvecklingen tämligen förutsägbar. Missförstå mig rätt. Lite då och då är lagom. Lite för ofta blir en grå dystopimassa där få står ut.